Annons
X
Annons
X

När journalistik kallas förräderi

Det fria ordet är under hård press i Turkiet. Processen mot tidningen Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar har blivit en symbolfråga för såväl dem som vill begränsa yttrandefriheten som för dem som vill stärka den. Anders Q Björkman besöker ett Istanbul där just nu mycket står på spel.

(uppdaterad)
Tidningen Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar möter ett pressuppbåd mitt i natten efter att ha släppts ut ur fängelset. Han och journalistkollegan Erdem Gül hade suttit fängslade i 92 dagar när Turkiets författningsdomstol i slutet av förra veckan beslutade att de skulle försättas på fri fot.

Tidningen Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar möter ett pressuppbåd mitt i natten efter att ha släppts ut ur fängelset. Han och journalistkollegan Erdem Gül hade suttit fängslade i 92 dagar när Turkiets författningsdomstol i slutet av förra veckan beslutade att de skulle försättas på fri fot. Foto: Can Erok/AP

ISTANBUL. Tänk dig att regeringen tar över Svenska Dagbladet och kräver att tidningen ska få ny politisk inriktning. Det låter verklighetsfrämmande, men i Turkiet händer just sådant. I Istanbul briserade i går nyheten att en domstol beslutat om tvångsförvaltning av landets största dagstidning, Zaman. Sent natten till i dag hade polisen tagit över redaktionslokalerna i en razzia och protesterande som samlats utanför Zaman motades bryskt bort med tårgas och vattenkanon.

Samma öde drabbade nyligen en annan turkisk tidning, Bugün, som över en natt blev lojal med den sittande regeringen. Upplagan rasade från drygt 100 000 till 5 600 exemplar på några månader och i veckan lades Bugün ner.

Med konfiskering får regerande AKP omedelbart tyst på besvärande, kritiska pressröster och med en konkurs är det säkrat att de heller inte återkommer.

Annons
X

Att ta över medieföretag är bara ett sätt att strypa turkisk pressfrihet. Ett annat är att åtala journalister för terrorbrott, ytterligare ett är att presidenten blir ”förolämpad” av journalister och inleder rättsprocesser mot dem. Turkiets justitieminister berättade häromdagen att 1 845 förmenta förolämpningar mot presidenten för tillfället står i kö för åtal.

Polisen använde tårgas och vattenkanon mot människor som natten till i går samlats utanför tidningen Zaman för att protestera mot konfiskeringen av tidningen. Foto: TT

Utöver detta har turkiska tidningsredaktioner överfallits av folkmobbar och journalister har misshandlats. Enligt Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex ligger Turkiet på en inte så smickrande 149:e plats av 180 länder.

Naturligtvis leder den pressade situationen för turkiska medier till att skrämda ägare och journalister ägnar sig åt nervös självcensur. Långt ifrån alla låter sig dock skrämmas till tystnad. När Can Dündar tillträdde som chefredaktör för den ansedda tidningen Cumhuriyet för ett år sedan var han tydlig med att han tänkte fortsätta att bedriva kritiskt granskande journalistik, och bara några månader senare tryckte tidningen ett scoop som skakade landet: fotografier på lastbilar fyllda med vapen som den turkiska underrättelsetjänsten MİT enligt uppgift skulle skicka till stridande grupper i Syrien. Reaktionen kom omedelbart: president Erdoğan förklarade i tv att detta var förräderi och att Dündar skulle få ”betala dyrt” för publiceringen. Efter denna ”beställning” från presidenten greps mycket riktigt Dündar i november förra året och anklagades – tillsammans med Erdem Gül, chef för Cumhuriyets redaktion i Ankara – för terrorbrott och spioneri. Livstids fängelsestraff hotade de båda journalisterna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Yavuz Baydar granskar rubrikerna i tidningsstället dagen efter att Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar försatts på fri fot. Foto: Staffan Löwstedt

    Strypkopplet på turkisk yttrandefrihet hade därmed dragits åt ytterligare några snäpp. Därför var glädjen stor bland Turkiets journalister när landets författningsdomstol under mitt besök i landet förra veckan slog fast att Dündars och Güls rättigheter hade kränkts och att de båda skulle försättas på fri fot.

    – Mörkret för turkisk yttrandefrihet var fram till nu nästan totalt. Med det här beslutet har domstolen tänt ett ljus. Det skickar ut signalen att journalister inte ska behöva känna fruktan. Den logiska följden borde nu vara att alla fängslade journalisters advokater kräver att de också släpps fria, säger Yavuz Baydar.

