Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Ledarskapsmässigt haveri

Anna Hedenmo intervjuade Stefan Löfven i Agenda 13/3.

Anna Hedenmo intervjuade Stefan Löfven i Agenda 13/3. Foto: SVT

Få som satt i tv-soffan förra söndagen kan ha förblivit oberörda av den surrealistiska upplevelsen av statsministern i SVT:s Agenda. En skoningslös Anna Hedenmo visade varför orädda journalister är viktiga; i denna raka konversation rymdes inte bara politisk intention, som alltför många medietränade makthavare kommer undan med, utan även reellt utfall.

Hela intervjun var en talande illustration på det antiintellektuella läge som länge låst frågorna om människors rörlighet: kring den egna moraliska hållningen om migration och integration finns alltid hundraprocentig säkerhet, men när det gäller andra kan man inte så noga veta. Problematiserande av mängd i relation till kapacitet har ju tidigare av Stefan Löfven och andra dömts ut som tecken på bristande tillit till människan och framtiden eller rätt och slätt avoghet mot utlänningar. Men nu när samma problematiserande görs av Stefan Löfven, ska det betraktas som samhällsansvarigt.

Ur denna logik följer att när tidigare migrationsminstern Tobias Billström talade om volymer i februari 2013 var det något suspekt, men Stefan Löfven som sedan hösten 2015 talar om just de volymer som Tobias Billström förutsåg kunde skapa framtida anspänningar i integrationskapacitet, menar att det nu är rätt. Ja, för nu sker det ju blott av omsorg om välfärdsstaten och en empatisk önskan att de som kommer hit ska få ett värdigt mottagande. (Jo, det var även de skäl Tobias Billström en gång anförde.)

Annons
X

Stefan Löfven kostade till och med på sig en känga på Facebook när det begav sig 2013: ”Nu har man pekat ut en av samhällets mest utsatta grupper: de människor som söker skydd från krig, terror och förtryck. Dom gör det med ett avhumaniserande språk, där människor på flykt från krig beskrivs som ’flöden’ och ’volymer’”. Anna Hedenmo läste upp inlägget och ställde sedan den rimliga frågan till statsministern: ”Men du pratar ju också om ’nu räcker det, inte mer’, det är väl också en volymdiskussion?”

Statsministern höll inte med: ”Man ska se vilken skillnad det är i situation i det som beskrevs, som faktiskt diskuterades, det var en helt annan diskussion.” Hedenmo lät sig inte bortkollras: ”Men pratade inte du om principer? Hur man pratar om flyktingar? Har du själv nu ett avhumaniserande språk?” ”Nej”, sade statsministern, ”jag är väldigt noga med att när vi tar emot så ska vi göra det på ett hållbart sätt”. Det är ett kammarspel där dialogen aldrig når fram, den intima situationen till trots. Replikerna går i repris under de elva, tolv minuter som intervjun fortgår:

– Den som förut ställde välfärden mot flyktingmottagandets kostnader blev väldigt hårt kritiserad av er socialdemokrater. I dag är det din egen retorik?

– Skillnaden i situation är ju så dramatisk. Det är något helt annat. Vi ska ha ett mottagande som gör att vi klarar välfärden. Vi måste också se att det som hände under 2015 var exceptionellt.

Löfvens efterträdare på IF Metall, Anders Ferbe, sade i ett inslag att frågorna om integration varit ”stämplade” under valrörelsen 2014 – sådana man inte skulle prata om. En ny chans gavs statsministern: ”Har du ingen självkritisk tanke, om valet 2014 där också Sverigedemokraterna växte…?” Löfven, avfärdande: ”Det kan man hålla på att filosofera över lång tid, vad som skulle ha sagts och inte sagts.”

Jag förstår att statsministern inte vill ha något allmänt filosoferande över vad han sade och inte sade. Det höga tonläget, osynlighetsmanteln som breddes över målkonflikterna och den moraliska överlägsenheten som till slut led nederlag i konfrontation med en krass realitet – den kraschen medger inga eleganta flyktvägar. Det vi har bevittnat är ett ledarskapsmässigt haveri på högsta nivå, och förtroendeskadorna lär leva med oss under lång tid.

