Annons
X
Annons
X
Kultur
Reportage

"Själv blir jag aldrig kränkt av en utställning"

Makode Linde fortsätter att sätta färg på diskussioner om ras och maktstrukturer. Nu med utställningen "Negerkungens återkomst" på Kulturhuset Stadsteatern. Eller är titeln ändrad?

"Har du sett 'Top Model'? Du har tio frames på dig att ta bilden", säger Makode Linde till fotografen Malin Hoelstad. "En..."

"Har du sett 'Top Model'? Du har tio frames på dig att ta bilden", säger Makode Linde till fotografen Malin Hoelstad. "En..." Foto: Malin Hoelstad

SvD:s kulturmagasin

Han rumsterar om i Kulturhuset Stadsteaterns verkstad – målar, pysslar, färdigställer in i det sista. Och han är inte ensam. Med sig har han allehanda mattsvarta figurer – hajar, hydror och klassiska byster – förenade genom påmålade blackface med stora gapande munnar. Den typiska nidbilden av svarta, som också kommit att bli Makode Lindes signum. När han genom åren nyttjat dessa föråldrade stereotyper, kända figurer och berättelser och placerat dem i en ny kontext – har många betraktare känt sig trampade på. Ja, rentav kränkta.

Provokationen ligger inte hos mig, utan hos dem som blir provocerade.

Makode Linde skruvar på sig och pustar. Trycker ned sin keps ordentligt så att ordet "Kränkt" i guldbrodyr blir väl synligt:

Annons
X

– Allt handlar om hur man ser på konst. Många verkar tycka att jag har ett ansvar att förklara mina avsikter som konstnär om människor blir kränkta av mina verk. Själv blir jag aldrig kränkt när jag går på en utställning och då är jag ändå bög, svart och vit. Provokationen ligger inte hos mig, utan hos dem som blir provocerade.

Han gillar att utmana, tycka tvärt emot, ifrågasätta, vända och vrida. Under konsthögskoletiden åtalades han för djurplågeri efter att ha stoppat akvariefiskar i drinkar och färgat kycklingar med målarfärg. Men det högljudda genombrottet kom med den svarta Venuslika tårta som bland andra före detta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth lät sig väl smaka under plågsamma protester från tårtan själv. Ljuden kom från Makode Linde, som gömt sig under bordet och lånat ut sitt eget blackface-sminkade ansikte till bakverket.

"...två..." Foto: Malin Hoelstad

Varför skrek du?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Jag tyckte det var osunt att ha en passiv tårta som bara låg där och blev uppstyckad inför folks ögon. Det blev också mycket mer intressant om tårtan motsatte sig det hela. Det gjorde beslutet svårare för den som skulle skära. Att avhumanisera en tårta är annars ganska enkelt.

    Det är lika absurt för de här människorna att jag är antirasist som för vissa att Dolly Parton är feminist.

    Tilltaget fångades på film och spreds som en löpeld, även internationellt. Hittills har klippet visats drygt fyra miljoner gånger på Youtube och ministern tvingades gång på gång förklara sitt glupska, ogenomtänkta tilltag. Här hemma rasade främst Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund, som krävde ministerns avgång och menade att installationen var full av rasistiska övertoner. Själv är Makode Linde mätt på "tårtgate".

    – Det är lika absurt för de här människorna att jag är antirasist som för vissa att Dolly Parton är feminist, säger han och pillar på ett av sina nya verk, en krukväxt i form av Afrikas kontinent.

    Hans ”Afromantics”-serie, där klassiskt vita kultursymboler sätts i en ny svart kontext, har skapat rubriker och debatt under ganska precis tio år. Det var med verk i samma anda – alla diskuterar ras och makt – han till sist kom in på Konstfack. Ändå verkar hans kontroversiella anslag kommit som en blixt från en klar himmel för Kulturhuset Stadsteatern. Eller i vilket fall för vd Benny Fredriksson. Titeln "Negerkungens återkomst" blev för mycket för det kommunala allkonsthuset och Fredriksson gick öppet i clinch med institutionens konstnärliga ledare Marianne Lindberg De Geer - som bjudit in och stått bakom Makode Linde och hans val av titel. Bråket ledde till att Marianne Lindberg De Geer tackade för sig.

