Annons
X
Annons
X

Anders Mathlein: Myten om självhjälp har ersatt religionen

Vi skulle må bättre om vi slutade att så ivrigt försöka vara lyckliga, menar psykologen Stephen Briers. Han anser att självhjälpsidéer fyller tomrummet efter övergiven tro i vårt sekulariserade samhälle.

Stephen Briers.

Stephen Briers. Foto: FOTO: NATUR & KULTUR

UNDER STRECKET

”Ingenting äga, ingenting önska, det är att göra sig oåtkomlig för ödets värsta slag”, skrev August Strindberg i långnovellen ”Ensam” 1903. ”Men att samtidigt ha pengar tillräckligt, och därigenom känna att man kan få, om man vill, det är lyckan, ty det är oberoendet och en sida av friheten.”

Strindbergs definition av lyckan är bara en av oräkneliga, det är ju ett svårfångat begrepp som diskuterats i årtusenden. Och som råd för det så kallade livspusslets lösning skulle stycket knappast inkluderas i en modern självhjälpsbok. I sådana är tonen generellt mer positiv, käck och optimistisk, vare sig det gäller metoder för att finna lyckan, ett mer fullödigt liv, gå ned i vikt, få bättre självkänsla, vårda förhållandet, slippa stressen, anknyta till barnen, finna en ny kärlek, förstå mindfulness, välja glädjen, bli framgångsrik, ragga, mingla, säga ifrån och finna sitt sanna jag.

Det är en bespottad men livskraftig och uppenbarligen outtömlig genre. I USA lär finnas nästan 50 000 titlar, i Sverige kan Wayne Dyers ”Älska dig själv” från 1979 ses som startskottet för en aldrig sinande ström av livsstilsråd.

Annons
X

Förutom en oöverskådlig bokutgivning producerar självhjälpsindustrin tidningar, filmer, tv-program, seminarier och webbsidor, och sysselsätter motivationskonsulter, livscoacher, schamaner och väckelsepredikanter. En rad talarförmedlingar har omfattande stall av föreläsare som säger sig sitta inne med recept för hur våra liv kan bli bättre. Förutom psykologer och terapeuter finns här idrottsmän, före detta elitsoldater, underhållare, extraknäckande ståuppkomiker, författare, skådespelare, tv-kändisar och människor som drabbats av olyckor eller handikapp.

Man kan inte sällan ifrågasätta talarnas kompetens som vägvisare för vår stund på jorden, men deras välbetalda framträdanden har ofta karaktären av underhållning snarare än allvar och analys. Vanliga ämnen som bjuds tiotusentals åhörare från offentlig sektor och företag är motivation, självkänsla och samarbete, typiska rubriker är ”Bli en görare – från idé till genomförande på tre minuter ”, ”Full fart, men vart? Det vinnande laget”, ”Ta plats! annars stängs dörrarna”, ”Vinnarskalle!” och ”Hur DU blir ett äkta personligt varumärke”.

I sammanhanget är det viktigt att veta att vem som helst får kalla sig ”terapeut”, medan titlar som läkare och psykoterapeut är skyddade i lag. Likaså anges många terapeuter och coacher som ”certifierade”, ”diplomerade” eller ”auktoriserade”, vilket lätt kan förväxlas med ”legitimerade”. Men att vara legitimerad betyder att det finns en av samhället reglerad och godkänd utbildning bakom titeln, och att verksamheten står under myndigheternas tillsyn. Vad som finns bakom certifiering och diplomering kan vara högst varierande, beteckningarna kan utfärdas av ett företag eller av entreprenören själv och behöver inte vila på vetenskaplig grund. Coach som yrkesbeteckning fick ett rejält uppsving genom regeringens misslyckade tremiljarderssatsning på jobbcoacher till arbetsförmedlingarna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att förespegla enkla lösningar till komplexa problem är grunden för en stor del av självhjälpsindustrin. Vi tror gärna det vi önskar, och här lockas vi av komprimerade råd och punktlistor som ska göra oss till bättre, tryggare, helare människor. I detta är genren besläktad med reklamen, vars mål är att väcka känslor av ofullkomlighet och lova tillfredsställelse genom konsumtion.

    Att missnöje och oro är utbrett visar inte minst ökningen av förskrivningen av antidepressiva preparat i hela den rika världen. Enligt OECD använder i vissa länder över tio procent av den vuxna befolkningen sådana läkemedel, med Kanada, Australien och Island i toppen av listan. Enligt Ungdomsrapporten 2013 uppger en tredjedel av svenska 15–24-åringar att livet är svårt, och var tionde är missnöjd med tillvaron. Till den här bilden hör att problem som tidigare sågs som hörande till livet nu ofta har en diagnos.

    Lekmannaterapi och coachning har blivit ett slags andlig rörelse, anser professorn i religionshistoria Anne-Christine Hornborg. I sin bok ”Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse?” (Dialogos) beskriver hon bland annat coachningens förhållande till new age-rörelsen och nyandligheten och hur denna gärna kläs i en populärpsykologisk eller terapeutisk språkdräkt. Hon belyser också frågan om vad som sker när till exempel icke-vetenskapligt granskade utbildningar och kurspaket blir obligatoriska för alla anställda på företag och myndigheter.

    Ett ofta återkommande ämne i självhjälpsvärlden är idén om att ditt ”sanna”, bättre jag finns innanför medelmåttans skal och likt en puppa bara väntar på att slippa ut. Det är en märklig, av allt att döma grundlös men livskraftig föreställning om vår ”inre potential”. Hornborg visar hur coachningkulturen kan ses som ett slags sekulär framgångsteologi, där individens motgångar är en konsekvens av de egna svagheterna.

