LUSAKA Kina är ingen nykomling i Afrika. Redan på 1960- och 70-talen stöttade Mao revolutionära rörelser på kontinenten. På 70-talet kunde han med afrikanskt stöd ge Kina en plats i FN:s säkerhetsråd. 1975 hade Kina fler biståndsprojekt än USA i Afrika. Men dagens frammarsch är större än allt tidigare.
Förutom att säkra naturresurser har Kina ett strategiskt mål att bygga ett pärlband av platser runtom i världen där de tack vare sitt stora ägande och investeringar får ett oproportionellt stort inflytande. Tillräckligt för att nå tillräcklig tyngd i ett krisläge, enligt Kinakännaren Arthur Waldron.
I Afrika finns nästan 50 potentiella klientstater: resursrika, svaga och ofta aptitligt odemokratiska. Kinesisk-afrikanskt samarbete blockerar FN-kritik mot Tibet, Burma, Sudan och Zimbabwe.
För Sida är mänskliga rättigheter och demokrati en hörnpelare. Inte för Kina.
Allt fler, inte minst afrikanska politiker, pratar om Kina som Afrikas framtid. President Hu Jintao lovade vid det stora Afrikamötet i Peking år 2006 fördubblat bistånd och ökad handel med Afrika till 100 miljarder dollar 2010. Sistnämnda vall spräcktes redan år 2008. Kinas handelsdepartement räknar med att handeln driver 20 procent av Afrikas tillväxt.
”Kinas offensiv i Afrika söder om Sahara lovar att göra mer för ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning än något som gjorts av internationella långivare och biståndsgivare”, skriver Afrikakännaren Robert I Rotberg i den nya boken China into Africa.
Medan Afrika knappt finns på radarn hos svenska säljchefer är kinesiska entreprenörer verksamma över hela kontinenten, som har en växande medelklass och fler mobilanvändare än USA.
Enligt boken är regelrätt bistånd bara en minimal del av Kinas utbyte med Afrika – 5 miljarder kronor 2007 (Sverige väntas i år att sammanlagt ge 30 miljarder i bistånd). I stället pumpar Kina ut lån till infra-strukturprojekt. Det krigshärjade Angola lånade
2 miljarder dollar av Kina mot olja. Men 70 procent av de lånade pengarna måste gå till kinesiska företag.
Hannah Edinger, forskare vid Stellenbosch center i Sydafrika (det enda forskningsinstitutet som enbart studerar Kinas närvaro på kontinenten), nämner afrikanska ledare som tar Kinalån för att bygga vägar från presidentpalatset till shoppingcentret, och bäddar för en upprepning av tidigare skuldfällor. Världsbanken menar ändå att den kinesiska finansieringen är positiv för Afrika genom att fylla ett enormt behov av infrastruktur.
Grundproblemet är – som alltid – att en för liten del av kakan stannar i Afrika. I Zambia har politikerna gett Kina ett stort stycke mark och rätt att bygga en egen stad mitt i gruvdistriktet Kopparbältet och dessutom lovat dem skattefrihet. Zambias nuvarande fattigdom beror till stor del på att de misslyckas att beskatta sina naturresurser gentemot utländska bolag. 2001–2008 sexdubblades kopparpriset men bara 1–2 procent av exportvärdet hamnade i Zambia. I Botswana stannar jämförelsevis 60 procent.
Hannah Edinger sammanfattar problemet: Kina har en plan för Afrika. Men Afrika har ingen plan för Kina.
