Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Pernilla Ström: Mycket chefskap, men lite ledarskap

Ledare kolumnister
Vem tar täten?

Vem tar täten? Foto: Alastair Grant / TT / NTB Scanpix

Som ponnyryttare på ridskola fick man tidigt lära sig att ta ledningen. Dels över hästen, dels över med-ryttarna, när man var många i manegen på samma gång. ”Stina tar täten””, röt ridläraren, ”vänd snett igenom!” Varpå Stina, 8 år på bångstyrigt russ, förväntades upprepa högt och tydligt: ”Jag tar täten!” och sedan leda gruppen, även med risk för att rida fel.

Jag tänker på det där när jag under julhelgen läser en intervju med ärkebiskop Antje Jackelén (DN 24/12) samt en debattartikel av statsvetaren Oscar Larsson (SvD 25/12): hur fler borde tränas att våga bryta ut och ta täten.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I Uppsala hade en stiftsgård ställts i ordning för flyktingar. Vips var en tjänsteman från Migrationsverket där med hela katalogen av regelföreskrifter och hinder: ” I normala tider är det väl bra att man håller sig till regelverket, men om alla propsar på sina rutiner i en sådan här situation, då bidrar man till en systemkollaps”, konstaterade ärkebiskopen och menade att det finns ”för mycket chefskap, för lite ledarskap”.

    Annons
    X

    Det är lätt att hålla med. Efter i stort sett varje kris har det tillsatts kriskommissioner och utformats ambitiösa beredskapsplaner. Likafullt fallerar det gång på gång när nästa svarta svan seglar in. Vi såg det under tsunamin när ett obsolet regelverk fick UD-tjänstemän att uppträda på ett obegripligt, omänskligt vis. Vi såg det under skogsbranden i Västmanland med dess samordningsproblem och senfärdigheter. Vi ser det nu i det som kallas för flyktingkris men som i själva verket är en samverkanskris, ledarskapskris och politikerkollaps.

    I Sverige råder ansvarsprincipen; den som har ansvar för en uppgift i normala fall har det även om en exceptionell situation uppstått. Tanken är god – men fungerar inte i alla lägen. Som när upphandlings- och bygglovsregler blockerar tillkomsten av nya boenden under månadslånga förseningar. Som när sekretessbestämmelser tvingar säckar med julklappar till barnfamiljer kvar i donationslokalerna. Som när livsmedelsföreskrifterna förbjöd volontärer att servera varm mat till nyanlända flyktingar på Malmö Central.

    Den som följer reglerna har ryggen fri. Den som bryter dem riskerar att ställas till svars. Och därför får vi ansvarsflykt, suboptimering och paragrafrytteri bland myndigheterna – och efter en tid panikpolitik i Rosenbad. Därför ser vi så mycket chefskap, så lite ledarskap.

    Oscar Larsson indikerar i sin artikel en möjlig första reform av den svenska modellen; ge MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, mer operativa, inte bara rådgivande befogenheter. Som före detta ponnyunge håller jag med. Ibland behövs det att någon får till uppgift att säga: ”Jag tar täten!”

    Annons

    Vem tar täten?

    Foto: Alastair Grant / TT / NTB Scanpix Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X