Men om vi ändå skulle ta statsministern på orden en stund; vad han då indirekt medger är att han och hans regering varit oförmögna att dra de slutsatser som den tidigare migrationsministern gjorde i februari 2013 på basis av den omvärldsanalys som stod tillgänglig på UD. Det är utomordentligt allvarligt.

Hedenmo, beundransvärt outtröttligt: ”Tänker du nån gång, att ’jag kanske skulle ha gjort så här i stället’...?” Löfven, trumpet: ”Vid halvårsskiftet 2015 var det inte nån som sa att det kommer att komma 160 000 människor till Sverige. Det var ingen som sa detta! Vår egen myndighet sa inte detta!”

Det finns ingen som kräver att politiker ska vara spågummor. Men förmåga till framsynthet är en politisk dygd. Och flyktingkrisen startade inte hösten 2015. Det är en historieskrivning ämnad att sätta försummelserna i mildare dager, men det är en falsk. Och för den som 2013 avfärdade migrationsministern som en sportfiskare i grumliga vatten, gavs en ny chans till förutseende den 16 augusti 2014:

”Jag vill påminna er om att vi är en nation som har stått upp och varit öppna förr i tider då människor har utstått svår prövning. Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkan-krisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden. Visa den öppenheten. Visa den toleransen när det heter att ’det blir så många’, ’det blir krångligt’, ’det blir svårt’.”

Låter det bekant? Jag har svårt att tyda detta på något annat sätt än att dåvarande statsministern förutsåg att ett mycket stort antal flyktingar skulle nå vårt land.

Debatten om svensk flyktingpolitik har genomgått olika faser av kollektiv förnekelse; idén om Sverige som humanitär stormakt är förrädisk eftersom den bara beaktar just volymer, det faktum att vi tar emot så många relativt vår storlek, men i mindre utsträckning talar om hur det går för dem som kommer hit, och varför så många efter så lång tid alltjämt befinner sig i arbetslöshet. Nu kommer vi inte undan den frågan. De är här nu, och varje dag är av stor betydelse för hur det kommer att gå för de hundratusentals individer som kan räkna Sverige som sitt nya hemland – tillfälligt eller för livet.

Stefan Löfven hade en enda god poäng i söndags: Det finns ingen vetenskap som visar vilket exakt antal flyktingar ett land förmår ta emot. Däremot finns åtskillig vetenskapligt förankrad expertis som under decennier har pekat ut de stora hinder för integration som de svenska systemen är belastade med. Dessvärre har det saknats politisk vilja och mod att nedlägga dessa hinder. Det behöver ske nu. För att göra det krävs ingen ”stark man” eller superhjälte, blott politiska ledare med förmåga att se tänkbara konsekvenser av känd information och modet att blottlägga och väga de svåra målkonflikter tillvaron återkommande ställer oss inför.

Tänk om Löfven och andra tongivande personer från både vänster och höger hade höjt ribban något i februari 2013. Höjt sig lite. I stället för att slunga anklagelser om att dåvarande migrationsministern förmodades ”vilja stänga gränsen” och nog hade en klandervärd människosyn, sakligt studera frågeställningen. Sverige hade kanske där och då kunnat rivstarta en vuxen diskussion om hur Sverige ska förhålla sig till väsentligheter som asylrätt, ekonomisk migration, rättsäkerhet, anhöriginvandring, egenförsörjning, integrationskapacitet i form av bostäder, skolor, vårdplatser etcetera. Då hade kanske inte 80 000 personer nu stått inför att behöva tvingas lämna det land de har riskerat livet för att nå. Och vi hade alla, statsministern inkluderad, besparats den förnedring som söndagens intervju innebar.

Annons

Anna Hedenmo intervjuade Stefan Löfven i Agenda 13/3.

Foto: SVT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X