Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Medan vi pratar och pratar

Svenskt flykting­mottagande
Konkret och handfast redskap för integration.

Konkret och handfast redskap för integration. Foto: Tove Lifvendahl

Medan den politiska eliten ägnar sig åt konstfärdigt bryderi och broderi kring om vi ska säga flyktingkris eller politisk kris eller kanske systemkris, huruvida de som tar ordet systemkollaps i sin mun är rimligt oroade eller hysteriska av ogrundad rädsla, om statsrådet Wallström som sade i DN om nivåer på 190 000 ankommande per år att ”i längden kommer våra system att braka ihop” verkligen har synkat med statsrådet Andersson som i Agenda inte kunde svara på om det var hållbart med 500 000 per år (de tråkiga frågorna försvann då statsminister Löfven förklarade att Sverige behöver ett andrum), och om utmaningarna i själva verket inte är rena problem, eller om ordet problem gör att man problematiserar i onödan, och att man kanske borde tänka på vissa problem snarare som vår egen ovilja att förändra något. Och medan någon ur den politiska eliten undrar över om det egentligen inte är tecken på härskarteknik att skriva och säga ”vi måste våga prata om” fastän det är ett uttryck som används om allt ifrån hushållsekonomi, döden, bilden av funktionshindrade, kvinnors relation till sina kroppar, kramsamhället, självmord, lönekostnader, till hederskultur, pedofili, och för den delen flyktingpolitik och integration, påpekar någon annan att kanske är just den där ordkombinationen rent av farlig för kanske har uttrycket också används någon gång av krafter som inte får födas och gödas, och då kommer man också att tänka på ett visst parti som numera också är en del av den politiska eliten och som under många år lyckats med att fånga motståndarna i en evig helvetesvånda över om man talar för mycket om dem och därmed ger dem syre, eller om man talar för lite om dem och därmed gör att de få stå oemotsagda, och sedan blir det ännu svårare när ett visst parti förespråkar hjälp på plats samtidigt som Hans Rosling också gör det, och när förslag som ett visst parti förespråkade för en tid sedan nu övertrumfas av regeringens och oppositionens andrumsambition, samtidigt som Gustav ”Det är skit” Fridolin och Åsa Romson svär och gråter i sitt dubbelspår men ändå stannar kvar i regeringen, och där den del av eliten som utgörs av ett splittrat stort fackförbund tappar fattningen och kastar vilda anklagelser omkring sig på mikrobloggen Twitter om att ledarskribenter som citerar Per Albin Hansson manar till våld och samtidigt säger någon på allvar inom samma elit att Centerpartiet nog har gått och blivit apartheidförespråkare.

Under tiden detta deprimerande malande fortgår utan land i sikte, och som möjligen utvecklar samhället – eller inte – så finns (prisa valfri gud) andra som agerar mer handfast. Anki Boman är en. I vanliga fall förestår hon vandrarhemsverksamhet med kapacitet för 120 boende. Nivån kommer att upprätthållas, eftersom hon tror att turismen är livsviktig för öns fortlevnad. Därutöver har hon slutit avtal med Migrationsverket och driver sedan ett par månader ett asylboende på norra Gotland.

Lisa Blochmann, volontär, och Anki Boman, föreståndare på ett asylboende på norra Gotland. Två som gör medan andra pratar. Foto: Tove Lifvendahl

Uppdraget är: boende och mat för 65 personer. Sjukvård och skola är däremot regionens uppdrag, men det blev snabbt uppenbart att någon planering inte fanns. Och eftersom Anki Bomans nya gäster var i omedelbart behov av bådadera fick hon svälja frustrationen och lösa det administrativa. Hon kallar de många timmarnas obetalda arbete för sin volontära sida i sitt professionella uppdrag.

Annons
X

Vi bjuds att komma in i husen. Hon bemöter alla med vänlighet och hövlighet, hälsas med respekt av alla, men går inte in i ett djupare engagemang för enskilda familjer eftersom hon vill kunna behandla alla lika. Men sedan en tid tillbaka finns ett ideellt nätverk i trakten Fårö–Fårösund som är organiserat på Facebook och omfattar nästan 500 personer. Röda Korset har tagit ett stort ansvar för klädförsörjningen, och hela 40–50 privatpersoner gör volontärinsatser på boendet varje vecka.

Det är ovärderligt och konkret. Det tränas svenska och spelas badminton. Ordnas aktiviteter och pratas om livet, nuet och framtiden. Det ger mycket både till boende och till volontärer, eftersom människor är beroende av andra människor för att kunna utvecklas.

