Annons
X
Annons
X

Med täckta ansikten kan vi inte mötas

RÄTTIGHETER. Samtidigt som Alia strider för sin niqab, strider Miriam mot den diskrimingering kvinnor utsätts för i hennes SFI-klass. Jesús Alcalá menar att argumenten för heltäckande slöjor för kvinnor inte håller.

I januari 2009 anmäler Alia, född i Egypten men uppvuxen i Sverige, Åsö vuxengymnasium till diskrimineringsombudsmannen (DO) för diskriminering. Skolan tillåter inte Alia att bära niqab. Hon tvingas avbryta studierna inom Barn- och fritidsprogrammet om hon fortsätter att täcka ansiktet. Själv menar hon sig ha varit kompromissvillig eftersom hon accepterat att ta av slöjan när ingen man kan se hennes ansikte. Får hon sitta längst fram i klassrummet och är läraren framför henne kvinna kan hon tänka sig att ta av slöjan. Hon skulle endast ta på den när en man går förbi. Skolan sa nej till kompromissförslaget. Alia menar att Niqabförbudet kränker hennes religionsfrihet och hennes rätt till utbildning.

Åsö vuxengymnasium och Stockholms stad hävdar att skälen till förbudet är pedagogiska, säkerhetsmässiga och sociala. Det är viktigt att läraren ser elevernas ansikten. Undervisningen sker, förutom via föreläsningar, genom grupparbeten, rollspel, studiebesök med mera. Alias kompromissförslag skulle ha inskränkt lärarnas och de andra elevernas frihet. De skulle inte kunna röra sig fritt i klassrummet. I väntan på DO:s beslut kommer skolan dock att låta Alia bära niqab.

Alia fortsätter sina studier. Månaderna går utan att DO fattar beslut i ärendet. När Alia ska göra sin praktik uppstår problem. Grimstaskolan säger nej till att ge henne praktikplats. Igelbäcksskolan erbjuder däremot Alia plats. Hon tillåts bära niqab utomhus men inte ”inomhus, i arbete med barngruppen”. Alia vill veta om det finns män som arbetar i skolan och i barngruppen. Det gör det. Alia tar då inte praktikplatsen. Hon kan inte visa sitt ansikte för män.

Annons
X

Samtidigt som Alia strider för sin niqab strider Miriam, född i Guatemala och nyss kommen till Sverige, på sitt håll. Miriam DO-anmäler Hjalmar Strömerskolan i Strömsund för att den gör för lite åt den diskriminering och de trakasserier som muslimska män utsätter kvinnliga klasskamrater – i vuxenutbildning för invandrare (SFI) – för. Männen tvingar kvinnorna att sitta längst bak i klassrummet, tvingar muslimska kvinnor att bära niqab och tillåter dem inte att tala för sig själva.

Skolan säger: Muslimska män från främst Uzbekistan har i flera år åberopat sin trosfrihet för att ”kräva särskilda klasser för män respektive kvinnor”, för att ”deras kvinnor skulle få bära ansiktsslöja” och för att ”kvinnorna ej fick tala när andra män lyssnade”. Skolledningen tog inte strid. Männen skulle nog ändra sig med tiden.

Hösten 2006 blev klasserna könsuppdelade men vårterminen 2008 kunde de muslimska männen tänka sig en medelväg: gemensamma klassrum på villkor att skolan satte upp skärmar bakom vilka kvinnorna, helst också de icke muslimska, skulle sitta.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Skärmar sattes upp och kvinnorna placerades bakom skärmarna. Lärarna var emellertid missnöjda. Undervisningen blev omöjlig när kvinnorna satt bakom skärmar och därtill inte fick delta i samtalen. Varje fråga som lärarna ville diskutera måste först tas upp med männen. Muslimska kvinnor fick aldrig ”vistas i enrum med manliga lärare”. Icke muslimska elever var illa berörda av denna ordning.

    Skolledningen lyckades nå fram till ytterligare en kompromiss: skärmarna skulle tas bort om kvinnorna istället placerades längst bak.

    I den vevan, hösten 2008, kom Miriam till skolan. Hon satte sig frankt längst fram och fann sig inte i att bli tystad av männen. Hon tog anstöt av hur nedlåtande männen betedde sig mot samtliga kvinnor och då särskilt de muslimska. Miriam var inte den första som klagat hos skolledningen. Flera kvinnor hade anmärkt på könsdiskrimineringen.

    Är inte Alias ärende och Miriams två sidor av samma mynt?

