Betyg: 5 av 6

Staden för dina fötter. Mälaren till vänster och Saltsjön till höger, en välskakad drink i baren som svävar 38 meter ovanför Slussens trafikkarusell, är faktiskt något av ett Stockholmsmåste, såväl för utsocknes som infödingar. Men det finns många fler goda anledningar att ta hissen upp till Gondolen och Lallerstedtland.

Inte minst miljön lockar till ett besök; den stora matsalen är en stadshotellspastisch med lågmälda 60-talsreferenser, köksavdelningen med rustika långbord i trä och kaklade väggar och barmatsalen, med stora utsiktsvänliga fönster, som hänger under Katarinahissen. Para detta med skön publikmix. Alla tycks trivas, högtidsfirare i olika åldrar, känt folk från finans och politik, turister, och ja, alldeles vanliga middagsgäster.

Och i stort sett oklanderlig service utförd av en rejält tilltagen snabbfotad stab – ett proffsigt persongalleri där vissa i hovmästeri och bar kan tävla med krögaren själv i karg jovialitet. Stjärnan i showen gör dock egna rundor i matsalen ibland för att se till att alla trivs. Vilket kan behövas, stark krögarnärvaro är ett måste för att Gondolen inte ska hemfalla till att vara en anonym storkrog.

Att Gondolen guppar in på så högt betyg kan i hög grad tillskrivas just miljön, servicen och den där speciella restaurangstämningen som infinner sig på vissa krogar. Nåja – det är bra bevänt med maten också, men visst är det kosthållet som får lida av skalfördelarna vid sådan här stordrift.

Menyn listar modern svensk finkrogsmat med knorr där man allt som oftast finner retroreferenser. Eriks tre små förrätter är ett sådant exempel; laxtartar uppiffad med räkor och serverad med grov senapssås och pepparrot, löjrom och för att ge den traditionella duon lite modern touche, en sprödfriterad torskkind med söta sultanrussin. En terrine är mycket vacker med sin eleganta mosaik av anklever, anka, och kronärtskocka presenterad i trekantsform snyggt insvept i kålkappa. Men dessvärre lider den precis som den inledande trion av att ha fått lämna kylskåpet för sent.

På varmrättssidan kan det om man har otur förhålla sig på samma sätt med handlaget; de väluttänkta kompositionerna med lagom idéhöjd skulle slöra hem ett än bättre betyg om de höll rätt temperatur, en fadäs som antagligen kan tillskrivas gästtillströmningen. I all sin enkelhet är en perfekt grillad entrecôte serverad med sallad på färskpotatis och minisparrisar utmärkt när den kompas av en högoktanig söt tomat- och hasselnötsvinägrett och ett luftigt pepparrotssmör.

På sötsakssidan får en crème brûée med fint knäcklock en rejäl syrlig knuff av lime som lirar fint tillsammans med en lite väl klen chokladsorbet. Ett flarn med ananas som kompas av huld smörsås smaksatt med blodapelsin och vaniljglass, är inte särskilt elegant men mycket fingerlicking och ett måste för gottegrisen.