Betyg: 2 av 6

Precis där gråmunkarna på 1400-talet traskade mellan sitt kloster på Riddarholmen – som då hette Gråmunkeholmen – till stadsporten hittar vi Aroydee.

Det är ingen överdrift att säga att här möts gammalt och nytt i Stockholm, men inte nog med det. Ytterligare en korsning är restaurangens kök, som är både thailändskt och kinesiskt. Det lär ha varit så att kocken och krogägaren inte kunde enas om inriktningen, därför blev det både och.

Väl inne från gatans kullerstenar och grändens smala trottoar accelererar det hela till snudd på frontalkrock. 80-talet gör sig påmint i den thailändska/asiatiska inredningen, både i färgsättning och underhåll. Den starka belysningen förstör alla möjligheter till mysig stämning.

Däremot sköter serveringspersonalen sitt jobb hjälpsamt och bra. Självklart går det att plocka en rätt ur dim sum-menyn till förrätt. Sådana är det nämligen rätt ont om.

Fyra ångkokta degknyten av räk- och fläskfärs och en udd av koriander är en len och snäll start på måltiden. Även den thailändska Tom Yaam Goong, räksoppan med chili och limejuice, är väl balanserad med smaker som träder fram trots den heta kryddningen.

Kanske har vi hittat en av de där prisvärda krogarna med halvtrist miljö, men med mat som vida överstiger bristerna i atmosfären?

Snart visar sig dock avsmakningsmenyn med fem små rätter vara ointressant rätt igenom. Och kycklingspetten i jordnötssås är visserligen hedervärt tillredda men följer annars samma oinspirerade linje. De ugnsbakade revbensspjällen i apelsinsås består mer av ben och brosk än av kött. Anka sichuan, läckert puttrande på en gjutjärnsplatta, smakar däremot okej. Till efterrätt serveras enbart glass av olika smaker, inte heller de är särskilt spännande.

Tyvärr är Aroydee inte den budgetpärla vi hoppades på. Här behövs en rejäl höjning av kvaliteten på både råvaror och tillredning.