Annons
X
Annons
X

Mer politik än affärer

Det är Sveriges största, sämsta och numera mest omdiskuterade företagsaffär. Men SvD Näringslivs kartläggning av spelet bakom Vattenfalls 97-miljardersköp av holländska Nuon avslöjar en historia som handlar betydligt mer om politik än om affärer.

Statsminister Fredrik Reinfeldt pressades i riksdagen efter flera avslöjanden om Vattenfalls affärer i Nederländerna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt pressades i riksdagen efter flera avslöjanden om Vattenfalls affärer i Nederländerna. Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

SVD GRANSKAR VATTENFALL

Vattenfall ska inte lägga bud på Nuon. Och inte på något annat stort bolag heller. Det är ägarens åsikt, punkt slut.

Budskapet kan knappast missförstås. Det är den 16 oktober 2008. Kanslirådet Viktoria Aastrup, även statens representant i Vattenfalls styrelse, gör en officiell anteckning efter ett samtal med Ola Alterå, statssekreterare på näringsdepartementet som i sin tur pratat med näringsminister Maud Olofsson (C). Det beslutas att en kontakt ska tas med energijättens ordförande Lars Westerberg och vd Lars G Josefsson med ett tydligt besked: alla eventuella förvärv får vänta till dess att projekt ”Jeanette” är klart.

Det här framgår av ett av de dokument om Nuon-affären som finns i en särskild akt på Finansdepartementet. För att vara en affär värd 97 miljarder är den pappershög som SvD Näringsliv fått ut förhållandevis tunn. Valda delar av innehållet har maskerats, vilket möjligen kan tolkas som att historien innehåller information som fortfarande är politiskt känslig.

Annons
X

Både samtal med nyckelpersoner och en genomgång av tillgängliga offentliga handlingar bekräftar just detta: Vattenfall är och förblir en osäkrad handgranat. När som helst riskerar den att explodera i ansiktet på den politiker som råkar ha den liggande på sitt bord: elprisuppror, kvarglömda skiftnycklar i kärnkraftverk, byar som flyttas i jakt på smutsig brunkol, floppade gummiträdsprojekt i Liberia och dyra fallskärmar. Godbitarna för grävande journalister tar aldrig slut.

Med andra ord ser varje politiker med självbevarelsedrift till att hålla sig på armlängds avstånd från denna potentiella karriärdödare. En person kallar till och med Vattenfall för ett ”politiskt pestsmittat företag”. För att förstå alla märkliga turer kring Nuon och den efterföljande pajkastningen är detta centralt.

Projekt ”Jeanette” var ett försök att lösa problemet. Det var det interna arbetsnamnet på den process som startats våren 2008 där konsultfirman McKinsey anlitats av näringsdepartementet för att i samarbete med Vattenfall ta fram ett så kallat strategiskt ramverk.

Stäng

SvD NÄRINGSLIVS NYHETSBREV – dagens viktigaste ekonominyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vattenfall är och förblir en osäkrad handgranat. När som helst riskerar den att explodera i ansiktet på den politiker som råkar ha den liggande på sitt bord.

    På vanlig svenska: ägaren staten ville få ett svar på den banala men komplexa frågan: Vad ska vi göra med Vattenfall? En förhoppning var också att projektet skulle fungera som ett slags terapi; relationen mellan Vattenfalls ledning och ägaren var vid den här tiden frostig, inte minst efter planerna på att köpa British Energy tidigare under 2008, en affär som Maud Olofsson i efterhand har kallat ”idiotisk”.

    Motståndet från näringsdepartementet hade den gången varit så tydligt att styrelsen inte ens tyckte det var värt att formellt be ägaren om lov. Svaret var redan givet.

    Den 18 juni 2008 lunchar Maud Olofsson med nytillträdde ordföranden Lars Westerberg. Någon mysig stämning tycks aldrig uppstå. Framåt hösten ligger Vattenfall på hårt igen. Bolaget vill lägga bud på flera bolag, däribland holländska Essent, internt kodnamn ”Orange”, och Nuon, kallat ”Grape”.

