Druvornas värld var enklare förr. Då räckte det att ha koll på ett tiotal druvor. Idag kan du ägna ett halvt liv åt att lära dig alla druvor som kan dyka upp i en flaska nära dig. Och fler kommer det att bli. Men det finns en god sida också: du kommer att få många nya vinupplevelser.

I de första vinböckerna jag studerade stod det ofta att det bara fanns ett hundratal druvor som kan ge drickbara viner. Endast var tionde av dessa var kapabel att skapa stora viner. När jag skrev mina första vinböcker utökade jag antalet kvalificerade druvor till fjorton – sju blå och lika många gröna. Det var inte mycket bättre.

LÄS MER: Halvflaskor räcker till en hel middag

De sju största gröna druvorna var då, enligt min mening: chardonnay, riesling, sauvignon blanc, chenin blanc, sémillon, viognier och gewurztraminer. De sju bästa blå tyckte jag var: cabernet sauvignon, pinot noir, merlot, syrah, sangiovese, tempranillo och nebbiolo.

Som du ser är det mycket franska druvor. Av de gröna druvorna är det faktiskt bara riesling som inte skapat sin berömmelse i Frankrike. Av de blå finns tre som inte är helfranska: sangiovese, som finns i Chiantiviner, nebbiolo som ger Barolo och tempranillo som är favoriten i de röda Riojavinerna.

Varför så mycket franskt? Skälet är enkelt: Det är Frankrike som stått för nästan all produktion av kvalitetsvin de senaste tvåhundra åren. Därmed har deras druvor fått en grundmurad berömmelse i hela världen.

Flera av dem har till och med blivit mer berömda i andra länder. I Argentina görs fantastiska viner på druvan malbec som länge har ratats i Bordeaux. Detsamma gäller Chiles nationaldruva carmenère. Denna gamla bordeauxdruva försvann redan på 1800-talet då den ansågs för svårodlad. Även druvan tannat har varit stor i sydöstra Frankrike. Idag är det en nationaldruva i Uruguay.

Sanningen är också att det överallt i vinvärlden görs kvalitetsviner på druvor som definitivt inte är franska. Min övertygelse är att det kan göras riktigt bra vin på de flesta druvor. Det handlar bara om att vinproducenterna får jobba med rätt jordmån, odlingssätt, mognad och vinmakning. Vem kunde till exempel tro att druvan som gav de blekt laxfärgade sötaktiga White zinfandel på 1980-talet en dag skulle ge en av Kaliforniens mest respekterade röda vintyper?

Landet med den främsta skatten av gamla druvor är Italien. Många odlare sätter en ära i att skapa nya moderna viner av bortglömda druvsorter. Ett typiskt exempel är greco di tufo, en druva med antika rötter. Den ger fantastiska viner i Kampanien. För ett par årtionden sedan ansågs sicilianska nero d’avola vara en mycket enkel sort, idag ger den bra kvalitetsvin. På en italiensk vinbar i New York fick jag prova läckra vitviner på druvor som timorasso från Piemonte eller antonica från Toscana, liksom den blå druvan silene från Lazio. Kanske blir de berömda i framtiden.

I Schweiz sydliga dalgång Wallis/Valais finns en liten guldgruva av gamla druvor. Många av dem har varit stora i Europa men pressats undan för mer populära och lättodlade druvor. Nyligen provade jag petite arvine, humagne och amigne, alla med stor potential. Här finns också druvan gwäss (eller gouais blanc på franska) en överlevare som är berömd för att den en gång muterat med pinot noir och gett världens populäraste vitvinsdruva: chardonnay.

Håll med om att druvans värld är spännande. Idag skulle jag påstå att det finns minst femtio druvor som kan ge stora viner. Och fler kommer till varje år.

Visst var vinvärlden enklare förr. Men inte lika kul.

LÄS MER: Korka om istället för upp

LÄS MER: Korköppningen som gick fel – i livetv