Flotta vinkällare har blivit den nya statussymbolen. Det kan jag förstå. Vinintresset i Sverige växer och fler köper många och dyra flaskor. Och det är klart att dessa rara buteljer behöver en snygg inramning värdig inköpskostnaden.

Vilken vinälskare vill inte ha ett specialdesignat rum att bjuda in sina middagsgäster i? Det gör gott för självförtroendet. De mest modiga placerar hela vinkällaren i matsalen – i form av väggfasta glasburar med perfekt klimat. En rejäl statushöjare likt ett en välfylld bokhyllevägg med stiliga bokryggar.

Min egen vinkällare tillhör inte någon av dessa kategorier. Jag ser till att smyga ner bland buteljerna under källartrappen innan gästerna kommer. Är det någon som propsar på att få se det hela är jag full av undanflykter.

En stor importör av australiensiska toppviner har nu startat en tävling för att kora Sveriges vackraste vinkällare. Den första vinnaren blev en vinkällare i ett hus i Stockholms skärgård. Ja, egentligen är det ingen källarlokal utan mer ett stiligt vinlagringsrum som angränsar till köket. Enligt ägaren kommer inspirationen både från en klassisk cigarrhumidor och ett bibliotek genom de luftiga hyllorna i teak.

Jag tror knappast att detta rum kan bli en vinnare bland världens vackraste vinkällare. Där finns konkurrenter med betydligt större imponerande skönhet och mer atmosfär. Men faktum är att det finns en svensk vinkällare som platsar. Den finns på Vincontoret som tillhör en vinimportör i västgötska Tidaholm. Deras vinlager har nämligen blivit utvalt i en bok om världens vackraste vinkällare. Där kan de jämföras med vinkällare hos Château Margaux i Frankrike, Hôtel de Paris i Monte Carlo, Bel Air i Beverly Hills, Pudong Shangri-La i Shanghai och många andra.

Men behövs egentligen vinkällare? Vin tycks ju klara vad som helst utan att man behöver dyrbara lagringsplatser. Detta har ju också bekräftats i en krönika av mig där jag berättade om hur jag ovetandes lagrat vin i bakluckan på en bil. Nyligen skrev jag också om trenden med att förvara vin på havsbotten.

Efter detta har jag fått flera mejl från läsare om tokig vinlagring. Lasse M berättar att han förvarat sin viner på vinden i 25 år. Temperaturen har varierat mellan plus 40 grader och ner mot nollan. Hans Hermitage och Châteauneuf-du-Pape har klarat sig utmärkt mer än tio år i denna tuffa miljö.

När Nisse L flyttade in hos Maj-Lis hittade han diverse flaskor i ett skåp i bokhyllan. En Campo Viejo Crianza hade stått i skåpet i mer än elva år. Den var fullt drickbar.

En annan udda historia berättar Michael S. När han på våren dammsög bilen fann han en butelj under förarsätet – en pinot noir från tyska Pfalz. Den hade legat där sedan hösten i temperaturer ner mot minus 20 grader. Men vinet smakade fantastiskt.

Nu är det knappast optimalt att sprida ut sina vinfavoriter i bilar, på vindar och i bokhylleskåp. Jag är helt enig med alla som vill bygga en statuskällare. Jag vill själv ha en. Helst ett stort rum som rymmer både flaskor och vinböcker. Allt organiserat efter vintyper och länder. Och gärna med levande ljus och plats för ett gammalt träbord där gamla vinprovningsattiraljer kan ställas fram.

Fast jag är rätt nöjd med mitt eget lilla vinkällarkyffe också. Något rörigt, förvisso. Men det har också sin charm när jag fyndar en gammal favorit jag glömt bort i något decennium.



BLOGG: Vinprovningen som överraskar