    Den 17 oktober 2008 skriver Viktoria Aastrup ett mejl till bland annat Ola Alterå, efter att ha pratat med Vattenfalls vd Lars G Josefsson kvällen innan. Hon är mycket kritisk till att Vattenfall-direktören försökt kuppa in ett beslut i frågan och skriver bland annat: ”Från min sida är det häpnadsväckande hur man behandlar styrelsen och viktiga beslut!!”.

    Hon fortsätter: ”De signaler som vi sänt verkar de inte ha tagit in trots att de är explicita: Vi håller på med ett projekt som syftar till att klargöra det strategiska ramverket och att innan det är klart kan vi som ägare inte säga varken det ena eller det andra kring aktiviteter som förändrar bolagets utseende – att det är bäst att ligga lågt med sådana strategiska förvärv”.

    Av mejlet framgår också att Lars G Josefsson ansåg denna njugga inställning från ägaren vara ”mycket negativt för bolaget”.

    Några dagar senare, den 20 oktober, kommer nya besked. Efter ett möte mellan Ola Alterå, Lars G Josefsson och Lars Westerberg görs en aktanteckning om att ägaren kan acceptera att indikativa bud läggs, trots att ”Jeanette” inte var fullbordat.

    Vad hade hänt?

    En förklaring är sannolikt att Maud Olofsson hade många bollar att hålla i luften under denna tid. Samtidigt som Vattenfall ville göra storaffärer var hon mitt uppe i det känsliga arbetet med att förhandla fram en ny energipolitik inom alliansen, en överenskommelse som presenterades den 5 februari 2009, mindre än vecka innan hon gav grönt ljus till Nuon-affären. Därför var det kanske bäst att hålla en del dörrar öppna.

    Att det är en minister som vacklar är dock tydligt. Den 13 november lägger Vattenfall ett första bud på Essent. Den 25 november kommer återigen nya besked. Ola Alterå meddelar att ”det inte passar att göra förvärv just nu – tills dess att motsatsen är bevisad”. Ägaren lovar besked i frågan senare i december.

    Men den stora energiöverenskommelsen är inte det enda som upptar Maud Olofssons tankar denna höst och vinter. Det är brinnande finanskris och näringsdepartementet är nedringt av bolag som hamnat i akut nöd. Ett paket till fordonsindustrin är på väg, ett blödande SAS behöver nya pengar och Posten filar på en jättefusion. Läget beskrivs som att Maud Olofsson på dagtid jobbade med Saab, på kvällarna med allt annat och däremellan lite med Vattenfall.

    På Vattenfall ökar desperationen. Försäljningen av Essent är på väg in i slutfas. Vattenfalls bud slås ut av tyska RWE som bjuder mer, totalt 100 miljarder kronor och kan annonsera affären den 12 januari 2009.

    Vattenfall laddar direkt om magasinet med ett nytt skott.

    Dagen efter, den 13 januari informerar Lars Westerberg näringsdepartementet om att Vattenfall har fram till den 15 februari på sig att lägga bud på Nuon.

    Samma dag hålls ett informationsmöte på statsrådsberedningen om projekt ”Jeanette” med samtliga partiledares statssekreterare närvarande. Närvarande var även Anders Borgs statssekreterare Hans Lindblad. På mötet avhandlas olika framtida spår för Vattenfall, bland annat möjligheten att göra nya stora förvärv. Detta var alltså vid det här laget välkänt i hela regeringskretsen.

    Sedan rör det på sig snabbt. Under januari räknar tjänstemännen på Näringsdepartementet allt mer intensivt på ett eventuellt Nuon-förvärv. Den 21 januari registreras på näringsdepartementet den beräkning av framtida avkastning som tjänstemannen Elsa Widding gjort och som varnar för att Nuon är bortåt 30 miljarder för dyrt.

    Näringsdepartementet bestämmer sig för att ta in en oberoende värdering från investmentbanken Merrill Lynch. För detta krävs dock ett formellt godkännande från finansdepartementet, som sitter på pengarna. Detta kommer den sista januari från Bo Netz, då enhetschef på finansdepartementets budgetavdelning.

    Högt upp på finansdepartementet är man alltså åtminstone från detta datum fullt medveten om att Vattenfall är på väg att göra en affär på i storleksordningen 100 miljarder kronor, en tiondel av den svenska statsskulden.

