Jag kan börja med att erkänna att jag fuskar. Det här är inte alls skrivet nu, utan dagarna före jul. I dag kanske jag ligger på soffan och ser snöflingorna tyst falla där utanför. Det gör man alldeles för lite.

Men ett nytt år betyder nya föresatser. Mer tid för beskådande av snöflingor låter som ett riktigt bra nyårslöfte.

Dags också att summera det gamla året. Det började mörkt. Höstens finanskris slog med fullt kraft in i det som kallas den reala ekonomin, eller med andra ord verkligheten.

Tjugondedag Knut lade Volvokoncernen ett nytt storvarsel som omfattade 1 620 anställda i Sverige. Facket tryckte på om permitteringslöner. Regeringen sade blankt nej. Nu är det dags för ägarna att ta ansvar, dundrade Fredrik Reinfeldt (M) och påminde om tidigare miljardvinster.

I februari strejkade Stockholms sopgubbar vilt i protest mot nya villkor och Arbetsförmedlingen snabbutbildade egna jobbcoacher. Det tog hela 7,5 dagar, kunde SvD Näringsliv berätta. IF Metall chockade övriga LO och resten av arbetsmarknaden med sitt krisavtal den 2 mars. En dryg vecka senare var det Svenskt Näringslivs tur att överraska. Förhandlingarna om ett nytt huvudavtal om spelreglerna på arbetsmarknaden havererade på sluttampen.

Och så har det fortsatt. Nyheterna har avlöst varandra och karusellen har snurrat på, allt fortare. Rekordras i bnp-siffrorna, nya varsel, mörkare utsikter på arbetsmarknaden för varje ny prognos.

Men det bottnade och alla blev botaniker, fröjdades över gröna skott. På sluttampen av året var läget helt omvänt från våren - nu blev jobbprognoserna ljusare och ljusare.

Nästa år möts både arbetsmarknadens parter och de politiska blocken i varsin kraftmätning. 2010 har alla chanser att bli minst lika nyhetsintensivt som 2009. Fast det är vanskligt att sia om framtiden. Vem vet, det kanske inte ens snöar i dag.