    Jag möter denne turkiske journalist, utbildad i Stockholm och tidigare verksam på Sveriges Radio och på BBC, på journalistorganisationen P 24:s kontor, bara några kvarter från Taksimtorget och Geziparken i centrala Istanbul. Han har just återkommit från en resa till staden Diyarbakir i sydöstra Turkiet, där det förekommer regelrätta strider mellan turkiska säkerhetsstyrkor och kurdiska PKK.

    Yavuz Baydar menar att författningsdomstolens beslut är ett direkt slag mot presidenten:

    – Vi har här att göra med en politiker som gång på gång har utmanat och kringgått den nuvarande konstitutionen. Nu får vi se vad han säger om domslutet. Erdoğan brukar inte föredra att hålla tyst, säger han lakoniskt.

    Han hoppas att författningsdomstolens utlåtande ska ge landets övriga rättsliga institutioner lite råg i ryggen:

    – Vi ska komma ihåg att såväl journalistiken som rättsväsendet kraftigt har underminerats i Turkiet. Därför är det oerhört viktigt hur de lägre domstolarna tolkar det här beslutet inför framtida fall, säger Yavuz Baydar.

    Baydar var fram till 2013 läsarombudsman på tidningen Sabah, som redan då hade börjat lägga an en mer regeringstrogen attityd. Under de landsomfattande protesterna mot att låta Geziparken ge plats för ett nytt köpcentrum skrev han ett par regeringskritiska krönikor som tidningsledningen vägrade att publicera. I samma veva tackade han ja till att skriva om medielandskapet i Turkiet för New York Times; det blev en skarp text som anklagade såväl politiker som tidningsägare för att förhindra en fortsatt demokratisering av landet. Detta ledde till att Yavuz Baydar helt sonika fick sparken från Sabah. New York Times markerade i sin tur gentemot Sabah genom att bryta ett avtal som gav den turkiska tidningen rätten att publicera New York Times söndagsmaterial.

    Yavuz Baydar diskuterar innehållet på litteratursajten K 24 med en kollega. Foto: Staffan Löwstedt

    Som en följd av Geziprotesterna och den skärpta polariseringen i landet föddes för drygt två år sedan P 24, en plattform för oberoende journalistik, bland annat med stöd från Svenska konsulatet i Istanbul. Baydar är en av grundarna av denna organisation som utbildar journaliststuderande, erbjuder gratis juridisk rådgivning till journalister och delar ut priser för undersökande journalistik. Eftersom kultursidor i stort sett har försvunnit ur turkisk press har man nu också startat K 24, en webbtidning om litteratur ”som vi hoppas ska likna New York Review of Books”.

    I takt med att traditionell press blir alltmer trängd ökar internets och sociala mediers betydelse. Inledningsvis förstod de styrande inte hur stor genomslagskraft nätet har, men vid Geziprotesterna för snart tre år sedan blev det uppenbart att sociala medier bidrog starkt till att miljontals turkar engagerade sig i demonstrationerna.

    Nätaktivisten Gürkan Özturan i Geziparken i centrala Istanbul. Foto: Staffan Löwstedt

    En av dem var skribenten och nätaktivisten Gürkan Özturan. Jag möter honom över en kopp starkt, turkiskt te på ett litet kafé med affischer på turkiska fotbollslag uppnålade på väggarna.

    – Före Geziparken sågs nätet inte som ett politiskt verktyg och regeringens censuråtgärder riktade sig huvudsakligen mot utländskt material; sådant som ansågs vara omoraliskt, nakenhet och så vidare, berättar han.

    Efter protesterna i Geziparken, som rasade hela sommaren 2013, och i takt med att traditionella medier sattes under allt hårdare press, har fler börjat vända sig till internet.

    – Tidigare brukade 20–25 personer läsa min blogg The Radical Democrat, men när Geziprotesterna startade nådde jag plötsligt 800 personer. Det växte till 1 000, sedan några hundratusen och slutligen var det ett visst blogginlägg som nådde hela åtta miljoner läsare!

    Även på internet dras dock tumskruvarna åt. Flera medier, men också ministrar, har gjort klart att både Facebook och Twitter samarbetar med den turkiska regeringen. Dessutom har uppgifter förekommit om att särskild mjukvara används för att granska internettrafiken i Turkiet.

