Veteraner som ECB-chefen Jean-Claude Trichet talar hellre om absurd teater. Risken för att Grekland ska överge den gemensamma valutan betecknade han i förra veckan som en ”absurd hypotes”.

Marknaderna håller inte med. Där handlas och där förstärks rykten. Sådana som att Tysklands förbundskansler Angela Merkel häromdagen skulle ha övervägt att kasta in handduken.

Detta om något är absurt, idiotiskt och fullständigt verklighetsfrämmande.

Trots detta, under några korta minuter darrade det till på valutamarknaden. Euron föll. Pundet steg. Inte mycket men ändå tillräckligt för att inte kunna viftas bort som en tillfällighet.

Nervositet? Oro? Kanske. Men framför allt ett tecken på att det finns ekonomer och placerare som är beredda att tro vad som helst, bara det passar in i scenariot att centrifugalkrafterna i Eurozonen kommer att sänka euron.

Lilla Grekland? Spräcka valutaunionen?

– Vad vi talar om är några bråkdelar av Eurozonens sammanlagda ekonomi, påpekas nyktert i ECB-skrapan i Frankfurt.

I själva verket handlar det om Eurozonens politiska dilemma. Ska Grekland räddas – knepigt men inte uteslutet enligt reglerna – eller ska marknaderna få fortsätta att driva upp priset på grekiska statsobligationer? I det ena fallet sänds fel signaler ut, i det andra riskerar Grekland att sjunka allt djupare ner i skuldträsket.

Regeringen i Aten tycks ha insett situationens allvar. Ett tufft sparpaket ska sänka budgetunderskottet till under 3 procent 2012, försäkrar premiärminister Giorgos Papandreou. Marknaderna har svårt att hålla sig för skratt: grekiska löften, för att inte tala om statistik, är inget som man litar på.