Litar till sin magkänsla

Under Sergels torgs kulna himmel sitter Bob Hansson i skräddarställning. Mitt i vimlet mediterar han. Folk stirrar ett ögonblick och flyr sedan undan kylan medan han andas in. Lika stoiskt lugnt mediterar han vidare i den betydligt varmare tunnelbane­ingången. Efter några minuter reser han sig upp märkbart uppsluppen; uppståndelsen är över och ringen kring honom skingras.

– Jag kände mig stressad innan så det var jätteskönt. Under medi­tationen hörde jag människorna runtomkring, viskningarna, kamerans klickande. Men när jag sätter mig i den här ställningen händer det något, det finns ett kroppsligt minne av lugn. Det betyder att det inom räckhåll finns ett alternativ till att låta hjärnan vara ständigt beroende av stimulans.

– Jag har en obekväm stress­nivå bara av att leva, jag är lite adhd av mig. Jag kan koncentrera mig mellan 30 sekunder och två minuter, sedan måste jag byta spår. Som poet utspelar sig halva arbetet i ensamhet, den andra hälften i möte med en massa människor.

Men han är inte den som allt för envetet letar efter balans och att meditera är inget han idkar regelbundet, utan då det faller honom in. Lite lagom hanterbara störningar kan göra gott för kreativiteten, slår han fast.

– Att sträva efter balans kan vara en i tiden korrekt halshuggning, ett modernt sätt att göra sig fattig, att tro att friden är någon annanstans, kommer sen, efter en kurs, en övning, en Indienresa. Balans är inget man letar efter, utan något man upptäcker i sig själv. Det finns alltid en plats i ens kropp som är lugn.

Fastän han vet att hans lugn döljer sig i magen glömmer han ofta bort det.

– Allting hade varit enkelt om jag hade kommit ihåg det lite ­oftare. Jag minns en dag när jag gick till stranden spyfärdig av hat. Hela jag var hat. Så kom jag ihåg min mage och blev genast lugn. Hatet var bara i hjärnan, i mina tankar. En tanke av 60 000. Att inse det gjorde mig både förvånad och lättad.

Att söka lugnet på bussen, i tunnelbanan under pågående diktuppläsning eller mitt i vimlet på Plattan för inte tankarna till en blyg viol. Men det är han, också.

– Den extrema spontana socialiteten är en kompensation för blyghet. På gymnasiet fick jag etta i gymnastik för att jag var för blyg för att duscha. Och kvinnor gör mig fortfarande väldigt blyg, tyvärr, säger Bob Hansson.