Annons
X
Annons
X

Löpningen blev hans ”lyckopiller”

HUMÖRHÖJARE. Forskningsprojektet, Regassa, har just dragit igång. Ett syfte är att studera fysisk aktivitet som behandling mot lätt depression. Andreas Wigholm, 33 år, vet av egen erfarenhet att träning är rena medicinen. Han har sprungit sig ur en psykisk svacka. Nu maratonsatsar han – fast han vet att lagom är bäst.**

Löpträning lyfte Andreas Wigholm ur en psykisk svacka för ett par år sedan. Men som den tävlingsmänniska han är har han en tendens att vara väldigt tuff mot sig själv. Det kan bli för mycket av det goda också.

Löpträning lyfte Andreas Wigholm ur en psykisk svacka för ett par år sedan. Men som den tävlingsmänniska han är har han en tendens att vara väldigt tuff mot sig själv. Det kan bli för mycket av det goda också. Foto: ANGELICA ZANDER

TRÄNING FÖR SJÄLENS SKULL | DEL 1

”Demonerna tycker inte om frisk luft”, lär filmregissören Ingmar Bergman ha sagt när han gav sig ut på långpromenad vid havet på Fårö. Ungefär så tänker 33-årige Andreas Wigholm när han snör på sig löparskorna för dagens lunchpass på elva kilometer.

Även om han känner sig trött och seg när han springer sina första steg så vet han att ljus, frisk luft och hjärnans belöningssystem får honom att må så mycket bättre när han löser upp skosnörena igen ungefär 50 minuter senare. Träningen hjälper honom att hålla humöret i balans. Demonerna håller sig på avstånd när kroppen rastas regelbundet.

Andreas vet hur det kan vara när mörkret tar över. Han har haft några djupa svackor. Hösten 2010 hade han ännu en väldigt tuff period. Han gick till sin läkare som gjorde mängder av tester på allt från njurfunktion till blodvärden.

Läkaren hittade inget fel på Andreas och drog slutsatsen att det måste vara ”något psykiskt”.

Annons
X

– Utmattningsdepression heter nog det jag drabbades av, men jag gillar inte ordet depression. Jag har aldrig varit så nere att jag haft självmordstankar eller en känsla av att jag är värdelös, vilket är beskrivningen på hur en depression ska vara.

Han beskriver känslan som att kroppen skrek STOPP! trots att han i princip var i god fysisk form.

– Beskrivningen av hur trött man är i kroppen vid en utmattningsdepression stämde väl överens med min orkeslöshet.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Som den tävlingsmänniska han är gick Andreas hem med ambitionen att till hundra procent sätta sig in i vad just hans symtom berodde på och hur de bäst skulle behandlas. Han ville veta bättre än läkarna.

    I den vevan började han kartlägga även sin psykiska hälsa i träningsdagboken. Han hade redan då en ganska hög träningsdos och hade klarat av flera långlopp. Han skrev in ordet ”sjuk” när han inte orkade eller kunde träna.

    – Den hösten tog jag verkligen hälsan på allvar.

    Hur kom du ur svackan?

    – Jag satte mig själv i fokus, såg till att sova mer än vanligt, åt hälsosamt och väldigt regelbundet, tog bort allt som bröt ned kroppen som alkohol, sena nätter, hård träning. Till exempel försöker jag gå och lägga mig klockan tio ett par kvällar i veckan för att orka. Jag går aldrig på krogen mitt i veckan numera.

    Andreas och hans sambo Linda har två barn, Svea som är fyra år och Frank som är 3 månader. Han driver ett litet it-företag med åtta anställda.

    När Andreas började träna igen efter sin sjukperiod var det som om kroppen hade backat tillbaka två–tre år i hur han presterade. Det var i alla fall vad pulsmätaren beskrev.

    – När jag kände mig hängig kunde jag bli andfådd efter 200 meter även om jag nästan var maratontränad. Har man inte varit med om något liknande kan man inte förstå. Det går inte att beskriva för andra.