    Det föranleder inga särskilda åtgärder.

    – Jag visste inte att det var den här brådskan. Affären var ju mer eller mindre klar två veckor senare. Det tycker jag är väldigt kort om tid, säger Per Östensson, ansvarig för bolagsfrågor på finansdepartementet idag.

    Enligt flera uppgifter håller Maud Olofssons högra hand Ola Alterå också sin kollega Hans Lindblad informerad löpande. Ingen av dem vill idag kommentera sin inblandning.

    Men även på finansdepartementet hade ministrarna Anders Borg, Mats Odell och deras tjänstemän minst sagt fullt upp vid denna tid. Under hösten hade ett stort stödpaket till bankerna tagits fram på rekordtid, och den 10 februari meddelas att den delstatliga banken Nordea ska göra en nyemission på drygt 30 miljarder kronor varav staten ska skjuta till 5 miljarder.

    Dagen efter, den 11 februari, blir det skarpt läge i Vattenfall. Vid lunch redovisar Merrill Lynch sin rapport på näringsdepartementet. Den visar att affären kommer innebära att Vattenfall efter några år missar statens avkastningskrav, men också att Nuon givet Vattenfall-ledningens optimistiska prognoser är värt mellan 50 och 100 miljarder. Med på mötet är också Per Östensson .

    För Maud Olofsson är det snabbt dags att bestämma sig. Hon staplar upp argumenten. På plussidan finns att Nuon inte innehåller kärnkraft, däremot gas och vindkraft. Efter British Energy uppstod enligt uppgift en misstanke inom andra allianspartier att Maud Olofsson låtit sin gamla centerpartistiska motvilja mot kärnkraft styra. På minussidan finns förstås tjänstemännens slutsatser om att affären är för dyr och att Vattenfall inte kommer nå statens avkastningskrav.

    Maud Olofsson ringer direkt till Lars Westerberg för att ställa frågor. När hon lagt på är hon fortfarande tveksam både till affären och till Vattenfalls hetsiga ledning.

    Men vad skulle å andra sidan ett nej betyda? Hon skulle behöva ta personligt ansvar för att indirekt såga flera investmentbankers bedömning. Dessutom gå emot ledning och sannolikt styrelsen. Kanske behöva avsätta styrelsen samma dag. Detta i ett bolag som bara några dagar senare skulle leverera ett bokslut som innebar en årsvinst på 30 miljarder och en utdelning till staten på 7 miljarder.

    Med andra ord: hon skulle utlösa en tornado mitt i den storm som redan pågick. Med tanke på pågående dramatiken i SAS och Posten skulle ett nej till Nuon närmast ha varit liktydigt med politisk dödslängtan.

    Maud Olofssons balansakt blev att hon inte landade i ett ja, men heller inte i ett nej. Detta icke-nej förankrade hon senare samma dag hos statsminister Fredrik Reinfeldt och övriga partiledare.

    På kvällen den 11 februari samlas Vattenfalls styrelse. Där deltar kanslirådet Viktoria Aastrup. Hon får nu se Nuon-budet klubbas igenom framför sina ögon trots att hon och de andra tjänstemännen alltså varit skeptiska mot affären. Flera styrelseledamöter har också vittnat om att departementets varnande kalkyler inte presenteras.

    – Mitt uppdrag i styrelsen var att företräda ingen annan än ägarens ståndpunkt i denna fråga. När det gäller förvärvskalkylen hade styrelsen alla möjligheter att ställa frågor och begära ytterligare underlag och analys från företagsledningen, säger Viktoria Aastrup som idag har lämnat näringsdepartementet.

    Den 23 februari är köpet av Nuon ett faktum.

    Den 26 mars 2009 skriver Ola Alterå en sammanfattande promemoria där slutsatserna från projekt ”Jeanette” bifogas. Tonen är bekymrad. Vattenfall står efter förvärvet av Nuon inför ”stora finansiella och organisatoriska utmaningar på kort- och medellång sikt vilka inte hanterade på rätt sätt kan leda till att stora värden kan förstöras på relativt kort tid”, skriver statssekreteraren.