    I boken ”Psyksnack! Stick hål på självhjälpsmyterna” (Natur & Kultur 2014, översättning Erik MacQueen) synar den brittiske psykologen Stephen Briers populärpsykologin och självhjälpsindustrin. Han förkastar inte allt och betonar att här finns metoder som kan vara till god hjälp i vissa livssituationer - och hans egen bok är ju i någon mening också en självhjälpsbok.

    I syfte att undersöka eventuellt stöd i forskningen inriktar sig Briers på den slentrianmässiga psykologiseringen av vardagen och de påståenden som florerar i genren. Det är dessa som utgör titelns ”psyksnack”, ”psychobabble” i originalutgåvan.

    ”Det finns försvinnande lite kvalitetskontroll inom självhjälpsvärlden, där övertygelse ofta får ersätta skäliga bevis”, skriver han. I boken granskas drygt tjugo av vad han kallar självhjälpsmyterna, från ”Roten till alla dina problem är dålig självkänsla” och ”Sätt upp mål och bli framgångsrik”, till ”Tänk positivt och bli en vinnare”, ”Män och kvinnor bor på olika planeter”, ”Barnet inom dig behöver en kram” och ”Du måste hitta ditt sanna jag”.

    Gång efter annan finner Briers att grunderna för analyser och metoder är svaga eller baserade på tro och önsketänkande, men gärna framförda med ett slags vetenskaplig jargong. Han misstänker att vi genom ”psyksnacket” riskerar att bli än olyckligare när vi misslyckas med att nå de mål vi övertygats om finns inom räckhåll. Som professorn i medicinsk psykologi Åsa Nilsonne understryker i förordet till den svenska utgåvan: den som mest har ”vardagsproblem” i sitt liv gör klokast i att fokusera mindre på sig själv och mer på umgänge och att ”försöka njuta av tillvaron som den ser ut i all sin ofullkomlighet”.

    Briers har en skeptisk och uppfriskande nykter syn på sitt eget gebit. Boken är bitvis tramsig i tilltalet, men genomgången är klar och redig, och här finns ordentliga källhänvisningar och en diger litteraturlista. Han erbjuder tänkvärda och användbara alternativ till självhjälpens standardrecept, och varnar eftertryckligt för att se den nu så populära kognitiva beteendeterapin (KBT) som något slags universalbehandling. Författaren är övertygad om att självhjälpsmyterna fyller tomrummet efter en övergiven tro i det sekulariserade samhället.

    I stora delar av självhjälpsvärlden är det som om livets grundvillkor sopas under mattan. Sjukdom, förlust, sorg och vetskapen om livets ändlighet hör liksom inte hit. I stället finns ofta en så stark individualistisk eller egocentrisk betoning att det förefaller som om andra människor bara är staffagefigurer i uppsättningen om vår färd mot lyckan. Det finns också åtskilliga böcker som lär att till exempel ohälsa beror på individens felaktiga tankemönster. Briers efterlyser läror som i stället för att visa hur vi drar nytta av vår omgivning råder oss i hur man är en god vän eller blir mer osjälvisk och en bättre samhällsmedborgare.

    ”Att sikta på mål som ’lycka’, ’framgång’ och ’tillfredsställelse’ är dömt att misslyckas”, skriver han, ”eftersom alla bevis tyder på att sådana sinnestillstånd är angenäma biprodukter från ett liv som levts väl, snarare än priser man kan vinna i sin egen rätt.” Framgång är inte liktydigt med lycka, dessutom finns belägg för att lyckliga människor inte bara tenderar att vara mer själviska än andra, de är dessutom mer lättlurade och mindre framgångsrika. Vi skulle alltså kort sagt må bättre om vi slutade att så ivrigt försöka vara lyckliga.

    Med självhjälp och coachning sägs vi också kunna skaffa oss ökat självförtroende. Många människor skulle säkert stärkas av det, men man bör tänka på att överdrivet självförtroende ofta leder vilse. En rad undersökningar om vår syn på vårt eget kunnande visar att en majoritet av oss tror att vi är bättre än genomsnittet. Ett inte alltför välpumpat självförtroende minskar risken för orealistisk optimism och uppmuntrar ödmjukhet och aptit på att lära sig nya färdigheter.

    Självförtroende är besläktat med självkänsla, ett av de populäraste begreppen i självhjälpsgenren, men vad det betyder är inte alldeles klart. Det kan vara en trygg förvissning om sin egen förmåga i vissa situationer, men stark självkänsla kan knappast vara en övergripande egenskap. Att man skulle kunna få bättre självkänsla genom böcker som Mia Törnbloms storsäljare ”Självkänsla nu!” tycks sakna stöd i forskningen. Det kan i stället vara så att människor med svag självkänsla känner sig än mer mindervärdiga om de trots affirmationskort och andra tekniker inte når målen de uppmanas att sträva emot.

    Mot ”självkänsla” vill Briers ställa begreppet ”självaktning”, alltså att man har något fog för sin självbild, att man agerar så att man kan känna sig nöjd med sin insats.

    ”Om det vore möjligt att vänta på att man själv skulle komma in i ett rum”, skrev den brittiska författaren Rebecca West, ”så är det inte många av oss som skulle känna hjärtat svälla av förväntan när vi hörde handtaget tryckas ned.”

    Det är en svart och provocerande bild, men kanske kan den tas till utgångspunkt för våra strävanden till förbättring av oss själva: att försöka bli sådan att man känner en ilning av glädje när den där dörren öppnas.

    Anders Mathlein
    är frilansskribent och författare.

    Annons
    Annons
    X

    Stephen Briers.

    Foto: FOTO: NATUR & KULTUR Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X