    I ett mejl till DO hänvisar Alia till den tolkning av Koranen och sunnan som bestämt hennes tro. Det är samma tolkning som de ortodoxa muslimerna på Hjalmar Strömerskolan anför. Den tolkningen rymmer föreställningen att kvinnor och män aldrig kan vara enbart vänner och att mannen utövar qawama över kvinnan, det vill säga är kvinnans ”tillsynsman.”

    Nära Hjalmar Strömerskolan ligger Vattudalsskolan. Där går barnen till de vuxna muslimer som är Miriams klasskamrater. Flickor i 13-årsåldern eller till och med yngre bär niqab. De vägrar delta i sim- och idrottsundervisningen om pojkar är med, de går inte på lektioner i samlevnad. Pojkarna accepterar inte kvinnliga lärare i idrott och de vägrar idrotta eller simma tillsammans med flickor.

    DO är överslätande i Miriams ärende. Skolan, skriver DO i sitt beslut, har ”vidtagit omfattande åtgärder” för att stödja Miriam och komma åt ”de handlingar och beteenden som hon upplevt som trakasserier på grund av kön”. Därmed har skolan uppfyllt sina skyldigheter.

    Strax före DO:s beslut lämnar Hjalmar Strömerskolan sin så kallade kvalitetsredovisning till kommunledningen. Ett av kvalitetsmålen för läsåret 2008/09 var: ”Att män och kvinnor kan arbeta tillsammans och i samma klassrum.”

    Under rubriken ”Resultat och Måluppfyllelse” står: ”Vi har under läsåret lyckats få bort de skärmar som uszbekiska kvinnor tidigare satt gömda bakom. Däremot kan man inte säga att eleverna kan arbeta tillsammans, eftersom könsbarriären sätter stopp för grupporienterade övningar och kommunikativa aktiviteter i klassrummet /…/ Kontakten med läraren blir sämre om vissa elever sitter tysta bakom en skärm och en Nikab /…/ Männen tar utrymme; de pratar högt och fritt och talträningen för kvinnorna försummas /…/ Kvinnorna talar också svenska mindre i sitt dagliga liv då kontakter med det omgivande samhället mestadels sköts av männen.”

    Inför läsåret 2009/10 anger skolan att ett av målen ska vara: ”Att eleverna på sfi inte utsätter varandra för kränkande behandling”. Jag vill verkligen understryka att ingen skugga må falla på lärarna. De har haft hopplösa arbetsförhållanden och har offrat mycket tid, också privat, för att skapa en god och jämställd anda. Men de har saknat stöd både från politikerna och från DO.

    Alias ärende gällande Åsö vuxengymnasium är ännu inte avgjort. Utredningen är klar och ärendet föredraget men beslutet inte formulerat.

    Jag vill inte tro att DO ger Alia rätt och att DO kommer att driva skadeståndstalan mot eller klandra Åsö vuxengymnasium/Stockholms stad. Men jag är orolig.

    En mall lades nämligen redan 2003. Burgårdens utbildningscentrum i Göteborg hade frågat om skolan kunde förbjuda två flickor att bära burka. Skolverket svarade: Om ”bärandet av burqa enligt en seriös bedömning riskerar att förorsaka störning av ordningen i skolan” så kan man förbjuda. Så också av pedagogiska skäl. Inte annars.

    Riksdagen har tagit efter. Ett nej till burka kan godtas som avsteg från förbudet mot kränkande behandling av skolelever ”ifall klädseln i enskilda fall väsentligt skulle försvåra kontakten mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar”.

    Lärarhögskolan i Stockholm följer också mallen. Inga åtgärder får vidtas mot den niqabbärande student som påbörjade lärarutbildningen hösten 2007. Sådana åtgärder skulle strida mot likabehandlingsprincipen. De skulle också ställa till framtida jämställdhetsproblem eftersom kvinnor skulle få svårare att gå lärarutbildningen ”på grund av klädesval”. Ett generellt niqabförbud är inte möjligt.

    Således: förbud bara i undantagsfall och endast av pedagogiska eller praktiska skäl.

    FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor inte bara förbjuder könsdiskriminering utan ålägger också staterna att ”ändra eller avskaffa /…/ sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor”, att ”ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att på så sätt avskaffa fördomar, seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor”. Ingen myndighet, enskild person, organisation och inget företag får diskriminera kvinnor.

    Varför rättar man sig inte efter konventionen? Vad är förklaringen till att DO, Skolverket, Lärarhögskolan och riksdagen ”glömmer bort” de viktigaste internationella reglerna mot diskriminering av kvinnor?

