För många är det bara en svamp som gäller. Kantarellen. Illgul och i mängder ska den stå där den ”alltid” har stått, om det så har gått 20 år sedan sist. Och om inget dramatiskt har skett med omgivningen, som att skogen huggits ned, så kan det faktiskt bli svamplycka igen.

Mycelet som finns i marken och som egentligen är själva svampen kan nämligen bli riktigt gammalt. Forskaren Eric Danell fann att kantarellmycel i fjällbjörkskog kunde vara mellan 120 och 500 år. Han har också räknat ut att svampen (alltså mycelet) växer ut med cirka 15 cm/år. Från mycelet poppar svampen (alltså fruktkroppen) upp. Så det kan löna sig att leta i lite vidare cirklar från det gamla stället.

Det bästa med kantarell (vid sidan av smaken...!) är att den växer i hela landet, både i barrskog och lövskog. Säsongen är lång eftersom det finns en tidig kantarell, Blek kantarell, som kan dyka upp redan i juni i södra delarna av landet. Den är knubbigare än den kantarell som kommer lite senare och som kan växa långt in på senhösten.

Det näst bästa med kantarell är att den är svår att förväxla med någon annan svamp. (Utom kanske narrkantarell , som är oätlig men inte anses farlig)

Det tredje bästa ...ja fyll i själv. Alla har en åsikt om kantarell, tycks det.

Vid tillagningen är det klokt att låta kantarellens fukt ånga bort (stek på låg värme utan fett) innan man börjar steka eller stuva den. På så vis kan även ganska blöta svampar komma till sin rätt. Vissa recept kräver att svampen i stället ska kokas, tex vid syltning, Då gäller det att ha fasta och fina exemplar från början.

Många anser att det är karljohan, inte kantarell, som är kungen bland matsvamparna. Just nu, i slutet av augusti, har många skogar fullkomligt exploderat av denna läckra svamp.

Den kan användas på alla möjliga sätt i matlagningen, och sätter smak på såser, soppor och stuvningar. Den är utmärkt att torka, smaken koncentreras.

Även karljohan kan hittas över hela landet. Den är däremot ganska svår att skilja från ett par andra så kallade stensoppar, men det gör inte så mycket eftersom även dessa är delikata. De är finluden stensopp och rödbrun stensopp , även kallad Tall-kalle. Tall-kalle växer såklart i tallskog, med den finludna som kommer tidigt på säsongen vill ha bok och ek och därför inte går så långt upp i landet.

Det sämsta med karljohan är att den ofta är angripen av svampmyggans larver.

Det näst sämsta är att det finns en illasmakande förväxlingssvamp. Gallsopp kan som ung vara förvillande lik karljohan. Men medan karljohan alltid har vitt/ljust ”nät” på foten (titta nära hatten) så har gallsoppen ett grovt mörkt nät. På äldre gallsoppar drar rörlagret tydligt åt smutsrosa. Om man trycker på rörlagret på unga exemplar får en rosa ton. Den enda rent giftiga soppen (alltså svamp som har rör under hatten) är djävulssopp och den har bara rapporterats från Gotland och Öland.

För dig som vill hålla reda på när det är läge att leta efter olika matsvampar kan hålla kolla på rapporterna som läggs in på svampguiden.com av svampplockare över hela landet. På sajten finns också en lista på ett 90-tal bra matsvampar för den som vill våga lite mer.