Annons
X
Annons
X
Film
Krönika

Jan Lumholdt: Meryl Streep satte det koncist perfekt

Filmfestivalen i Berlin 2016

En hyllning åt den humanistiska filmkonsten. SvD:s Jan Lumholdt ger här sin syn på årets Berlinvinnare.

Fuocoammares regissör Gianfranco Rosi och Meryl Streep.

Fuocoammares regissör Gianfranco Rosi och Meryl Streep. Foto: AP

– Den kombinerar politiskt ställningstagande med konstnärlig nyansering och går rätt in i hjärtat av Berlinalen, februari 2016. Denna djärva hybrid av konkret på plats-reportage och genomtänkt historieberättande låter oss fundera över vad en dokumentär förmår åstadkomma. Den kräver sin plats rakt framför våra ögon, suger in vårt engagemang och vårt ställningstagande. Detta är angeläget, uppfinningsrikt och nödvändigt filmskapande. Guldbjörnen går till ”Fuocoammare” av Gianfranco Rosi.

Med dessa ord tilldelade Meryl Streep å sin Berlin-jurys vägnar det stora priset till en i sanning unik filmberättare för hans vistelse på ön Lampedusa och den djupt humanistiska skildringen av en inhemsk vardagslunk i både kontrast och harmoni till de flyktingar från Afrika och Mellanöstern som (i bästa fall) når land här. Sedan sin världspremiär förra lördagen har en påtagligt enig världspress formulerat liknande, ofta ordrikare, lovsånger. Meryl S. satte det koncist perfekt.

Så där har det sett ut i Berlin förr: vinnarfilmen tas emot med öppna armar av kritik, publik och jury, dessa sinsemellan så olika grupper i smak och temperament. Det hände med ”Nader och Simin: en separation” och med ”Taxi Teheran”. Och nu igen i år med ”Fuocoammare” (titeln betyder i original ”Brand på havet” och anspelar på en lokal visa av en släkting till öns ende radio-dj).

Annons
X

I höst kommer den till Sverige, såg Folkets Bio till häromdagen (de tog även hit de andra två ovannämnda vinnarna – fint hattrick där). Vi önskar all lycka, också till den otröttlige upphovsmannen, som länge i stort sett finansierade sig ur hand i mun, därefter fick ett guldlejon i Venedig (”Sacro GRA”, 2013) och nu alltså även en guldbjörn i Berlin. Hans vision är excentrisk och kompromisslös. Att sådan talang faktiskt någon gång blir sedd ger bara det hopp om mänskligheten.

Juryns prisval överensstämde med publik och kritik på många fronter. Tunisiska Mohamed Ben Attias ”Hedi”, belönad för bästa debutfilm och bäste skådespelare, en välförtjänt Majd Mastoura. Den obeslutsamme titelfiguren slits mellan sin krävande familjs planer för hans framtid och en spännande flicka han stöter på under en jobbresa. Kommentarer om Tunisiens samtid vävs subtilt in i detta helgjutna drama med viss känsla av bröderna Dardenne (som producerat här). Sverigepremiär är önskvärd och sannolikt på gång.

På duk i Berlin 2016 sågs även Isabelle Huppert, Nicole Kidman, Laura Linney, Emma Thompson, Kirsten Dunst och värdlandets egen Julia Jentsch – ett starkare Grand Dame-sällskap har sällan setts. Vem av dem fick då priset ur Meryl Streeps hand? Jo, danska Trine Dyrholm, självskriven i denna liga. Hennes snabbt favorittippade insats i Thomas Vinterbergs ”Kollektivet” uppvisar en aktris på sitt yppersta, först parant och progressiv förespråkare för ett fritt leverne, under resans gång hjärtekrossat ångerfull över tingens utveckling. Att många av de mest dynamiska kvinnorollerna just nu görs av skådespelerskor mellan drygt 40 och drygt 60 är kanske intressant att notera, desto mera känns det självklart.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Klar för svensk duk är helt säkert ”L’Avenir” (”Framtiden”), ett vederkvickande stycke film som gav den alltmer namnkunniga Mia Hansen-Løve årets regipris. Isabelle Huppert är så bra som hon någonsin varit som filosofilektorn med skinn nog på näsan att hantera sin hårt påfrestande gamla mamma, det faktum att hennes man drar iväg med en yngre modell och ett par andra sura turer i livet (inklusive en tjock, jobbig katt). Bara att få höra Huppert skämta torrt om Schopenhauer är värt besöket.

    Sverigeklar är även den polska vinnaren av manuspriset, ”Zjednoczone Stany Miłości” (”Kärlekens förenta stater”), Tomasz Wasilewskis inkännande skildring av fyra polska kvinnoöden under de första stapplande dagarna efter murens fall. Krzysztof Kieślowski möter Ulrich Seidl med bildspråk av nya rumänska vågen är en banal men inte orimlig jämförelse som i alla fall bör pekar på en gedigen upplevelse.

    Att få se en galavisning starta halv nio på morgonen är också det ett evenemang. Visningen av den åtta timmar långa ”A Lullaby To The Sorrowful Mystery” av filippinske ärkeauteuren Lav Diaz hade sina manfall men juryn fann kvaliteter och gav filmen andrapriset silverbjörnen.

    Bland de belönade svenska bidragen fick Ida Lindgren ett hedersomnämnande i ungdomssektionen Generation för anorexistudien ”Kroppen är en ensam plats”, ett precist bildpoem, premierat för sin unika filmkonst. ”Kiki” är i samregi av Sara Jordenö och Twiggy Pucci Garçon, den senare en profil inom New Yorks samtida vogueing-scen, känd via artister som Malcolm McLaren och Madonna och Jennie Livingstons kultfilm ”Paris is burning” (1990). Ett empatiskt och vibrerande dokument om artistisk förlösning och en hemvist för unga människor vars livsstil inte alltid passat in i deras hemmiljöer. Filmen belönades som bästa dokumentär i den nu 30-årigt välmågelevande queer-sektionen Teddy Awards.

    Bästa kortfilm i samma sektion blev Joanna Rytels ”Moms on fire”, som utan minsta finkänslighet lyssnar in två utleda och även rätt kåta väninnor, bägge höggravida, och deras syn på sin jobbiga situation. Allt är animerat i lera och gränslöst bisarrt.

    Fuocoammares regissör Gianfranco Rosi och Meryl Streep.

    Foto: AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X