Betyg: 4 av 6

I höstas fick funkiskvarteren i Fredhäll en ny kvarterskrog. På 1950-talet var det en livsmedelsaffär i lokalerna. De stora fönstren är kvar sen dess och gör lokalerna ljusa. I övrigt är det ingenting som påminner om Fredhälls livs, förutom att det är mat som hanteras där.

Vid borden nära oss sitter ett ungt par och ett gammalt, en mamma med sin tonårsson, en liten familj där en parvel på två-tre år föredömligt lägger sig på den väggfasta bänken och knoppar in, så att mamma och pappa kan njuta av mat och dryck. Vare sig muzak eller musik hörs, och det är skönt.

Vi blir väl bemötta från början till slut. Här är trivsamt. De flesta rätter är italienska och de är lagom många. Nackdelen är väl att den som verkligen nyttjar Fredhälls som en kvarterskrog inte har så mycket att välja på efter några besök.

Bland förrätterna är salladen med möra och saftiga skivor oxfilé bäst, tillsammans med scampi- och bläckfiskrätten som är fint smaksatt med saffran. Men rödbetscarpaccion med fårostcrème saknar karaktär och tapastallriken är visserligen generös men utan raffinemang.

Att välja biff på krogen är ett vågspel, den kan vara seg och smaklös. Men här är den föredömligt mör och i fin harmoni med rödvinsskyn. Lammytterfilén har däremot blivit något överstekt. Inte heller rödingen är riktigt bra utan delvis för salt. Pasta med pilgrimsmusslor, scampi och räkor i vitt vin- och tomatsås är en trevlig rätt, men överraskar inte.

Och det är problemet med Fredhälls. Allt känns schyst och okej. Vi slipper lågvattenmärken men saknar å andra sidan höjdpunkter.

Som det är nu är krogen inte värd en omväg och frågan är om kundunderlaget i kvarteren är tillräckligt stort för att krogen ska överleva. Bortsett från det finns två pluspoäng: ingen varmrätt kostar över 200 kronor. Och semifreddon till efterrätt – den är riktigt bra.