    Återstår alltså 97-miljardersfrågan. Hur kan en affär som ägarna var så motvilliga till ändå bli av? Varför satte ingen stopp?

    Svaret ligger sannolikt i att ägarna samtidigt är politiker. Ola Alterå skriver själv i samma pm om den otydliga styrningen av Vattenfall:

    ”Exempelvis kan investeringsbeslut som normalt ligger på styrelsens bord hamna i knäet på ägaren. Rollfördelningen mellan ägare och styrelse kan äventyras.”

    Den politiska maskinen regeringskansliet är konstruerad för att med hög effektivitet producera politiska förslag som skeppas till riksdag eller regering för beslut. När det gäller statliga bolag är det precis tvärtom. Inga formella regeringsbeslut kan egentligen fattas, eftersom man då i samma stund riskerar att köra över bolagets styrelse.

    Och om något går snett hamnar ansvaret hos ansvarig minister och regeringen. Besluten, som alltså inte får se ut som beslut, måste därför skötas mer informellt. I efterhand är det därför svårt att ta reda på vem som visste vad och när. Det är en ordning som gäller nu, precis som under tidigare regeringar.

    Samma sak gäller om en annan minister lägger sig i det formellt ansvariga departementets hantering. Om Anders Borg hade börjat kladda med Vattenfall skulle han riskerat att få dras med detta avtryck på skjortärmarna i åratal efteråt. Bättre då att stå vid sidan om och se hur det slutar.

    Eller som Fredrik Reinfeldt i efterhand har uttryckt saken: ”frågan var helt hänvisad till ansvarigt statsråd”. Att befatta sig med miljardrullningen i Vattenfall blir en politisk handgranat.

    – Det finns en skillnad på den politiska rationaliteten och den företagsekonomiska rationaliteten, konstaterar Hans Dalborg, som utrett det statliga ägandet på regeringens uppdrag.

    Han pratar om en nyckfull ad-hoc styrning av statens bolag.

    – Det leder till ett ostrukturerat politiskt inflytande, svagt på strategisk nivå och ofta för stort på operativ nivå, säger han.

    Hans Dalborg föreslår därför att statens ägande samlas i särskilda holdingbolag, ett för vinstdrivande företag och ett för samhällsnyttiga. Bolagen svarar i sin tur mot regering och riksdag. Men hade det löst den viktigaste frågan: vem är ansvarig?

    – I 95 fall av 100 så skulle ansvarsfrågan hamna hos styrelsen i det enskilda bolaget och i styrelse och verkställande ledning i holdingbolaget, säger Hans Dalborg.

    Men, tillägger han, det hade nog inte gällt om den nya ägarformen funnits på plats vid Nuon-köpet:

    – Ett förvärv av den här storleksordningen är strategiskt och då åligger det även ledningen för ägarbolaget att informera ägaren. Då delar man på ansvaret, säger Hans Dalborg.

    Vad gäller saken?

    I februari 2009 köpte statliga Vattenfall det holländska energibolaget Nuon. Priset, drygt 97 miljarder kronor, gjorde affären till den största kontantuppgörelsen i Sverige någonsin, och innebar att Vattenfall fick händerna på 3 miljoner europeiska el- och gaskunder, flera kol- och gaseldade kraftverk, samt vindkraft. Affären innebar dock att Vattenfalls skulder ökade kraftigt, samtidigt som sämre marknadsförhållanden gjorde det allt svårare att förvara det höga priset. Affären har i efterhand bidragit till att Vattenfalls finanser försämrats drastiskt.

    Hittills, efter fyra år, har Nuon kostat Vattenfall över 15 miljarder kronor i nedskrivningar, alltså rena förluster.

    Vattenfalls förvärv av Nuon är Sveriges dyraste kontantaffär. Vet du något om affären som kan vara intressant för SvD:s reportrar? Mejla SvD Näringsliv på tipsa@svd.se.

    LÄS HELA GRANSKNINGEN

    Läs även

    Annons
    X

    Statsminister Fredrik Reinfeldt pressades i riksdagen efter flera avslöjanden om Vattenfalls affärer i Nederländerna.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X