    När han var som mest ivrig i sin träning gjorde han exakt som det stod i schemat oavsett vilka signaler kropp eller själ skickade ut. En dag innebar det löpning uppför Lillskutan i Åre. Han mådde inget vidare när han gav sig ut. Det var några dagar före nyårsafton och minus 27 grader.

    – Kalla det tvångstankar om du vill ... Jag har gjort mitt eget träningsprogram och loggar all träning på jogg.se.

    Andreas menar att han ”ändrat sitt mindset” angående träningen. Han försöker vara extra vaksam på kroppens signaler och tycker att det gick förhållandevis fort att få bort sjukkänslan.

    – Om det står i träningsschemat att man ska springa en viss sträcka och man gör det fast man känner sig sjukt sliten så kommer utmattningen förr eller senare. Kroppen får inte en chans till återhämtning.

    Nu blir det istället en runda på lunchen nästan varje dag. Anledningen är att hans topplista i livet ser ut så här just nu:

    1. Familjen
    1. Jobbet
    1. Träningen

    – Det är de ben som jag står på. Skulle ett av dem bli avhugget så fungerar inget riktigt bra.

    Om han missar ett pass så tappar han snabbt i humör.

    – Då blir jag elak, dum, ja inte rolig. ”Ge dig ut och spring”, säger min sambo då.

    Du tränar sju pass i veckan. Är inte det för mycket?

    – Om man varierar träningen går det, men ju mer man tränar desto mer måste man sköta kroppen. Och det är viktigt att trappa upp träningen långsamt. En del toktrappar upp, det är lite hets. Särskilt om man har kommit in i det och vill tävla. Det finns en del magiska gränser. Under 40 minuter på milen till exempel.

    Andreas är en extremt målinriktad person.

    – Jag är väldigt mycket av en tävlingsmänniska. Vill alltid vara bäst. Gör sällan något halvhjärtat. Varken på jobbet eller privat, lägger han till.

    Han säger att han älskar sin löpning men att det också kan bli något droglikt över det hela.

    – Ibland räcker det att träna ett kort pass för att uppnå den där känslan av tillfredsställelse. Men om jag har ställt in mig på att köra ett långpass och det blir ett kort så uteblir den sköna känslan. Jag vet att jag är mer fokuserad på det där än vad som är hälsosamt.

    Andreas sambo har påpekat att han är beroende av löpningen som om den vore en drog.

    Vilka tecken är du uppmärksam på när du börjar må dåligt?

    – Det tjocknar i halsen. Fast jag opererade bort halsmandlarna så blir det så. Det känns som vanliga förkylningssymtom egentligen, men jag har ingen snuva. Jag är inte trött så att jag vill sova men är matt, utmattad, känner mig seg. Tidigare skulle jag ha struntat i symtomen och kört på. Nu lägger jag in en vilodag i programmet. Man blir klokare med åren, säger 33-åringen med en blinkning.

    Andreas springer i gruppen Running Sweden. I den ingår löpare som vunnit SM på 10 000 meter och andra väldigt vältränade personer. De värmer upp ihop och kör intervaller, men sen springer de i olika hastigheter.

    – Jag skulle vilja träna hårdare och mer än vad jag gör i dag. Jag vill pressa mig mer, men har lovat min sambo att det får vänta.

    En Ironman (= simma 3,8 km, cykla 18 mil, spring ett maraton – i en följd) är ett av målen.

    – Att springa maraton fortare är också lockande. Om tio år kanske jag kan sätta mig själv ännu mer i fokus. När barnen blir stora vill de väl ändå inte vara med sin pappa? säger han hoppfullt.

    Trots allt blir det två 4,2-milslopp redan i år, Stockholm marathon i juni och Jubileumsmaraton (100 år efter OS 1912) den 14 juli.

    – Fast egentligen vill jag mest träna för att må bra. Träningen och känslan att vara i form ger lika stor kick som att tävla.

    Annons
    Annons
    X

    Löpträning lyfte Andreas Wigholm ur en psykisk svacka för ett par år sedan. Men som den tävlingsmänniska han är har han en tendens att vara väldigt tuff mot sig själv. Det kan bli för mycket av det goda också.

    Foto: ANGELICA ZANDER Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X