Betyg: 4 av 6

Det gäller att komma till Divino rätt kväll – när restaurangen är levande och borden fulla av sorlande gäster. Inte en kväll när endast fyra bord av fjorton är upptagna och restaurangen är så tyst att det hörs vad kocken sysslar med i köket. Sådana dagar får aldrig smitta av sig på gästen, men tyvärr gör den det och servi­tören är smått håglös. När vi anländer hänvisar servitören oss dessutom ned i ett källarförråd för hänga av oss jackorna, istället för att själv ta hand om dem vilket vi förväntar oss av en finkrog. Det är synd, för servicen är i grunden är bra – servitören är kunnig och ger kompetenta vinförslag.

Divino är ett utmärkt ställe att gå till för att lära sig hur perfekt risotto eller spagetti ska kännas att tugga. Spagettin med fänkål, citron och pilgrimsmussla är minnesvärd kombination. Pilgrimsmusslorna är de mest väl­behandlade vi har smakat på länge – lena och fasta – och det är tur för de återkommer lika ofta som tryffeln på menyn. Tillsammans med pasta och små klickar av italiensk kaviar från odlad stör blir favoritingredienserna en utmärkt antipasti. Även carpaccion på havskräftor får en dos av tryffel och rätten nästan smälter på tungan. Dessutom är olivoljan till brödet som en dröm om nyklippt gräs.

Köksmästaren Robert Maglia har imponerat på oss genom åren – hans varmrätter är fina, mjuka upplevelser. Den fint behandlade torsken gör en västkustbo tårögd. Lammryggen är perfekt rosa, men färgtemat: fyra nyanser av brunt är föga upphetsande. Kalvbringan faller som sig bör i bita av gaffeln. Den örtstekta kycklingen är välsmakande och vacker där den serveras med perfekt kokta primörer.

Men det är lite underligt att Divino, likt så många krogar i Stockholm, ännu inte förstår vikten av att kunna berätta om var råvarorna kommer ifrån. Vid frågor får vi svävande svar. ”Kycklingen är importerad från Italien, tror jag...”.

På dessertlistan finns båda vinster och nitlotter. Extralagrad parmesanost som smulas sönder i munnen är lika bra som den passionsfruktsstinna soppan med pannacotta. Mangotarten med citronkräm och banansorbét lämnar däremot inga bestående minnen.

Trots de fina smakerna vilar en ganska nonchalant Stureplansstämning över Divino som förstärks av den vacklande servicen. Inte blir den mind­re tydlig när ägaren själv äter middag vid grannbordet med två kompisar, i ett överflöd av champagne och mobiltelefoner.