Enligt en sammanställning har drygt 50 procent fler bolag gjort nyemission så här långt i år, jämfört med samma period ifjol. Tveklöst är det positivt att aktiemarknaden åter fyller en av sina absolut viktigaste funktioner, att förse bolag med riskvilligt kapital. I en del börsfaser har det snarast handlat om ägare som velat plocka hem snabba vinster på att sälja av aktier i samband med introduktioner. De noterade bolagen har främst använts för att betala stora utdelningar, och har inte fått några tillskott för att kunna växa. En del av företagen har blivit så utarmade att de nu behöver nya medel från sina ägare.
Inte minst är det bra att aktiemarknaden fungerar som kapitalkälla när kreditmarknaden torkat upp på flera håll.
Även om det är flera större börsbolag som fyllt på kassorna, så dominerar som vanligt småbolagen på de mindre genomlysta aktielistorna.
I många fall ser aktieägarna dessvärre inget annat resultat av sina kapitaltillskott än att pengarna fortsätter rinna ut ur företagen.
En del noterade bolag förefaller ha pengatillskott från ägarna som en bärande affärsidé. Med hjälp av förhoppningar om framtida vinster lockas investerarna att stoppa in nya pengar. I tisdags föreslog exempelvis Sintercast ännu en emission. Den ständigt lovande talangen Sintercast utvecklas förvisso framåt. Men det går förtvivlat långsamt, och det är onekligen besvärande att träda in i medelåldern som en lovande talang.
Det är inte bara samma bolag som har en tendens att ständigt försöka locka till sig pengar. Det kan också handla om serieentreprenörer som har en förmåga att charma inte minst mindre investerare. Inte minst har tekniska gurus som Christer Fåhreus, Jonas Birgersson och Claes Wellton Persson en förmåga att blända publiken med sina mer eller mindre epokgörande produkter. Det tydligaste exemplet genom åren är väl Refaat el-Sayed, som trots tveksamheter fortfarande förefaller ha en skara supportrar.
Tvivelsutan har de många gånger också kvaliteter i sin produktportfölj. Dessvärre lyckas de långt ifrån alltid att nå sina högt ställda mål, och finansiellt blir resultatet många gånger klent för investerarna. Senast gick Claes Wellton Persson åter i konkurs med sitt Wellton Way, som mer eller mindre konstant försökt locka till sig pengar från småsparare med hjälp av vidlyftiga löften. Och det är inte bara förhoppningar om teknikgenombrott som har en förmåga att blända. Samma sak återkommer i många bioteknikbolag, som bara fortsätter att tappa pengar.
Inte minst drar överheta branscher till sig en hel del lycksökare. Vid år 2000 handlade det om it, på senare tid har bolagen snarare försökt klistra på sig olika klimat- eller ny energi-etiketter.
Till detta kommer kroniska besvikelser som Wedins, tvivelaktigheter som Fly Me och ständiga förlustkällor som Brio, där krångliga emissionsupplägg mest villar bort småägarna.
Flera av de företag som söker friska pengar från investerarna har helt enkelt fått nobben av bankerna. I en del fall är det säkert felaktiga beslut av bankernas kreditgivare. Men i väl så många fall är det nog snarare aningslösa småsparare som fattar fel beslut. En sund riskvillighet ska inte förväxlas med överdriven girighet.
