Annons
X

Modernt fack efterlyses

Många fackföreningar har äntligen insett att det är dags att förändra. Men få förstår vilken genomgående förändring som krävs.

Rekordras i medlemstalen förra året (SvD 10 jan), och flera fack som försöker förtydliga sin kommunikation med hjälp av reklamkampanjer. Men det är inte alls bara kommunikationen som är saggig – problemet är snarare hela grundinställningen, som bygger på en otidsenlig kollektiv makt- och klasskamp. Som säkert fyllde sin funktion förr i tiden, men som på dagens arbetsmarknad känns helt passé.

Att nu försöka trolla fram en kosmetisk förändring utan att egentligen rucka på grundbultarna kommer knappast vända medlemsutvecklingen.

Ett bra exempel är nybildade Unionens ordförande Mari-Ann Krantz, som i SvD (7 jan) beskrivs som ”kaxig”, och Sifs och HTFs sammangående ska enligt utsago bli ”det bästa förbundet för morgondagens arbetsliv”. Krantz börjar bra: ”…det ställer också stora krav på oss. Vi ska jobba utifrån medlemmarnas behov. Det de vill ha ska vi också kunna leverera”.

Annons
X

Självklart, kan man tycka. Medlemmarna är kunder, och kunden har förstås alltid rätt. Ändå är det inte varje dag vi hör en fackbas säga det så tydligt.

Men vilka medlemmars behov är det egentligen som Krantz möter? Den attityd hon ger uttryck för längre fram i intervjun visar på fackföreningsdirektörernas dilemma. Krantz öppnar där dörren för diskussioner med Svenskt Näringsliv om ett nytt Saltsjöbadsavtal, men nästan genast framhåller hon att det egentligen inte finns någonting på svensk arbetsmarknad som fungerar dåligt. Att diskutera avtal ”som innebär försämringar för våra medlemmar, det är inte aktuellt”, förklarar Krantz frankt.

Ärligt talat – varför diskuterar Krantz egentligen, om hon nu är övertygad om att allt är så bra? En sån militant retorik applåderas enbart av delar av det gamla gardet. För många av oss som befinner oss mitt i morgondagens arbetsliv smakar stridsropen lika illa som det kaffe som stått för länge i bryggaren.

Alla medlemmar vill förstås inte samma sak. Men det är ledningens ansvar att övertyga dom allra mest stridslystna att det är nya tider nu. Det är framtidens arbetsliv som ska styra fackets agerande, och vi som jobbar där är inte intresserade av någon slags kollektiv klasskamp. Vi lever på en arbetsmarknad där individen står i fokus. Vi tycker att det är kontraproduktivt att betrakta förändring som hotfull och arbetsgivare som skurkar. Vi längtar efter ett fack som ser möjligheter och inte bedriver verksamheten som en maktkamp mellan David och Goliat.

Ett exempel på något som känns spännande är det nystartade företaget Jobb&liv. Dom säger sig vara ett alternativ till facket, och erbjuder en räcka av tjänster för individens utveckling. Jobb&liv tror visserligen på starka kollektiv, men bygger dessa utifrån individen och dennes nätverk.

Det räcker inte att säga att man vill fånga dom unga om man samtidigt beter sig precis som förr. Jag önskar att min son ska vilja bli medlem i en fackförening när han är jobbvuxen. Därför håller jag tummarna för att fackföreningsrörelsen ska klara förändringen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Mer från Startsidan

Annons
X