De mest ettriga attackerna kommer från länder som har misslyckats där Tyskland har lyckats. Grekland som alltjämt balanserar på randen till statsfinansiell kollaps gräver i historieböckerna och spårar krisens orsak till andra världskriget när Hitlertyskland brände ner byar och mördade tiotusentals greker, för att slutligen röva den grekiska centralbankens guldreserver.
Kritik av mer principiellt slag kommer från Frankrike – men också från Internationella valutafonden IMF – som uppmanar Tyskland att se över sin exportledda ekonomiska modell. I spetsen går Frankrikes finansminister Christine Lagarde som i måndags beskyllde Tyskland för att växa på bekostnad av grannarna i Europa.
Striden påminner om konflikten mellan USA och Kina. Med den enda skillnaden att Kina anklagas för att säkra sin konkurrenskraft med hjälp av en undervärderad valuta medan Tyskland satsar på lönekostnader som är lägre än i flertalet grannländer.
De låga lönerna, lyder argumentet, innebär inte bara att den tyska exportindustrin konkurrerar ut sina europeiska medtävlare. Tyskarna spenderar inte heller som de borde, underförstått köper inte tillräckligt mycket franska bilar, ostar eller parfym.
– Ska vi rätta oss efter de som är långsammast? Det är fel recept, kontrade i onsdags Angela Merkel i förbundsdagen och avvisade de franska kraven på mer konvergens i Eurozonen.
Ett steg i rätt rikting, åtminstone i franska ögon, torde däremot de planerade skattesänkningarna vara. Siffrorna ligger ännu inte på bordet, men det rör sig troligen om 10–20 miljarder euro som ska sätta fart på den privata konsumtionen. Som vanligt är det dock inte lätt att behaga alla. EU-kommissionen kräver nu att Tyskland gör större ansträngningar och – ja, precis tvärtom – sparar mer för att sänka sitt budgetunderskott.