Bobby Car, veteranårgång. Glädjer boendets yngre gäster. Foto: Tove Lifvendahl

Jag önskar att alla asylsökande som ankommit Sverige finge bo som dessa 65. Det har tämligen lite att göra med materiella aspekter; de asylboenden jag har besökt har alla en rätt avskalad interiör. Det handlar om utförandet och inställningen. Ledarskapet, som kan tolkas som att följa reglerna, eller som att följa reglerna och dessutom lägga till god vilja och ork att göra sig omak. ”Hur ska jag få mina gäster att trivas?” är en bättre fråga att ha som utgångspunkt för såväl asylboende som för vandrarhemsverksamhet än det snipiga ”Ni ska vara tacksamma för att vara här!”. Och det spelar roll, ifall man bara ställer fram de tråg med mat som ingår i avtalet, eller om man gör sig mödan att lägga upp maten med omsorg. Det har betydelse för människors självbild, och påverkar deras motivation.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Konflikter med etniska och religiösa förtecken finns också här. Ett bråk som slutade med misshandel och polisbesök gav motståndarna till flyktingmottagandet vatten på sin kvarn. Det där hade man ju bara väntat på. Sant, man kan bara vänta på det, med armarna i kors eftersom det är högst sannolikt med så många under samma tak från så skilda håll. Här möts kalmucker och afghaner och många fler. Men medan man på somliga boenden ger besked av den axelryckande och undfallande art som Nuri Kino har beskrivit i sina artiklar om förföljelsen av kristna på asylboenden, är det för Anki Boman självklart att hon måste ta ansvar för att hantera situationen; boendet får arrangeras så att konflikten inte ständigt aktiveras. Det flyttas därför om mellan stugorna, så att familjen som behöver lugn och ro omkring sig får det. Ingen ska behöva känna sig hotad.

    I köket står en kock som själv har gjort resan in i det svenska samhället. Där lärs andra köksdugliga och intresserade upp. Ganska nyligen har en kökshjälp fått arbete på en restaurang på ön. Ja, en. En in. En mindre i bidragsberoende. En till på egna ben. Nu lärs nästa upp.

    Offentlighetens röster möljar på med käbbel, babbel och tjoller. Tanken på att vi behöver öppna för nya jobb som är möjliga för den som har låga arbetsmarknadskvalifikationer, bekämpas med emfas av de redan privilegierade som säger att Sverige ska konkurrera genom att vara en kunskapsnation, inte ett låglöneland. Medan detta pågår är den stora utmaningen i Fårösund att försöka få en av gästerna in till Visby och en ultraljudsundersökning av den runda, växande magen.

    Anki Boman ler när hon berättar, mest åt sin egen tidigare bristande insikt. Dagen innan hade hon stått med kvinnan och tittat på busstiderna. Klockan 08.50 skulle bussen gå in till Visby, och Anki skrev ner tiden på en liten lapp. Bad en landsman att fråga ifall kvinnan hade förstått. Nästa dag, när alla hade skyndat iväg till skola, föräldragrupp och vuxenundervisning, satt kvinnan ensam kvar. Klockan var 10.30. Då ramlade polletten ner. Hon förstod. Kvinnan framför henne kunde också se klockan i matsalen, men utan att förstå vad den betydde eller hur man läser den.

    Anki Boman har inte tidigare haft gäster som har varit analfabeter, och hon börjar så smått inse vad det betyder. Förhoppningen är givetvis att även denna blivande mamma så småningom ska kunna lära sig att läsa och skriva, utbilda sig och kunna ta ansvar för sin egen försörjning. Men dit är det, om vi ska vara ärliga, en lång väg. Första steget efter ultraljudsundersökningen är att lära sig klockan.

    Anslagstavlan på asylboendet, med festinbjudan. Foto: Tove Lifvendahl

    Förra fredagen var det fest. Socialpedagogutbildningen på Fårösunds folkhögskola avslutade sina tre veckors intensivstudier om flykting- och integrationsfrågor genom att bjuda in, främst de asylsökande på olika boenden i området. Det skrattades. Dansades till tonerna av Lele Lele, en folkmusikorkester från Bulgarien. Två av volontärerna, Lisa Blochmann och Kerstin Blomberg, frågade asylboendets gäster under dagen om de skulle komma. Jo, självklart. Ett stråk av glitter i ögonen.

    Läraren Lasse Siggelin som arbetat ideellt och professionellt med sociala frågor i 30 år berättar efteråt att det var 240 personer på plats, i ett åldersspann på 1–70 år och med 17 nationaliteter. Kvällen andades optimism. En känsla som är helt avgörande att få erfara åtminstone i korta stunder för att orka med den ovissa väntan och snåriga vägen in i Sverige.

    För ingen ska tro att det här är enkelt. Utmaningarna och problemen är på riktigt. Det är verkligen tur att inte alla i det här landet är upptagna med att diskutera vilka ord som får användas, och om man ska säga flyktingkris eller politisk kris eller kanske möjligen systemkris.

    Annons

    Konkret och handfast redskap för integration.

    Foto: Tove Lifvendahl Bild 1 av 4

    Lisa Blochmann, volontär, och Anki Boman, föreståndare på ett asylboende på norra Gotland. Två som gör medan andra pratar.

    Foto: Tove Lifvendahl Bild 2 av 4

    Bobby Car, veteranårgång. Glädjer boendets yngre gäster.

    Foto: Tove Lifvendahl Bild 3 av 4

    Anslagstavlan på asylboendet, med festinbjudan.

    Foto: Tove Lifvendahl Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X