Betyg: 1 av 6
”Då har ni ett bord klockan 19!” ”Tack, vi skulle gärna vilja sitta”.. Klick!
Att någon lägger på luren i örat på en, är aldrig trevligt. Att en hovmästare gör det precis när man tänkt uttrycka önskemål om ett rökfritt bord är direkt oförskämt.
Nu tror vi egentligen inte det var menat så. Mannen i andra änden hade säkert någon orsak - telefonfobi, stress, akut behov av toalettbesök - men det hjälps inte. Sämre start kan ett krogbesök knappast få. Vi är alltså inte på speciellt gott humör när vi kliver in på Ristorante Martini nästa kväll. Det totalt oengagerade mottagandet sänker mungiporna ytterligare, och bekräftar våra misstankar; det här är en krog som drivs enligt löpandeband-principen, där cityläget tydligen räcker för att säkerställa stadig gästtillströmning.
Några större ansträngningar för att få gästerna att trivas görs i alla fall inte. Den genomgående manliga personalen i vita skjortor är snabbfotad och effektiv, men tycks knappast se gästerna annat än som en massa som ska utfodras. Och det snabbast möjligt.
Köket gör sitt bästa för att driva upp tempot. Förrätten carpaccio alla moda hamnar således på bordet direkt från kylen, och vi kan konstatera att det i alla fall garanterat inte slarvas med för höga temperaturer där. Anrättningen är alltså iskall, ända ut i den rufsiga högen av rucola som utgör garnityr. Själva köttet är så utbankat att tre slag till förmodligen hade gjort det omöjligt att få loss från porslinet. De iskalla slamsorna smakar inte mycket, men i sanningens namn gör de generösa bitarna av parmesan det, liksom de soltorkade tomaterna, även om de är lika kyliga. Det återstående intrycket är liksom ”brrr”...
Nu är det faktiskt så att Martini en gång i tiden var ett riktigt hett ställe. Under det glada 80-talet smällde champangekorkarna i luften och tequila knack-glasen
i borden. Och även om lokalerna är trötta och slitna anar man vissa ambitioner att åter bli en del av stadens moderna krogflora, framför allt vad gäller baren i gatuplan, men även i matsedelsskrivningarna.
Vad sägs till exempel om cannelloni fylld med stekta champinjoner, ostronskivling, riccotta och parmesan, gratinerad med - palsternacksgrädde! Ett försök att om inte modernisera så i alla fall försiktigt närma sig den samtida matlagningens kultrötter. Tyvärr smakar det inte palsternacka. Tyvärr smakar det inte mycket svamp heller. Det smakar, tja, lunchlasagne med mycket sås på vilket hak som helst.
Det italienska köket är ett av de mest uppskattade i hela världen, men det är också ett av de mest misshandlade. Den kulinariska traditionen i Italien bygger på råvaror - solkyssta tomater, knaggliga citroner, lamm med smak av bergens alla örter - tämligen enkelt och rustikt, men kärleksfullt tillagade. Har man trista råvaror och behandlar dem hårdhänt blir resultatet därefter. Det blir ingen glad av.
Eller som ungdomarna säger nu för tiden: det klickar inte.
Krogtesterna sker i samarbete med tidningen Gourmet
