Jag blev nog något besviken. Det höga priset hade trissat upp förväntningarna. Ändå var smaken ganska undflyende och lite fadd. Det bestående intrycket var en svag sötma. Alltså ganska långt från de aromatiska explosioner som andra exklusiva, men mer exotiska frukter, kunde åstadkomma.

Men första gången är som bekant inte alltid den bästa. Och nu har jag svårt att tänka mig ett mat­år utan sommarens och höstens färska fikon. En sofistikerad delikatess som ger en helt annan smakupplevelse än den betydligt vanligare och torkade varianten.

Efter den trevande debuten behövdes ingen längre tids träning för att jag skulle upptäcka de många aromer som samsas i det saftiga fruktköttet och som så väl balanseras av skalets tanniner. Precis som i vissa rödviner är det denna bitterhet och strävhet som ger fikonet karaktär.

Men hur ofta hittar man ett perfekt exemplar? Problemet med denna anrika frukt, vars löv redan Adam och Eva enligt legenden hade tillgång till, är att den slutar att mogna så snart den har plockats från trädet. Den måste alltså skördas när den är full­mogen och i detta sårbara skick transporteras långa sträckor. Detta förklarar det förhållandevis höga priset och att man så ofta ser ruttna och stötskadade ­fikon, trots att de är individuellt inslagna i skyddspapper, i våra svenska fruktdiskar.

Det finns mängder av fikonsorter, med olika utseende och sötma, även om alla inte letar sig ända hit. Vanligast i våra butiker är de mörklila med röd­aktigt fruktkött. Men här finns också gulgröna frukter som har ljusare innanmäte.

Fikon odlas i många delar av världen och kan därför i stort sett köpas året runt. Men jag håller mig till de närodlade från Medelhavsländerna där säsongen alldeles snart är över. Just nu – och någon vecka till – är det de turkiska fikonen som pryder de välsorterade fruktdiskarna.