    "...tre." Foto: Malin Hoelstad

    Du tvingades ändå byta namn på utställningen?

    – Benny Fredriksson har bestämt att "Negerkungens återkomst" inte får kommuniceras av Kulturhuset.

    Själv säger Makode Linde att han mest blev trött av att behöva diskutera en sådan sak i flera månader innan en utställning. Att ställa in var inget han övervägde och han är tacksam över Marianne Lindberg De Geers – eller "hjältinnan" som han kallar henne – okuvliga stöd.

    Hur skulle du beskriva henne?

    – En fantastisk kvinna, en förebild. Orädd, kul och beundransvärd på alla sätt.

    Och Benny Fredriksson, har ni någon relation i dag?

    – Han är bara så himla glad hela tiden. Säger "tjena, tjena" du vet och är allmänt uppmuntrande när vi träffas i korridorerna. Jag vinkar lika glatt, för vad ska jag bråka om?

    ...det där med titeln exempelvis?

    – Visst, mitt bullshit-alarm gick på. Men att göra mer än så hade varit att legitimera hans synsätt – att han skulle kunna ha något slags påverkan på hur jag döper mitt verk. Det har han inte och vad Kulturhuset skriver är upp till dem.

    Även om Makode Lindes alster ofta och inte alltid oförskyllt leder till uppmärksammade bråk som letar sig långt utanför galleri- och konsthallsväggar, har han inte gjort något större avtryck i konstens eget finrum. Sannolikt för att han setts som just en bråkstake med behov av att stå i rampljuset. Samtidigt fick hans retrospektiva utställning på Galleri Kleerup, som öppnade strax efter att tårtan tystnat, fina recensioner. Bland annat skrev SvD:s Anna Brodow: "I den perverterade konstvärlden räknas förstås en lyckad provokation och medial uppmärksamhet som höjden av erkännande. Det är synd, för Makode Linde förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till mediehora."

    Allt detta brottas han fortfarande med, uppmärksamhet kontra erkännande. Att lågmält intellektualisera eller medvetet provocera. Som om dessa två världar inte skulle gå att förena. Men vad har uppmärksamheten betytt för Makode Linde?

    – Bättre ekonomi som gör att man kan jobba friare och mer ostört. Det är lättare att få jobb och visa sin konst när folk vet vem man är, säger han och rycker på axlarna för att sedan konstatera:

    – Jag har samtidigt fått mindre tid till att hålla på med min konst.
    Priserna på hans verk har gått upp, han har fått ett arbetsstipendium som räcker till både mat och hyra – en ynnest som är få fria konstnärer förunnat. Och han berättar glatt om sin tillvaro som han delar mellan Berlin och Stockholm och verkar trots att vara något så ovanligt som nöjd med det mesta.

    Men är man svartare än jag, bär slöja eller hijab – eller en stor hatt – så slipper man påsen.

    – Det stämmer, jag gillar mitt liv. Men lever inte i lyx om någon trodde det och alla pengar jag äger är nu investerade i det här projektet. I Kulturhuset, det är helt galet att det är här som cirklarna sluts.

    Tintin i Kongo, Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat och hans eget tårtverk – alla centrala i debatten kring rasistiska nidbilder av svarta. Omtalade. Mystifierade. Några figurer kommer att återfinnas i utställningen. Men nu är det Makode Lindes tur att berätta historien och då blir besökarna en del av verket, aktörer i en saga. Klass, kön och hudfärg spelar ingen roll – alla står lika inför Makode Linde. Den här gången ska de ha papperspåsar på huvudet.

    – Men är man svartare än jag, bär slöja eller hijab – eller en stor hatt – så slipper man påsen.

    "Har du sett 'Top Model'? Du har tio frames på dig att ta bilden", säger Makode Linde till fotografen Malin Hoelstad. "En..."

    Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 3

    "...två..."

    Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 3

    "...tre."

    Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 3
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X