    Författaren Elif Shafak varnar för att islamism och nationalism är en farlig blandning. Foto: Osman Orsal/TT

    Också turkiska författare är oroade över utvecklingen. Elif Shafak, vars roman ”Bastarden från Istanbul” finns utgiven i Sverige och ett 40-tal andra länder, är pessimistisk, men hyser ändå lite hopp:

    – Det turkiska samhället går i en konservativ riktning. Kulturen är sexistisk och homofobisk och kvinnor har tryckts tillbaka till sina traditionella könsroller. Islamism och nationalism håller båda på att växa till sig och det är mycket, mycket farligt. Så på det politiska planet är Turkiet väldigt deprimerande. Men när man möter folk, riktiga människor – ungdomar, kvinnor, minoriteter, subkulturer – blir man hoppfull igen.

    Hon menar att EU har en tendens att stödja stabilitet – och syftar på Turkiets roll när det gäller flyktingkrisen – men väljer att glömma bort yttrandefrihet.

    Nobelpristagaren Orhan Pamuk berättar för SvD att han är kritisk till EU:s ointresse för turkisk yttrandefrihet. Foto: Jacques Brinon/TT

    Elif Shafak får medhåll av Turkiets mest kända författare, Nobelpristagaren Orhan Pamuk. Även han är glad över att Can Dündar släppts fri, men oroas av EU:s kravlöshet gentemot den turkiska AKP-regeringen.

    – Jag tror inte att presidenten kan sätta Dündar i fängelse på nytt. Men Erdoğan har trots allt bra kort på handen nu, eftersom Europa inte bryr sig särskilt mycket om yttrandefriheten i Turkiet. Dessvärre behandlar Europa just nu Turkiet ungefär så som USA brukar behandla Saudiarabien: gör vad ni vill på hemmaplan – kränk mänskliga rättigheter och yttrandefriheten – men så länge ni samarbetar med oss betraktar vi det som att ni är på den goda sidan. Och det samarbete EU behöver från Turkiets sida är att bomba IS och sålla bort oönskade asiater och muslimer som flyr från just det kriget, säger Orhan Pamuk när jag möter honom i hans lägenhet i Istanbulstadsdelen Cihangir.

    Hur president Recep Tayyip Erdoğan och hans AKP-regering ska spela sina kort vet vi inte. Klart är att journalisterna Can Dündars och Erdem Güls öde inte är avgjort. Redan i söndags sa presidenten att han ”inte respekterade” författningsdomstolens beslut och konstaterade att ”det här fallet inte alls handlar om yttrandefrihet, det handlar om spionage”. Därmed påminde han om att det som andra kallar journalistik i hans ögon är förräderi.

    Landet är mycket polariserat och presidentens uttalande resulterade i måndags näst intill i handgemäng i det turkiska parlamentet. Författningsdomstolens ordförande Zühtü Arslan gjorde samma dag sitt för att stärka rättsstaten genom att poängtera att domslutet faktiskt är bindande för alla och för samtliga institutioner i Turkiet. Alltså även för presidenter och politiska partier.

    Återstår att se om Erdoğan och AKP håller med.

    I kulturmagasinet nästa söndag kan du läsa Anders Q Björkmans intervju med nobelpristagaren Orhan Pamuk.

    Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Yasin Bulbul/TT

    Annons

    Tidningen Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar möter ett pressuppbåd mitt i natten efter att ha släppts ut ur fängelset. Han och journalistkollegan Erdem Gül hade suttit fängslade i 92 dagar när Turkiets författningsdomstol i slutet av förra veckan beslutade att de skulle försättas på fri fot.

    Foto: Can Erok/AP Bild 1 av 8

    Polisen använde tårgas och vattenkanon mot människor som natten till i går samlats utanför tidningen Zaman för att protestera mot konfiskeringen av tidningen.

    Foto: TT Bild 2 av 8

    Yavuz Baydar granskar rubrikerna i tidningsstället dagen efter att Cumhuriyets chefredaktör Can Dündar försatts på fri fot.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 8

    Yavuz Baydar diskuterar innehållet på litteratursajten K 24 med en kollega.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 8

    Nätaktivisten Gürkan Özturan i Geziparken i centrala Istanbul.

    Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 8

    Författaren Elif Shafak varnar för att islamism och nationalism är en farlig blandning.

    Foto: Osman Orsal/TT Bild 6 av 8

    Nobelpristagaren Orhan Pamuk berättar för SvD att han är kritisk till EU:s ointresse för turkisk yttrandefrihet.

    Foto: Jacques Brinon/TT Bild 7 av 8

    Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

    Foto: Yasin Bulbul/TT Bild 8 av 8
    Annons
    X
    Annons
    X