Annons
X
Annons
X

Livet på toppen

Stockholms folkhem rivs ut för att ersättas av ljusa och dyra inredningsdrömmar. Strävan efter den öppna planlösningen har gått så långt att den medför rasrisk – för vem bryr sig om bärande bjälkar och väggar när livet ska bli perfekt?

Lars Berge söker svaret på vad som hänt med vår syn på boendet och staden.

JAKTEN PÅ DET PERFEKTA BOENDET MEDFÖR RASRISK

Vi stiger in i hissen. Mathias Sandberg, marknads- och försäljningsansvarig på Riksbyggen, vrider om en nyckel och trycker på knappen med nummer 61. När dörrarna glider isär på sjunde våningen kliver vi rakt in i ett hem med vita väggar och ett golv av polerad cement. Ur de inbyggda högtalarna strömmar lågmäld loungejazz. Mitt i rummet står ett dukat matbord. Bordsskivan är av träslaget kiaat och stolarna är ritade av den sydafrikanska designern Haldane Martin. Det har jag redan läst i den påkostade broschyren. Liksom att lampan som hänger ovanför bordet är gjord av ”handplockad drivved från Frankrike”.

– Det enda du behöver ha med dig när du flyttar in är lite kläder och en tandborste, säger Sandberg och gör i ordning en espressokopp i den helautomatiska espressomaskinen från Siemens.

Den ingår i priset, precis som allting annat. Från möbler och tavlor till sängkläder och porslin. Bakom det noggranna urvalet – som till och med omfattar småsaker som osthyvel (Profiplus) och korkskruv (Kyparens vän) – står inredningsdesignern Lulu Carter, känd från TV4:s Äntligen hemma. Riksbyggen gav henne fria händer att inreda en av terrassvåningarna i bostadsområdet Sundbyberg strand som just nu byggs på de gamla nedgångna industritomterna vid Bällstavikens strand. Enligt broschyren har hon ”velat skapa känslan av en riktigt lyxig hotellsvit.”

Annons
X

– Så vitt jag vet är det här första gången något liknande görs i Sverige, säger Sandberg och visar mig badrummet.

Det som Lulu Carter beskriver som ”ditt eget spa” där jag kan duscha i den exklusiva Just Rain-duschen ”där vattnet faller precis som om du stod i regnet” eller ta ett ”varmt avstressande bad med himlen som utsikt”. Från badrummet leder en dörr till sovrummet. I en walk-in closet, en garderob som man kan gå in i, kan jag beskåda mig själv i helfigurspegel. Enligt Lulu Carter är sovrummet ”mjukt, ombonat, sensuellt, kärleksfullt och vilsamt” och ger en ”hotellsvitkänsla”.

– Vad tycker du? undrar Sandberg.

Jag känner mig överväldigad, förstås. Mest av det faktum att bakom lägenheten står Riksbyggen. Kooperativet som startades av byggfacken 1940 med syftet att skapa jobb till arbetslösa byggnadsarbetare och hem till alla i bostadskrisens Sverige. Vad betyder det att en av de mest tongivande institutionerna i bygget av Per Albin Hanssons folkhem lagom till sitt eget 70-årsjubileum säljer en fullt inredd lyxvåning till ett utgångspris på 9,5 miljoner?

Elisabeth Lilja, docent vid kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, ser något annat än bara ”internationell elegans” i Lulu Carters loftdröm i Sundbyberg.

– Att vi inreder våra hem som om de vore hotell säger något om tiden vi lever i. Det är ett uttryck för osäkerhet. Man vet inte hur länge man blir kvar, säger hon per telefon från sitt arbetsrum på Frescatiområdet.

Förr knöts identiteten till ett arbete. Man utbildade sig och sedan jobbade man ofta på samma arbetsplats hela livet. Titeln stod bredvid namnet i telefonkatalogen och på gravstenen. Ingenjör, tågmästare, disponent.

– Idag är arbetsmarknaden betydligt mer flexibel och anställningarna otryggare. Många jobbar i kortare projekt och byter jobb ofta. Arbete ger inte den identitet som det gjort hos tidigare generationer, förklarar hon. –Istället låter vi vårt boende och vår heminredning berätta vilka vi är.

