Jag kan slå vad om att du missade den internationella grenachedagen den 23 september. Det gjorde jag. Men jag vet en som hängde på: den gamle hippien Randall Grahm på Bonny Doon Vineyard i Kalifornien. Randall älskar druvan grenache. Men denna långhåriga sextioplussare med jeans, t-shirt, boots och en risig Citroën-padda från 60-talet är inte heller som andra.

Jag gillar också grenacheviner från södra Frankrike men jag har inte riktigt fattat storheten. För mig har det alltid varit syrahdruvan som varit kung i dessa sydfranska departement vid Medelhavet.

Nu är jag dock helt övertygad om att grenache kan bli en ny favorit i vinvärlden. Både som rött, vitt och rosévin. Det finns nämligen både grenache noir och grenache blanc, där den blå varianten dominerar i de klassiska roséerna från franska Tavel.

Men innan alla spanjorer bli arga måste jag berätta att grenache faktiskt är en spansk druva och garnacha är ursprungsnamnet. Den är född i det medeltida Aragonien, då denna region i norra Spanien var ett eget kungadöme med både Katalonien, franska Roussillon och italienska Sardinien. Detta blev också snabbt garnachadruvans utbredning. På Sardinien är den i dag en stolthet under namnet cannonau.

Grenache är en vänlig och tacksam druva. Den producerar villigt massor med saftiga klasar även i superhett och torrt klimat. Det är därför inte konstigt att den redan i början av 1800-talet blev omåttligt populär i Australien och Kalifornien, där det gjordes madeiralika starkviner av druvan.

Men detta är också grenachedruvans problem. En tålig druva som ger stora skördar är inte vad en kvalitetsproducent gillar mest. Men det är här Châteuneuf-du-Pape kommer in. Denna del av södra Rhône kring de gamla romerska städerna Orange och Avignon producerar fantastiska viner med dominans av just grenache. Och detta ända sedan påven huserade här på 1300- talet, därav Châteuneuf-du-Pape – påvens nya slott.

Dessa påvliga viner lockade rebeller som Randall Grahm på Bonny Doon att börja odla grenache. Hård beskärning och tuffare motstånd gjorde snart vinerna rikare och mer komplexa. Den örtigt peppriga körsbärsfrukten blev än mer accentuerad.

Randall Grahms vin i Rhônestil gjorde stor succé under namnet Le Cigare Volant. Tillsammans med andra afficionados bildade han the Rhône Rangers en kul travestering på the Lone Ranger, den ensamme rättsskiparen i västernfilmer.

Randall Grahm och många andra vinmakare har fortsatt att experimentera med grenache. En av hans själsfränder i Sydafrika, Eben Sadie, har gjort underverk med druvan. I Australien gör Stephen Henschke stilfulla exemplar och i Priorat, i södra Katalonien, har garnatxa, med katalansk stavning, blivit kultförklarad i några fantastiska viner.

Många menar att grenache ändå gör sig bäst i olika blandningar likt dem från södra Frankrike. Det har skapat ett begrepp: GSM-viner vilket ska utläsas grenache-syrah-mourvèdre. Denna druvblandning har blivit en riktig trendformel för allt fler vinmakare. Vinproducenten vet vad han ska göra för vin och du som vindrickare vet vad du får för upplevelse.

Och hur är den då? Ja, ett vin i modern stil, inte alkohol- och fruktpackat utan bärigt med kryddsyrlighet, lakrits och rik örtig eftersmak. Perfekt till modern husmanskost.

Jag lovar, det är värt att prova och sedan glömmer du inte druvan grenache, förlåt garnacha, i första taget. Så syns vi kanske på the International Grenache Day nästa år.