Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Mio min Mio Mäktigt när Mio tar strid mot mörkret

Med suggestiva, kusliga bilder blir ”Mio min Mio” en storslagen upplevelse. Sofia Jupithers regi andas respekt för Astrid Lindgrens text och barns behov av allvar, skriver Karin Helander.

Bahador Foladi som Benke/Jum-Jum, Tove Edfeldt som Bosse/Mio och Christer Fant som Svärdsmidaren i ”Mio min Mio” på Kulturhuset Stadsteatern.

Bahador Foladi som Benke/Jum-Jum, Tove Edfeldt som Bosse/Mio och Christer Fant som Svärdsmidaren i ”Mio min Mio” på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Petra Hellberg

Scenhösten 2016

Mio min Mio

Genre
Barn- och ungdomsteater
Regi
Sofia Jupither
Medverkande
Tove Edfeldt, Bahador Foladi, Eva Stenson, Gerhard Hoberstorfer, Odile Nunes, Shebly Niavarani, Christer Fant, Jörgen Thorsson m fl
Var
Kulturhuset Stadsteatern
Text
Astrid Lindgren

Dramatisering: Kristina Lugn. Scenografi: Erlend Birkeland. Kostym: Julia Przedmojska. Ljus: Linus Fellbom. Kompositör: Joakim Unander

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” är en underbar äventyrsbok om barnets utsatthet och drömmar, om vänskap och längtan, godhet och ondska. Och om att besegra sin rädsla. Där finns sagans slipade skönhet i struktur och språk, en lite sträv känslosamhet, empati och klarsyn. På Kulturhuset Stadsteatern ges den i Kristina Lugns solidariska dramatisering, regisserad av Sofia Jupither, mest känd för tonsäkra uppsättningar av Jon Fosses och Lars Noréns dramatik och för psykologiskt djupborrande operaregi. Och för att ha läst lusen av falsk idyll och förlegade värderingar i Thorbjørn Egners ”Folk och rövare i Kamomilla stad” på norsk barnscen.

Bo Vilhelm Olsson sitter i gatlyktans sken på en bänk i den mörka ödsligheten. Sagans fe, förklädd till tant Lundin, ger honom ett mystiskt brev och ett magiskt guldäpple. Med anden i flaskan färdas han genom stjärnhimlarna till sin fader konungen i Landet i Fjärran. Som prins Mio har han ett ödesbestämt uppdrag: att strida mot den onde Riddar Kato, som förstenat naturen och förtrollat barnen till fåglar. När någon nämner Katos namn skälver världen.

Även Landet i Fjärran är här rätt ödsligt, även om höstlöven förvandlats till rosenblad. Det är stramt stiliserat, långt från romantiserad pastoral. Gerhard Hoberstorfers fader konungen är tyngd av vetskapen om att lyckans tid är knapp och ondskan förskräckande nära. Bahador Foladi är befriande frimodig som Mios trofaste vän Jum-Jum. Julia Marko-Nords Nonno spelar flöjtens urmelodi, Eva Stenson som farmor (egendomligt lik tant Lundin) ger Mio en osynlighetsmantel och Odile Nunes gåtfulla väverska väver drömtyg. Morgonljusets bro skymtar i gryningsdimman, brunnen viskar uråldriga sagor om kvällen och Dunkla skogen ruvar på sina hemligheter. Joakim Unanders filmiska musik lyfter flera scener; kosmisk himlafärd och en ritt av galopperande frihet på väg mot Gröna Ängars ö.

Annons
X

Tove Edfeldt och Jörgen Thorsson. Foto: Petra Hellberg

Första akten är bitvis mer distanserat högtidlig än levande. När handlingen förflyttas till Döda skogens svarta trädskelett och Landet Utanför ökar spänningen. Som i en mardröm fylls scenen av svartklädda spejare med vassa spjut och lysande ficklampor, deras röster ekar mellan bergväggarna; de förtrollade fåglarna kretsar olyckligt runt Katos borg. Ljudbilder förstärker med rasslande lås, hotfullt muller och klagorop, Christer Fants fjättrade Svärdsmidare plågas av sina hatkedjor. Shebly Niavarani ger den livrädde gubben Eno ett mått exakt avvägd och välbehövlig komik. Tove Edfeldts Mio växer med uppgiften, från vankelmod och förtvivlan till modig strid på liv och död. Jörgen Thorssons askgrå Riddar Kato är en slemmigt reptilliknande psykopat, väsande av grymhet och självhat.

Erlend Birkelands scenografi i Linus Fellboms ljussättning spelar en huvudroll med suggestiva bilder, skarpa som i drömmen. Två ensamma barn, fastnaglade i en ljuskägla mitt i det kompakta mörkret; smala ljusstigar mellan svarttaggiga klippor och stentung kuslighet, vita rökskyar och facklor som brinner i svärtan, en liten båt på rykande vitt vågskum. Sofia Jupithers regi andas respekt inför såväl texten som barns behov av allvar och av scenkonst som gestaltar existentiella frågor och svåra dilemman. Det är storslaget, mäktigt och genomarbetat, men saknar den skenbara lättheten och skimrande lekfullheten.

Annons

Bahador Foladi som Benke/Jum-Jum, Tove Edfeldt som Bosse/Mio och Christer Fant som Svärdsmidaren i ”Mio min Mio” på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Petra Hellberg Bild 1 av 2

Tove Edfeldt och Jörgen Thorsson.

Foto: Petra Hellberg Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X