    Läs de citerade konventionsreglerna på nytt och byt ut ”diskriminering av kvinnor /…/ det ena könets underlägsenhet” mot ”rasdiskriminering /…/ den ena rasens underlägsenhet”. Med den läsningen – skulle vi då strunta i konventionen?

    Och är det en tillfällighet att så gott som alla muslimska länder gjort förbehåll mot konventionen med hänvisning till Sharia?

    Kvinnor och flickor som täcker sina ansikten gör det av fri vilja. Det är ett argument som åberopas. Ett burka- och niqabförbud kränker den fria viljan.

    Möjligen. Alla ekvationer går inte ihop. Upphöjd till rättighet skulle mångfalden av vars och ens fria vilja smula sönder allt socialt liv. Därför är idén om mänskliga rättigheter sprungen ur utrymmet mellan min rätt och den andres rätt. Därför slår så gott som alla människorättskonventioner fast att ingen får åberopa sina mänskliga rättigheter för att omintetgöra eller inskränka den andres rättigheter. Denna grundregel kallas ”förbud mot missbruk av rättigheter”.

    Och nej, samtycke ursäktar inte givet en handling eller ett beteende. Slaveriet skulle aldrig ha kunnat avskaffas om inte lag och rättspraxis hade frånkänt samtycket dess giltighet. Traffickingkonventionen gör kvinnans samtycke till prostitution ogiltigt. Samtycke till könsstympning godkänns inte. Heller inte en minderårig flickas ja till äktenskap.

    Just med tanke på svårigheten att hålla isär egentligt samtycke från kulturell eller religiös vana har Europarådet beslutat att ”religionsfriheten inte får accepteras som ursäkt för kränkningar av kvinnans rättigheter”, att religiösa ursäkter för ”öppna eller subtila” intrång i kvinnans rättigheter inte får accepteras ens när kvinnan själv ”uttryckligen samtyckt” till intrånget. Staterna ”måste bekämpa religiöst betingade stereotyper av mannens och kvinnans roller och staterna får ”inte acceptera religionsfriheten eller kravet på respekt för kultur och tradition” som skäl till att tvinga på bland annat underåriga flickor ”religiösa klädkoder”.

    Somliga menar att religionsfriheten inte är det viktiga, det handlar om rätten att klä sig som man vill. Men är ansiktstäckande slöja ett klädval i största allmänhet? Ku Klux Klan – är deras kåpor en klädsel? Demonstranter med svarta luvor för ansiktet – har de rätt att klä sig som de vill?

    Någon säger: okay, förbjud burka och niqab i skolan och på arbetsplatserna. Men inte på allmän plats.

    Men där vi inte kan möta den andres ansikte – är det längre en allmän plats?

    Slutligen hävdar somliga att man inte bör göra stor sak av ett fenomen som är så sällsynt. De som bär burka eller niqab är få. Och ett förbud underblåser islamofobi.

    Har antalet betydelse? Ska vi avstå från lagstiftning mot bortgifte av flickebarn därför att sådana äktenskap inte tros vara många i vårt land?

    Och om problemet är så försumbart litet – ja då är det svårt att förstå på vilket sätt ett förbud skulle spä på islamofobin. De flesta muslimer och islamexperter menar att niqab och burka är påbud endast inom den mest fundamentalistiska tolkningen av islam. Att vara emot förbud av burkan med hänvisning till hotande islamofobi, det är på något vis att bana väg för fördomen att islam i sig skulle vara extrem och fundamentalistisk.

    Det burkaförbud som nu är på väg i Frankrike framställs ofta som Sarkozys idé. Men bakom förbudet står de flesta kvinnorättsorganisationer, särskilt de som dagligen arbetar med utsatta flickor och kvinnor i invandrartäta förorter, så kallade banlieus. En utredning visade att av Frankrikes cirka 2000 burkabärande kvinnor var två tredjedelar födda i Frankrike. Majoriteten hade sina rötter i Nordafrika där seden att bära burka aldrig funnits. Spontant kan man väl tänka sig två skäl till den således ”nya” seden att täcka ansiktet. Att somliga muslimer har radikaliserats – talibaniserats om man så vill – just därför att de lever i västvärlden. Eller att vissa muslimska kvinnor (och deras familjer) känner särskild motvilja mot att det är otrogna, det vill säga kristna eller sekulariserade, män som får tillgång till kvinnans ansikte.

