Annons
X
Annons
X

Likhetsdoktrinen är orsaken till skolans kris

I skolans värld förväntas alla kunna tävla mot alla i alla ämnen och nå ungefär samma mål på samma tid. Men det som händer med detta synsätt är att ribban sänkts så lågt att alla tar sig över, eller att farten anpassas till de långsammaste. Den likhetsdoktrin som i decennier präglat skolan, är det som skapat dagens kris. Det skriver professor Kjell-Åke Forsgren.

BRÄNNPUNKT | SKOLAN

Det är uppenbart att det måste till betydligt radikalare åtgärder än de som hittills vidtagits för att en kursändring skall börja bli märkbar.
Kjell-Åke Forsgren

För den som likt undertecknad har rötter i 40- och 50-talens skola och därefter en drygt 40-årig yrkeserfarenhet från läroverk, grundskola, gymnasium och högskola bakom sig framstår inte dagens krissituation i den svenska skolan som särskilt förvånande. Detta är resultatet av en långvarig process med början i 60-talets stora skolreformer som under parollen ”En skola för alla” ersatte det gamla paralellskolesystemets folkskola och läroverk. Differentieringen inom denna ”enhetsskola” var dock till en början mycket stor och gällde både inriktning och svårighetsgrad. Ett stort antal ”praktiska” och ”teoretiska” linjer inrättades och vissa ämnen nivågrupperades i lättare, ”allmänna”, och svårare, ”särskilda”, kurser. Det nya gymnasiet indelades i två-, tre- och fyraåriga linjer med olika inriktningar. Den differentieringen har efter hand reducerats och har idag i stort sett avskaffats i grundskolan. Linjevalet är där borta, likaså nivågrupperingen. Valmöjligheter återfinns numera i gymnasiet, men också de är starkt reducerade och nivågrupperingen liksom två- och fyraåriga linjerna borttagna. Real- och studentexamen ersattes med ”standardprov” respektive ”centrala prov”, sedermera ”nationella prov” som var spridda över flera årskurser. Betyg sattes först i årskurs 8, grundskolan, nu från och med årskurs 6.

Studentexamen liksom realexamen avskaffades för att de ansågs oförenliga med jämlikhetstanken. Det var de också i ekonomiskt hänseende, men var de det i övrigt? Då studentexamen anordnades för sista gången 1968 hade redan en hög grad av social utjämning uppnåtts och cirka 30 procent eller drygt 25600 examina av årskullen avlagts mot cirka 4500 år 1950 och drygt 9000 år 1960. Förhållandena förblev ungefär desamma efter 1968 i det nya gymnasiet. Det svenska systemet tjänade som förebild för det finska men där bibehölls studentexamen. De ekonomiska spärrarna för högre utbildning är nu undanröjda men kvar är det så kallade sociala arvet, främst studietraditionen i familjen.

Det torde ändå stå klart att det genetiska arvet förhåller sig påfallande likgiltigt till sociala skrankor. Att som skedde sänka kraven för att locka en större andel arbetarbarn till högre studier, alltså att utgå från att de inte klarar av det i lika hög utsträckning som andra grupper, innebär egentligen en diskriminerande och nedlåtande syn på denna grupp. Den gamla studentexamen betydde nog väl så mycket om inte mer för det sociala gränsöverskridandet än de stora skolreformerna så som dessa kom att utvecklas.

Annons
X

Reformerna efter enhetsskolans genomförande motiverades av en människosyn som grundades på pedagogiska 1900-talsideologier. Tillsammans med andra politiska strömningar ledde de till att jämlikhetstanken implicit och efterhand började omtolkas och blev till en likhetsdoktrin. Värdet av kunskaper började ifrågasättas. Olikheter mellan elever förklarades väsentligen med det sociala arvet och socioekonomiska omständigheter. Skolan sågs och ses fortfarande som ett medel att utjämna dessa skillnader. Den blev den sociala ingenjörskonstens främsta instrument. Undanröjandet av klassklyftor överskuggade kunskapsmålen. Den nya skolan skulle erbjuda en väg för alla elever att oavsett bakgrund och i samlad tropp nå grundskolans mål. Idag vet vi att så inte är fallet.

Från början låg förvisso en god vilja och en riktig tanke bakom skolreformerna. Tyvärr fanns också förändringar som inte hade lika vackra bevekelsegrunder. Likhetsdoktrinen kom så småningom att inte bara gälla elever emellan utan också mellan elever och lärare. Lärarauktoriteten undergrävdes medvetet och läraren skulle inte bara ses som jämlik med eleverna, det vill säga ha samma människovärde, utan också som kunskaps-, mognads- och erfarenhetsmässigt likvärdig med dem. Den fortgående nedvärderingen av läraryrket tog sig också uttryck i försämrade löner i relation till andra grupper. Som lök på laxen kom därtill högljudda kampanjer med krav på försämring av lärarnas arbetsförhållanden. Belackarnas önskedröm torde nu ha i stor utsträckning förverkligats genom kommunaliseringen av skolan. Kan de förvånas av att så få vill bli lärare idag? Kunskapsförakt och antiintellektualism gjorde sig gällande bland en stor del av skolans styrande och tongivande befattningshavare. ”Kunskap” och ”teori” var begrepp som inte stod högt i kurs hos dessa, vilket också fick konsekvenser på det pedagogiska och ämnesmetodiska planet, inte minst inom språkundervisningen.

