Betyg: 2 av 6
Tysk mat är något av det otrendigaste man kan tänka sig. Den brukar beskrivas som stabbig, trist och fet. Men tysk mat har en egenskap som ingen kan ta ifrån den – den är i sina bästa stunder väldigt god.
Till det yttre kan denna gastronomi upplevas som enkel, men det är då sannerligen inte enkelt att få en schnitzel eller schweinebraten att inte bli torr och smaklös. För att inte tala om konsten att göra en delikat korv, det är en ocean av kunskap som skiljer Scans produkter från till exempel en Thüringer bratwurst.
Problemet med Die Ecke, Sheratons tyska hörn, är att det inte är tillräckligt tyskt, men det förstår man inte förrän maten kommer in. Själva miljön är nämligen perfekt så till vida att det är en typisk lite finare ”Stube”, med furupanel på väggarna, träbord och blommig klädsel på trästolarna. Det är litet och intimt, och Robert Schlicht står för gemütet, medan de övriga i personalen är betydligt mer valhänta.
Det här är ingen plats för Oktoberfest-röj – även om det går att få fatölet i gigantisk sejdel – utan här råder mer en lågmält trevlig stämning. Publiken består mest av män och närheten till hotellet gör också att det talas många språk och överraskande mycket tyska.
Frågan är dock vad de tyska gästerna egentligen tycker om det som serveras, för särskilt tyskt på tallrikarna är det nämligen inte. Att servera spansk seranoskinka, svensk timmermanskorv och gourmetskinka på sin ”Kalte Platte” blir nästan oförskämt när det finns ett fantastiskt utbud av tyska korvar och skinkor.
Likaså tvingas vi konstatera att Münchner schnitzel har en väl oljig panering och smakar just enbart olja. Tillbehöret i form av lättstekt skivad potatis varvat med rikligt med lök är dock trevligt.
En viss misshandel av råvarorna hittar vi också på ”Bayrische Platte”. Surkålen är hyfsad även om den är lite väl tam och saknar syra. Nürnbergerbratwurstarna har hållits varma för länge och all saftighet är bortblåst från denna goda korv. Bättre klarar sig dock den andra bratwursten och leberkäsen, denna ugnsbakade ”korvpaté” som oftast serveras stekt i skivor.
Ett annat exempel på att det slirar i köket är att paradrätten schweinshaxen, den grillade fläskläggen som kan omvända vilken fläskhatare som helst, visserligen står på menyn men inte går att uppbringa denna kväll.
För lite tyskt är det också på dryckeslistan. Av de sju ölsorterna på flaska är tre svenska av något oförklarligt skäl. Endast ett öl finns på fat och det är Löwenbräu, av alla sorter! Man tar inte heller tillfället i akt och erbjuder några trevliga tyska viner på glas; vi kan bara välja på ”rött eller vitt”. Tack och lov att det åtminstone finns tysk weinbrand, Asbach Uralt, på listan.
Bäst är egentligen desserterna. Apfelstrudeln är bra med en fantastiskt god vaniljsås. Hyfsat klarar sig också rumtopfen som består av bär marinerade i rom och serveras med en krämig vaniljglass.
Sammanfattningsvis är Die Ecke ett trevligt ställe att besöka om längtan efter kontinenten blir för stark. Längtar man efter den goda tyska maten får man dock vänta tills de har fått bättre ordning i köket och gå någon annanstans under tiden.
