Ett tag kändes det som om en dyrbar kulturskatt höll på att gå förlorad. Äppelodlare fick samhällsstöd för att hugga ned träd med gamla sorter. Och i butikerna övergick en uppfriskande mångfald gradvis i en dyster enfald. Det blev mitt under den bästa äppelsäsongen egendomligt svårt att komma över svenska äpplen.

De cirka 300 äppelsorter vi hade att välja på i början av 1900-talet krympte undan för undan till fyra. Att njuta någon annan sort än dessa importerade Pressbyråäpplen blev ett privilegium för gruppen lyckligt lottade villaägare, som dock gärna klagade över att de inte kunde ta rätt på all frukt.

Den storsäljande och hårt förädlade kvartetten – Granny Smith, Golden Delicious, Royal Gala och Red Delicious – passar alltför väl in i matkedjornas logistiska system. De kan transporteras långa sträckor och ändå se helt perfekta ut när de når den konsument som så gärna handlar med ögonen. Att de inte smakar något annat än lätt sötat vatten betraktades länge som ett underordnat problem.

Men ett trendbrott kan glädjande nog skönjas. Det har under senare år blivit betydligt lättare att hitta svenska äpplen – av olika sorter – i vanliga livsmedelsaffärer. Det händer dessutom att dessa frukter får ståta med sina namn i stället för att anonymiseras under de meningslösa beteckningarna Äpplen gröna och Äpplen röda. Ambitiösa handlare sätter till och med upp små skyltar som berättar hur ett Katja, ett Aroma eller ett Säfstaholm ska smaka och vad det kan användas till.

Den smakmässiga spännvidden är faktiskt lika stor som i vinvärlden, och precis som där påverkas aromen inte bara av sorten utan även av odlingsområdet, det som fransmännen kallar terroir.

Det blåser alltså förliga vindar för oss äppelentusiaster. Men för att den positiva utvecklingen ska hålla i sig krävs att även yngre fruktätare inser att en prick på äpplet inte behöver betyda att det är farligt och måste ratas.