Den senaste Pisa-undersökningen visar inte på någon förbättring. Att kurvan skulle kunna vända uppåt igen efter 40 års idogt nedmonteringsarbete var ändå inte att vänta, men att skylla det usla Pisa-resultatet på de senaste reformförsöken och friskolor är rent absurt. En viss sjukdomsinsikt kan ändå skönjas över hela det politiska fältet trots att många av de välkända tongångarna från 70- och 80-talen fortfarande hörs i debatten, ofta i ännu extremare tappning. Under det nya slagordet ”inkludering” har nu också alla specialklasser för elever med särskilt stödbehov på grund av autism och dylikt tagits bort. Förutom att ifrågavarande elever kommer till skada drabbas också övriga på grund av en kaotisk klassrumssituation som omöjliggör en vettig undervisning.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är uppenbart att det måste till betydligt radikalare åtgärder än de som hittills vidtagits för att en kursändring skall börja bli märkbar. Det förslår inte att rycka bladen av ogräset utan för att det inte skall växa och breda ut sig mer måste hela roten bort. Och roten till det onda i det svenska utbildningssystemet är just likhetsdoktrinen. Denna har lett till de sänkta kraven och är utan tvekan därmed den yttersta och innersta orsaken till den stadigt sjunkande kunskapsnivån som pågått under hela den tid jag varit verksam i utbildningsväsendet. Likhetsdoktrinen gällde alls inte på samma sätt när enhetsskolan infördes. Den stämmer helt enkelt inte med verkligheten. Människor är inte mer lika inuti än utanpå. Om vi drar en parallell med idrottens värld, vem skulle väl vilja tvinga en tyngdlyftare eller en sumobrottare att delta i ett maratonlopp och av dem kräva jämförbara prestationer med maratonlöparna? Och omvänt, vem skulle vilja se maratonlöparen tävla mot tyngdlyftare eller sumobrottare? Med ytterligare ett exempel från musikens värld: vem skulle väl vilja tvinga den tondöve att lära sig att framföra en operaaria? Och ändå är var och en av idrottsmännen framstående inom sin egen gren och den omusikaliske kan mycket väl vara en duktig matematiker.

    Men i skolans värld förväntas alla kunna tävla mot alla i alla ämnen och nå ungefär samma mål på samma tid. För att den här typen av sammanhållning skall lyckas krävs antingen att ribban sänks så lågt att alla tar sig över eller att farten anpassas till de långsammaste. Allteftersom ribban och farten höjs så river alltfler ribban, löpare halkar efter eller bryter loppet. Just så fungerar det i skolans värld. Skolideologer, har det visat sig, låter dock gärna kartan fortsätta att gälla även när den inte stämmer med terrängen. Är det då egentligen så konstigt att det finns elever som bråkar, väsnas, skolkar eller hoppar av?

    Vad kan då göras för att råda bot på den nuvarande situationen? Som en första åtgärd bör examina återinföras. Ett alternativ är att återgå till läget före 1862 då studentexamen infördes och ersatte inträdesprov till universiteten. På så sätt elimineras betygsinflationen och det blir omöjligt för olika sorters skolor att konkurrera med annat än verklig kunskapsförmedling. Kraven måste utgå från det högre stadiet och inte tvärtom som nu. Ingen elev skall heller kunna gå vidare till högre årskurs utan att ha nått målen i föregående och ingen elev skall kunna lämna skolan utan att ha fått den kunskapsgrund som krävs för att klara sig i samhälle och arbetsliv. För att kraven inte ska bli omänskliga måste de kunna anpassas till individers olika förutsättningar, vilket betyder differentierat kursinnehåll och variabelt tidsutrymme. De som kan och vill gå fortare fram måste också kunna få göra det och även de måste få ställas inför utmaningar. Det är anmärkningsvärt att tidsaspekten fått så ringa utrymme i den annars så mångfacetterade skoldebatten. Skolan måste vidare ha medel att omedelbart komma tillrätta med ordningsproblem men samtidigt beakta orsakerna till dem. Krav och utmaningar är nödvändiga för att göra varje individ medveten såväl om sina svaga som starka sidor för rätt vägval. Läraryrket måste komma upp på en högre lönenivå och arbetsförhållandena förbättras så att det åter blir attraktivt. Kommunerna har visat sig inte klara av detta generellt.

    Men är inte detta bakåtsträveri? Jo, visst betyder det i viss mån att gå tillbaka, men måste man inte det när man uppenbart har orienterat fel? Är det inte ledsamt att bli underkänd, då? Jo, men är det mindre synd om dem som nu släpps ut som funktionella analfabeter med ett egentligen helt onödigt handikapp i livet? Är det möjligt att vända utvecklingen? Ja, det har den senaste Pisa-undersökningen i Tyskland visat. Så fort kommer det dock inte att gå i Sverige, där nedgången är mycket djupare rotad och har påverkat hela utbildningssystemet på alla nivåer. Är det troligt, läs politiskt möjligt? Det är en annan sak.

    KJELL-ÅKE FORSGREN

    professor emeritus i tyska, Umeå universitet, professor i Strömstad akademi

    Mer debatt om skolan:

    Läs även

    Föräldrar kan ringa mitt under lektionen

    svd.se

    Läsardebatt om raset i Pisa-undersökningen

    svd.se

    Läsardebatt om raset i Pisa-undersökningen

    svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X