Betyg: 4 av 6
Krogens bröd brukar säga något om ställets matkultur. Om kökets ambitioner och omsorg om detaljerna. Om förhållandet till råvarorna och benägenheten att ta genvägar.
Många krögare slarvar konstigt nog över detta första möte med gästens förväntningar. Fram sträcks några fabriksbakade skådebröd tillsammans med en klick standardiserat monopolsmör.
De som anstränger sig hör till undantagen. Ett av dem är Bockholmen hav & restaurang. Med sina smakrika och i god mening sega baguetter, bakade på det glutenrika vetemjölet manitoba, klarar de brödprovet galant.
Man blir på gott humör. Sommarsolen sänker sig över verandan till den imponerande grosshandlarvillan, som för två år sedan förvandlades från kråkslott till finkrog. I avvaktan på förrätterna läskar vi oss med ett glas Taittinger och spanar ut över fjärden.
Den sotade svärdfisken med tigerräka, lime, avokado, melon och koriander är precis så fruktig som det låter och passar alldeles utmärkt till den pinot gris som kyparen föreslår. Men carpaccion på kalvrygg är helt enkelt för fet med sin rejäla pöl olivolja, parmesanost, macadamianötter och dessutom en vit vitlöksaktig sås oelegant sprinklad över hela anrättningen.
Också en av varmrätterna, den lätthalstrade råbiffen med fetaost och kapriscrème, lider av översprinkling. Inte ens de smala och fantastiskt spröda pommes fritesen kan riktigt uppväga detta.
Men det finns andra, betydligt mer välkomponerade huvudrätter. Som långkoket - mitt i sommaren! - med fläsklägg, grov senap, morot, spetskål, sparris, gröna sojabönor och färskpotatis.
Tittar man närmare på menyn ser man att somliga ingredienser - sommarkantareller, sparris och mandelpotatis - återkommer i flera rätter. Kan verka fantasilöst och alltför ekonomiskt, eller så tar man av sig de überkritiska glasögonen och ser det som något sunt. Som en genomtänkt garderob där de olika basplaggen med lätthet kan kombineras.
En trerättersmeny kan bli väl tung för att passa en julikväll. Till exempel den ångkokta bastanta rödingen som åtföljs av såväl en krämig mandelpotatispuré som en väl tilltagen dos brynt smör.
Ändå har man svårt att tacka nej till pannacottan med jordgubbar, rabarber, sötmjölkssorbet och mandelbiskvier, serverad i gammaldags glasburkar med lock. Inget fel på den alls, men halvvägs inne i den undrar man varför det även inte finns något friskare alternativ bland desserterna.
Det ambitiösa köket borde våga vara mer sparsmakat och lita på råvarorna. Ibland blir det helt enkelt för mycket grädde på moset.