Knivsetet från Spizenklasse, köksinredningen från danska Unoform och Webergrillen på takterrassen i lägenhet 61 är med andra ord inte bara högkvalitativa produkter i den högre prisklassen. Tillsammans berättar de även historien om ett ovanligt lyckat liv.

Mest lyckad är man om man bor högt. Helst i en våning under taknockarna i innerstan. Den ska vara målad i någon bruten nyans av vitt, sparsamt men smakfullt inredd och med milsvid utsikt över stan. På Upplandsgatan i Vasastan ligger Stockholms mest kända vindsvåning. Där bor två ambitiösa trettinåntings som gjort vindsvåningar till ett sätt att leva. Åtminstone enligt det inredningsreportage i DN Bostad som konkurrerade med riksdagsvalet och skandalerna kring kungen om att vara höstens stora mediehändelse. Bilderna från parets våning skiljer sig inte nämnvärt från dem som varje vecka publiceras i dagstidningarnas bostadsbilagor. Eller i de 37 olika inredningsmagasin som finns på den svenska marknaden. Men det var något med frilansjournalisten Sara Trus text som fick morgontidningens läsare att sätta kaffet i vrångstrupen.

”Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll. Vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad lierar sig med äggnudlar och räkor”, lyder de inledande raderna i ett reportage som skildrar ett övre medelklassliv som ner till minsta detalj handlar om livsstilskonsumtion. En tillvaro där man efter elva år med sin partner ”utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak; stilren med stark dragning åt modern italiensk design”. Frågan som många läsare ställde sig var om vindsvåningsparet verkligen fanns på riktigt. Lägenheten framställs inte som en bostad, utan som en kuliss mot vilken det perfekta innerstadslivet spelas upp.

Men Eric Tour och Nina Persson verkar av allt att döma existera i verkligheten. Hon är jurist på en av Stockholms största advokatbyråer. Han är finansman. När jag ringer upp honom verkar han inte ha någon större lust att medverka i ytterligare ett tidningsreportage. Han ber mig skicka frågorna per mejl men återkommer aldrig med några svar. Jag gissar att de häftiga reaktionerna gjort honom försiktig. Användare av sociala medier kom nämligen snabbt överens om att Eric Tour genom sitt sätt att bo passerat anständighetens gräns. Artikeln parodierades och skälldes ut. På Facebook fick den snabbt en egen grupp med nära 1500 hånfulla medlemmar. Komikern Henrik Schyffert gick särskilt hårt åt Eric och Nina. Han avslutade sina återkommande utbrott på Twitter med orden:

”Det känns som dagarna innan franska revolutionen: Har dom inget bröd? Kan dom inte bara vända spröda råvaror i sina teppanyakihällar?”

– Det säger mer om dem än om oss, eller något liknande mumlade Eric Tour i sin mobil innan han lade på.

Jag tror att han har alldeles rätt. Den frustration och ångest som reportaget skapade handlade inte alls om Eric och Nina utan om oss andra. Vi, det svenska folket, som på tio år ökat våra bostadslån med 1500 miljarder till hisnande 2400 miljarder kronor i vad som allt fler ekonomiska bedömare fruktar är en ny bostadsbubbla. Vi som nu för tiden lägger nästan lika mycket pengar på heminredning som på mat och livsmedel: 21 miljarder varje år.

För den alltid lika trendkänslige Schyffert kunde artikeln i vilket fall som helst inte ha kommit lägligare. Just nu repeterar han och Fredrik Lindström sin krogshow Ljust och fräscht där humorduon frågar sig hur det gick till när olika nyanser av vitt skapade en större debatt i Sverige än längden på vårdköerna.

Enligt analysföretaget Experian är det två grupper i samhället som satsar extra mycket på heminredning och renovering. Det är välutbildade storstadsbor i bostadsrätt och villaägare runt storstäderna, vilket även avspeglar sig i fördelningen av rotavdraget som infördes i juni 2009. Av de 9,4 miljarder kronor som betalats ut under det första året hamnade 25 procent, eller 2,4 miljarder, i Stockholms län. Enligt Ola Andersson, arkitekt och känd för SvD:s läsare som skribent och debattör, ligger förklaringen till den inrednings- och renoveringshysteri som råder i huvudstaden i de begränsade möjligheter som stockholmaren har att investera i sitt eget boende.