    Det var en parlamentarisk kommission som efter en omfattande utredning lade fram förslaget om förbud mot burka. Utredningen hade rådfrågat jurister, människorättsorganisationer, fältarbetare, imamer, historiker och filosofer.

    En av de tillfrågade var Nadeije Laneyrie-Dagen, professor i konsthistoria. Hon hänvisade till porträttkonsten. Porträttmålning hör ihop med humanismen, med föreställningen att den enskilde individen har värde, egen personlighet, unik individualitet. Ansiktet är inte vilken kroppsdel som helst. Det är den enskilda individens kvintessens.

    Just detta är väl vad det ytterst handlar om. Att motverka sedvänjor som avpersonifierar människor och hindrar oss att möta varandra som enskilda individer. Öppet. Ansikte mot ansikte.

    Källförteckning:

    Ärende: Alias mot Åsö Vuxengymnasium/Stockholms stad

    – DO ANM 2009/103

    – Skrivelse från Stockholms stad. Utbildningsförvaltningen, 2/3 2010

    – Alias mejl till DO angående tolkning av Koranen, 21/11 2009

    Ärende: Miriam mot Hjalmar Strömerskolan

    – DO ANM 209/320

    – Skrivelse från Hjalmar Strömerskolan, 16/3 2009

    – DO:s beslut 14/8 2009

    Ärende: Burgårdens Utbildningscentrum i Göteborg/Skolverket

    – Skolverkets pm ”Flickor med burqa/niqab i skolan”, 23/10 2003. På denna pm:s första sida anges Dnr 58-2003:2567. På de övriga 14 sidorna anges ett annat diarienummer: Dnr 58-2003:2613. I Skolverkets slutliga svar till Burgårdens Utbildningscentrum anges Dnr 58-2003:2567.

    Riksdagens ställningstagande i fråga om burka/niqab i skolan

    – Prop. 2005/06:38 s 144. Regeringens proposition ”Trygghet, respekt och ansvar – om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever”.

    Ställningstagande/ utredning från Lärarhögskolan i Stockholm

    – Lärarhögskolan i Stockholm, ”Utredning rörande bruket av niqab i lärarutbildningen”, 19/12 2007.
    Lärarhögskolan har utrett frågan om klädsel på nytt. Utredningen är färdig men man avvaktar DO:s beslut i Alias ärende innan utredningen – efter eventuella ändringar – offentliggörs.

    Europarådets Resolution om kvinnor och religion i Europa

    – Resolution 1464 (2005): ”Women and religion in Europe”
    Den 23 juni i år antog Europarådets parlamentariska församling en rekommendation att inte införa ett generellt förbud mot burka/niqab på allmänna platser. Recommendation 1927(2010)

    Frankrikes parlamentariska Kommission
    Assamblée Nationale Francaise, 26/1 2010, ”Mission d’information sur la pratique du port du voile integral sur le territoire national”, N° 2262.

    Också parlamentets konstitutionsutskott och jämställdhetsutskott gjorde egna utredningar:

    – Assamblée Nationale Francaise, 23/6 2010, Commission des lois constitutionelles, de la législation et de l'administration générale de la république sur le projet de loi (n° 2520), interdisant la dissimulation du visage dans l’espace public.

    – Assamblée Nationale Francaise, 23/06 2010, Délégation aux droits des femmes et à l'égalité des chances entre les hommes et les femmes sur le projet de loi, interdisant la dissimulation du visage dans l’espace public (N° 2520).
    Dessutom granskade Frankrikes Conseil d’Etat förslaget i Etude relative aux possibilités juridiques d'interdiction du port du voile integral, 25/3 2010.
    Conseil d'Etat förordade ett mer begränsat förbud: förbudet skulle omfatta bärande av burka på allmänna inrättningar, allmänna transportmedel men inte rent allmänt - och utan särskilda skäl - på alla gator och torg. (En annan rapport av intresse här är: Commission de reflexion sur l'application du principe de laïcite dans la republique, 11/12 2003.)

    Se också:

    – Københavns Universitet, ”Rapport om brugen af niqab og burka”, 10/11 2009.

    – Europadomstolen: Aktas, Bayrak et al. c. France, Nos 43563/08, 14308/08, 18527/08, 29134/08, 25463/08, 27561/08; Dogru v. France No. 27058/05 (4/12 2008) ; Dahlab v. Switzerland, App. No. 42393/98; Leyla Şahin c. Turquie, No. 44774/98; Affaire Ahmet Arslan et autres c. Turquie 41135/98 (23/2 2010)

    Jesús Alcalá

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X