Annons
X
Annons
X

”Miss­förhållanden i styrning av AP-fonder”

Det är orimligt att AP-fonderna i praktiken styr sig själva och att de själva bestämmer storleken på sina administrativa kostnader, skriver Jan Lidhard, tidigare sakkunnig i finansdepartementet.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

DEBATT | PENSIONSFÖRVALTNING

De beskrivna miss­förhållandena är stötande och tål inte dagens ljus.

De nuvarande fyra stora AP-fonderna har funnits sedan början av 2000-talet. De är buffertfonder i det allmänna inkomst­pensionssystemet. För närvarande förs en politisk diskussion om vilka strukturella förändringar som kan behöva göras. Det har funnits en samsyn i vissa centrala frågor. Eftersom det är oklart om denna samsyn fortfarande finns har det tagits en paus i diskussionerna.

De frågor som diskuteras är i regel av teknisk karak­tär och kan därför vara svåra att kommunicera med en bred allmänhet. Det gäller exempelvis regler för placering av fondmedlen och antalet buffert­fonder. En fråga som dock förtjänar större uppmärksamhet är hur fonderna ska styras.

Annons
X

AP-fonderna är statliga myndigheter men med en annan styrning än den gängse. De styrs av lag och är mycket självständiga. Regeringens möjlig­heter att direkt styra verksamheten är obefintliga. Fonderna täcker sina administrativa kostnader med de medel som de har att förvalta – utan några begränsningar. Detta innebär att dessa statliga myndigheter har fri dragningsrätt på fondmedlen som nu uppgår till i storleksordningen 1 200 miljarder kronor. Kostnaderna utgörs till övervägande del av löner till de anställda. Lönerna är frikopplade från de statliga kollektivavtalen. Det har fått till följd att den genom­snittliga lönenivån vida över­stiger den som gäller för annan statlig verksamhet, även liknande verksamhet. Exempelvis har de ­ledande tjänstemännen en lön som är väsentligt ­högre än den som stats­ministern har. Allt detta är helt enligt gällande regler. Således ger man sig själv en hög lön eftersom man har möjlighet att göra det. Men det finns starka skäl att ifrågasätta denna höga lönenivå. Detta är en verksamhet som inte behöver marknadsföra sig för att få medel att förvalta. Man tilldelas nämligen auto­matiskt sina medel enligt lag. Arbetsförutsättningarna för dessa statstjänstemän är således väsent­ligt gynnsammare än de som gäller för ­anställda i den privata finanssektorn. Man kan med fog använda ordspråket ”tillfället gör tjuven” för att ­beskriva denna situation.

Det är orimligt att fonderna i praktiken ska styra sig själva. Och att de själva ska bestämma storleken på sina administrativa kostnader. Det strider helt mot vedertagna normer för hur medel i ett offentligt system ska hanteras. Dessa fondmedel är tillgångar i pensionssystemet som i praktiken tillhör miljontals nuvarande och framtida pensionärer. De har inte någon möjlighet att flytta sina pengar till andra fonder. Dessa missförhållanden borde ha rättats till redan när det nuvarande inkomstpensionssystemet skapades i slutet av 1990-talet.

Det har tidigare funnits en bred politisk enighet om att allt detta är något som bör ändras. Det finns dock ett starkt motstånd mot en förändring hos fondernas ledning. Detta är förståeligt ur ett strikt privat perspektiv. Ett sådant egenintresse bör dock inte få göra sig gällande i ett allmänt pensions­system. Ledande företrädare för fonderna framför synpunkter som innebär att den lagfästa själv­ständighet som gäller för placeringen av fond­medlen kräver en självständighet för fonderna även när det gäller att bestämma nivån på de administrativa kostnaderna. De försöker nämligen göra gällande att en förändrad styrning skulle riskera leda till lägre pensioner, utan att förklara detta närmare. Detta är skrämselpropaganda med en skruvad argumenta­tion som närmast kan liknas vid före­teelsen ”den obotfärdiges förhinder”. Man påstår bland annat att det finns risk för att en regering ska påverka placeringen av fondmedlen genom en kortsiktig politisk detaljstyrning. Den initierade vet dock att något sådant inte är möjligt utan att bryta mot reglerna. Det skulle i så fall helt ändra förutsättningarna för den nuvarande breda politiska överenskommelsen om pensionssystemet.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Företrädarna för fonderna är angelägna om att de nuvarande förhållandena ska bestå. De har därför drivit en kampanj för att påverka den politiska besluts­processen. Det finns etablerade normer för hur ledningen för en statlig myndighet ska agera i olika situationer. Dessa normer innebär bland ­annat att en myndighetsledning inte ska försöka ­påverka den politiska processen. Dessa företrädare har gått så långt att de till och med anlitat en extern konsult för att ge eftertryck åt sin argumentation. De har således i praktiken använt nuvarande och framtida pensionärers pengar för att bedriva lobbyverksamhet riktad mot sin uppdragsgivare, det vill säga den politiska nivån. Denna omdömeslöshet och illojalitet är inte förvånande med hänsyn till gällande regler. Inte desto mindre är det ett klander­värt beteende. Det är ännu ett argument för att förändra styrningen av fonderna. Det finns även skäl att låta dessa fondledningar få ta de rent personliga konsekvenserna av sina handlingar.

    De beskrivna missförhållandena är stötande och tål inte dagens ljus. Eftersom flertalet personer i vårt land omfattas av det allmänna inkomst­pensionssystemet bör allmänheten bli medveten om vad som pågår. Det är därför önskvärt att det sker en närmare medial granskning av hur AP-­fonderna egentligen styrs.

    Jan Lidhard

    tidigare sakkunnig i finansdepartementet

    Jan Lidhard Foto: Privat

    Annons
    X
    Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 2

    Jan Lidhard

    Foto: Privat Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X