– I andra kommuner kan man välja att bygga en egen villa. Man kan ställa sig i tomtkö och bygga ett nytt hus. Den som bor i Stockholm får nöja sig med att renovera köket och köpa dyr design.

Ola Andersson är en av delägarna i arkitektkontoret A1 arkitekter. Varje morgon promenerar han genom Vasastan på väg till jobbet vid Johannes kyrka på Norrmalm. Han vandrar genom en stad under ombyggnad. Stora brandgula avfallspåsar i kapelltyg, så kallade big bags, har blivit ett återkommande inslag i gatubilden. De ligger utslängda på trottoaren fyllda av gamla kök, handfat, betong och tegelstenar.

– Det har blivit en folksport att slå ut väggar för att skapa öppna planlösningar. Man glömmer bort att dessa väggar inte bara tillhör lägenheten man äger utan även bär upp lägenheterna ovanför, säger han medan vi närmar oss Vasaparken.

Genom trafikbruset hörs en slagborr på avstånd. Någonstans i huset ovanför oss öppnas ett gammalt instängt kök upp mot vardagsrummet. En vägg som gett stadga i över hundra år urholkas och försvagas. Hur länge den kommer att hålla är det ingen som bryr sig om. De gästarbetande hantverkarna från öst ställer inga frågor. Via sina källor i byggbranschen har Ola Andersson fått veta att en fastighet på Sturegatan nyligen varit på vippen att kollapsa. En bärande vägg hade slagits ut och våningsplanet ovanför hade sjunkit ner med över två decimeter.

– Förr eller senare kommer någon byggnad i stan att rasa. Det är jag övertygad om.

För några år sedan sågade en mindre nogräknad byggfirma av ett antal bärande takstolar i en vindsvåning på Rörstrandsgatan för att höja taket. När lägenheten evakuerades upptäcktes även att en öppen spis installerats på det gamla vindsgolvet. Den tunga kaminen hotade att braka genom tiljorna och hamna hos grannen under. Alltihop fick rivas ut.

– Kapar man takstolar och bärande element riskerar fasaden att rasa ner på gatan. Samma sak inträffade för en tid sedan även i en nybyggd våning på Valhallavägen, säger Ola Andersson.

Hur det ser ut i de övriga drygt 2000 före detta råvindar som enligt Stockholms stads utrednings- och statistikkontor sedan 1996 byggts om till bostäder vet inte myndigheterna. Stadsbyggnadskontoret gör inga kontroller att byggloven efterlevs. Läget strax under plåttaken är utsatt både för fukt och solljus. Vindarna saknar i princip räta vinklar och är fyllda av språng och skrymslen.

– För en arkitekt är en vindsvåning bland det svåraste du kan göra. Takstolar och bjälklag är bärande konstruktioner för hela huset. Slarvar man kan det gå väldigt, väldigt fel, säger Ola Andersson.

Att bo under takåsarna kostar. Det är dubbelt så dyrt att förvandla en råvind till en bostad som att bygga ett hus på marken. Men trots priset är det många som vill förverkliga sina loftdrömmar. Ola Anderssons kollegor på A1 arkitekter har den senaste tiden svettats över ritningar till några mycket spektakulära vindsutrymmen. Eller vad sägs om utsikt från Östermalms högsta punkt som gör det möjligt att kolla tiden på NK-klockan från badkaret? Eller en vindsvåning på Erikbergsgatan med en nockhöjd på nio meter? Att kontoret fått så många vindsvåningsuppdrag den senaste tiden är inga tillfälligheter. Det är ett direkt resultat av utförsäljningen av allmännyttan.

– För de stora allmänna bostadsföretagen fanns det inget ekonomiskt incitament att inreda vindarna. Men för en bostadsrättsförening är det kanske det enklaste sättet att få in nytt kapital, säger Ola Andersson.

Under den senaste mandatperioden har 37000 lägenheter i Stockholms län ombildats till bostadsrätter. Författaren Kent Werne har i sin bok Du sköna nya hem (Ordfront 2010) beskrivit det hisnande drama som pågått medan resten av oss hemnetknarkat, gått på visningar och trånande bläddrat i kataloger från Bolia.

