Annons
X
Annons
X
Sverige
Kommentar

Mårten Schultz: Löfvens utpekande av mördaren en mänsklig reaktion

(uppdaterad)
30 år sedan Palmemordet
Statsminister Stefan Löfven besökte Olof Palmes grav på söndagen, 30 år efter mordet.

Statsminister Stefan Löfven besökte Olof Palmes grav på söndagen, 30 år efter mordet. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det är 30 år sedan Olof Palme mördades. De av oss som är gamla nog för att minnas natten kommer aldrig att glömma den. Radiosändningen någon timme efter mordet. Telefonkedjor och vaknatt. Dagen efter var Sverige en nation i chock.

Mordet på statsministern utgjorde även inledningen till en viktig händelse i svensk rättshistoria. En förklaring till det är att ingen dömdes för mordet. Eller, en person dömdes i och för sig för mordet: Christer Pettersson. Stockholms tingsrätt fann i juli 1989 att Pettersson var skyldig och dömde honom till livstids fängelse. Men denna dom ändrades. Senare samma år friades Pettersson av Svea hovrätt. Hovrättens dom var till skillnad från tingsrättens enhällig.

Det jag nyss skrev är sant. Men är det här ett olämpligt sätt att beskriva vad som hänt? Efter hovrättsdomen är Pettersson i lagens mening oskyldig till mordet. Domen har vunnit laga kraft. Verklighetsbeskrivningen är i rättsligt mening fixerad. Är det då olämpligt att över huvud taget tala om den tidigare fällande domen? Och är det fel att ha en annan åsikt i en skuldfråga än en friande dom? Eller att uttrycka den?

Annons
X

Kärnan i kritiken är att den person som friats i en domstol även ska betraktas som oskyldig.

Statsminister Stefan Löfvén sade i samband med att Olof Palme hedrades på sin dödsdag följande: ”Lisbet Palme säger bestämt att hon tror att det var Christer Pettersson och då tror jag på det.” För detta har Löfvén fått kritik. Att företrädare för andra partier är kritiska är inte så förvånande. Men även andra, som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, anser att uttalandet är olämpligt. Kärnan i kritiken är att den person som friats i en domstol även ska betraktas som oskyldig.

En friande dom antas således sätta begränsningar inte bara för hur rättsordningen ska behandla den tidigare åtalade. Domen sätter även begränsningar för hur människor – eller kanske i första hand statsråd och, antar jag, andra representanter för det offentliga Sverige – kan tala om händelsen.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det finns rättsliga begränsningar för hur man får spekulera i skuldfrågor rörande brott. Att peka ut någon som brottslig kan vara förtal och att peka ut en avliden person som brottslig kan vara förtal av avliden. Det gäller även när den som omtalas varit åtalad för brottet och friats. (Det kan till och med vara förtal att peka ut en skyldig person som brottslig, till exempel genom att sprida en gammal fällande dom.)

    Ett utpekande medför dock inte ansvar för förtal om det var, som det uttrycks i regeln, försvarligt. I detta fall är det mer eller mindre självklart att Löfvéns uttalande inte skulle kunna medföra straffansvar för förtal. Mordet är ett nationellt trauma. Det var dåvarande statsministern som dödades. Det har inte fått någon rättsligt avslutning. Dessutom kom uppgifter från Christer Pettersson själv långt senare, där han tog på sig skulden (även om dessa uppgifter kan vara svårtolkade).

    För egen del anser jag att det är en god allmän princip att åtminstone i det offentliga samtalet utgå från att friad människa också är oskyldig.

    Dessa och andra faktorer talar för att möjligheten att få tala fritt måste vara väldigt långtgående i detta fall. Förtalsansvaret är i motsvarande mån inskränkt.

    Men moraliskt då? För egen del anser jag att det är en god allmän princip att åtminstone i det offentliga samtalet utgå från att friad människa också är oskyldig. Det är en förutsättning för att den som blivit frikänd från en anklagelse får en chans att komma tillbaka i samhället – och inte bara i teorin utan även i praktiken.

    Samtidigt går det inte att ställa upp en princip av det här slaget utan undantag. En sådan princip skulle hämma samtal om viktiga historiska händelser och riskera att göra det offentliga samtalet konstlat.

    Mordet på Olof Palme är en unik händelse i svensk historia. Det måste kunna diskuteras öppet, även av makthavare och offentliga personer. Jag kan inte se något klandervärt i att statsministern i en känslomässig situation uttrycker sin personliga uppfattning, när denna dessutom hänger samman med ett omdöme om en person som han tycks känna personligen (Lisbet Palme), på det här sättet. Det är en mänsklig reaktion. Regeringschefer måste också, i viss mån, kunna ge uttryck för mänskliga reaktioner.

    Statsminister Stefan Löfven besökte Olof Palmes grav på söndagen, 30 år efter mordet.

    Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X