Jag har en egen blogg: Mölstads vinblogg. Du har kanske sett den på SvD.se. Fast vinblogg är inte helt rätt namn. Jag skriver även en hel del om annat som rör sig i min värld. Mycket sällan skriver jag om upplevelsen av ett enstaka vin. Det finns det andra som gör.

Det finns nämligen en okänd vinvärld därute i bloggosfären. Den är full av vinälskare som kan konsten att grotta ner sig rejält i sina vinglas. Det är ingen hejd på hur många ord det kan behövas för att beskriva sin upplevelse.

De flesta texterna är dock både träffsäkra och självsäkra – men ack så nördiga och introverta. De flesta verkar inte ens vilja bli lästa av andra. Eller som en bloggare uttrycker det: ambitionen är att ta reda på vad jag tycker och tänker om vin. En annan beskriver sig som rutinerad amatör med lätt defekt i åsiktsmaskineriet, nödbroms saknas.

Jag trodde faktisk att en blogg gick ut på att låta världen ta del av ens åsikter och upplevelser. Och kanske bli känd och uppskattad. Så är det ju med matbloggare. De vill omfamna hela världen för att visa vilken fiffig och god maträtt de just kommit på. Mat och vin borde ju hänga ihop. Men under mina studier av ett trettiotal vinbloggar har jag bara träffat på ett par som aktivt berättar vad de ätit till vinet.

Det som är fascinerande är att varje vindrickare kan bli sin egen vinrecensent. En halvtimme efter att flaskan har öppnats kan den finnas avbildad och recenserad på bloggen. Dock tror jag inte att mitt jobb som vinskribent och recensent här på SvD är hotat. Trovärdig konsumentjournalistik verkar inte ligga för någon av dessa människor. Dessutom är det ingen stor folkrörelse.

Min uppskattning är att det finns maximalt hundra vinbloggar. Samtidigt är det svårt att artbestämma vissa av dem och många kommer och går. Något som ligger i bloggens natur: man drabbas av en plötslig längtan att skriva om sina tankar i ett visst ämne – och vips startar man en blogg. Efter en tid tröttnar många när de fått skriva av sig – och upptäckt att världen inte längtat efter deras tankar.

Bland vinbloggarna finns det dock många ihärdiga som de populära ”Finare vinare” och ”Frankofilen”. På Finare vinare är det flaskor och etiketter i långa rader – ibland med kommentarer, ibland bara med bilder. Hos Frankofilen är det mycket ord om smak och doft med filosofiska utläggningar. Det gäller att hänga med i vokabulären om man ska uppskatta det hela.

Formuleringar som ”Det klingar en smula ihåligt i mitten, men samlar ihop sig i slutet och bär ut i en lång båge med lakrits och lite mineraler” är inte för alla. Och när en bloggare skriver ”Jag är ju Left bank-kille, men då och då slinker jag över till den andra sidan” är det inte för att bredda målgruppen. Left bank betyder vänstra stranden och syftar här på Graves och Médoc i Bordeaux.

Det finns få kvinnor bland dessa självbespeglande herrar. En av dem är dock mycket befriande: ”Annas Vinblogg”. Hon beskriver sig som trebarnsmor som vill ge tips för vanligt folk och tillägger ”Förvänta er inte några avancerade vintermer”.

Egentligen tycker jag att alla dessa vinbloggar ska ha all respekt. De ger många entusiaster en arena att uttrycka sig på. Jag har egentligen bara ett problem: varför så hemliga? Nästan alla döljer sig bakom bloggnamn utan närmare förklaring vem de är. Mycket konstigt. Om man som bloggare verkligen vill bygga upp en relation med sina läsare borde de rimligen få reda på vem man är. Vad är annars poängen?