En infekterad politisk debatt har rasat i tvättstugor och möteslokaler till de fastigheter i Stockholm som varit under ombildning. Det är mycket som står på spel. Att kunna köpa sin bostad till ett pris långt under marknadsvärdet innebär en god möjlighet att göra sitt livs affär. Andra vill inte skuldsätta sig hos bankerna, utan föredrar att hyra. I kvarteret Kastanjegården i förorten Dalen kallades hyresgäster som sade nej till ombildning för kommunistiska kackerlackor. I Östberga fick de, enligt uppgifter i Wernes bok, bredbandskablar avklippta och ägg kastade på sina dörrar. I Skärholmen utbröt slagsmål när rivaliserande bostadsrättsföreningar skulle göra upp om lägenheterna i ett område.

Elisabeth Lilja berör i sin kommande bok de mer långtgående konsekvenserna av ombildningarna. Den har fått arbetsnamnet Tre kvarter – om innerstadens gentrifiering och urbana livsstilar. Under tio år har hon studerat tre områden. Ett kvarter vid Östermalms torg, ett på Rörstrandsgatan och ett på Södermalm.

Det hon ser är en stad i snabb förvandling. I området på söder som kallas för Sofo har andelen höginkomsttagare (de som tjänar mer än 360000 kronor per år) femdubblats. Under samma tid halverades låginkomsttagarna, de med årsinkomster under 120000. I kvarteret på Rörstrandsgatan, där en rad ombildningar skett, har medelinkomsterna ökat ännu mer.

– Vasastan har idag passerat stora delar av Östermalm som stans verkliga rikemanskvarter, säger Elisabeth Lilja.

Gentrifiering är det akademiska namnet på när en ung, välutbildad och rik medelklass flyttar in och förändrar ett område. Begreppet ligger idag högt på dagordningen hos stadsplanerare, arkitekter och sociologer. Vad som började i liten skala bland storstädernas frisinnade medelklassmänniskor har idag utvecklats till en global standard för stadsplanering. Samma mönster upprepar sig i metropoler över hela världen. Tidigare nedgångna områden fräschas upp, vilket av politiker och anhängare till den amerikanske ekonomen Richard Florida brukar framhållas som något positivt.

Men den sociala uppgraderingen innebär samtidigt att hyror och bostadspriser stiger. Den ursprungliga befolkningen har inte råd att bo kvar utan trängs undan. I London har vanliga kommunalarbetare, som lärare och poliser, i många fall inte råd att bo kvar i innerstaden. Det gör att andra experter, som professor Rowland Atkinson på universitetet i Glasgow, talar om en ”ny urban kolonialism”.

– De senaste tio åren har segregationen i Stockholm ökat dramatiskt. Visst rådde det stora skillnader mellan människors livsvillkor även förut. Men idag går dessa skillnader att placera på stadskartan, säger Elisabeth Lilja.

Intresset för Lulu Carters Lägenhet 61 i det nybyggda bostadsområdet Sundbyberg strand blev enormt. Enligt marknads- och försäljningsansvarige Mathias Sandberg besöktes visningen av över 200 personer.

– För Sundbyberg strand har våningen inneburit en massa positiv uppståndelse som lyfter hela området. Jag hoppas att Lulu Carters inredning kan fungera som inspiration för grannarna.

Har ni på Riksbyggen inte svikit era gamla ideal om ett hem för alla?

– Tvärtom, inom Sundbyberg strand agerar Riksbyggen samhällsutvecklare och uppför bostadsrätter såväl som hyresrätter, instegsboende och seniorboende. Här finns faktiskt rum för alla och för hela livet. Snarare tycker jag att man kan säga att begreppet folkhem har utvidgats, svarar Mathias Sandberg.

Budgivningen för toppvåningen vanns till sist av ett par i 35-årsåldern. Hur mycket de till sist fick betala för Lulu Carters designdröm tänker mäklaren inte avslöja. Klart är att de inte behöver anlita någon flyttfirma. Just nu säljer paret alla sina möbler och tillhörigheter på Blocket. Ett helt nytt liv väntar på dem i Sundbyberg strand tillsammans med den kylda champagnen från Bollinger.

Annons
X
Annons
X
X
X
X
Annons
X