Annons
X
Annons
X

”Ledarskap säljer – men blir ofta tomt prat”

Det finns en naiv övertro på ledare och ett så kallat starkt ledarskap. När det gäller utbildning är rektorer hårt bundna till olika lagar och regelverk och ledarskap handlar ofta om följsamhet. Det skriver organisationsforskare Mats Alvesson.

Ledare i dag pekar sällan ut egna vägar. I stället blir till exempel skolrektorer experter på att nitiskt följa regler och förordningar.

Ledare i dag pekar sällan ut egna vägar. I stället blir till exempel skolrektorer experter på att nitiskt följa regler och förordningar. Foto: Claudio Bresciani/TT

DEBATT | LEDARSKAP

Ledarskap är populärt och omtalas brett och positivt. Alla ”vet” att ledarskap är viktigt. Ledarskap förväntas lösa alla möjliga problem. Det finns en stor ledarskapsförbättringsindustri. Pensionerade idrottare, äventyrare och andra kändisar lyser gärna upp tillvaron för logistikansvariga i  före­tag eller ekonomichefer i kommuner med inspirerande föredrag om mål, visioner och motivation. Kursarrangörer tävlar om att erbjuda kompetensutveckling så att individen får den rätta ledarskapsförmågan. På universitet sätter man gärna etiketten ledarskap på allt möjligt, från kurser i ­arbetsrätt till ”hållbar utveckling”. Ledarskap säljer.

Så även på bred front inom offentlig sektor som standardlösning. Pedagogiskt ledarskap skall få ­Pisaskolan på fötter. Pisaskolans efterföljare – Pisahögskolan, ett sammelsurium av olika mera eller mindre akademiska utbildningar med sjunkande kravnivå – skall förbättras med ”akademiskt ledarskap”. För att vi ska kunna vara en ledande kunskaps- och forskningsnation måste universiteten och högskolorna ha ett starkt ledarskap, sade ­ministern för forskning och högre utbildning nyligen i ett pressmeddelande.

Det uttrycker en vanlig naiv övertro på ledare och deras ”starka” ledarskap. I realiteten brukar det ­betyda att chefer inom högskolan skall fungera som bättre byråkrater. Detta innebär, om undrens tid inte är förbi, mer av managerialism och foglighet. Själv har jag knappast stött på några tydliga exempel på akademiskt ledarskap. Däremot mycket akademiskt följarskap bland högre chefer. Man följer nitiskt regler och förordningar, imiterar andra högskolor, ägnar sig åt ceremonier och ritualer, planer, policies och värdegrundsprat. Man följer utländska ackrediteringsinstituts krav. Sällan gör man något originellt, kreativt eller kraftfullt för att förbättra kärnverksamheten. I regel ökar man byråkratiseringsgraden.

Annons
X

Jag pratade med en före detta rektor för ett svenskt universitet om studenters låga normal­arbetsinsats på endast 20–25 timmar i veckan. ­Ex-rektorn var väl medveten om problemet, men gjorde man något åt detta? Nej, det var alltför känsligt. Hen följde här normen och bidrog till en slapp högskola där jämställdhet, studentnöjdhet och genom­strömning betyder mer för ledningar än en kvalificerande utbildning. Ofta underminerar man den senare med för mycket system, standards och procedurer.

På samma sätt sysslar skolrektorer sällan med ledarskap i någon distinkt mening. Skollagen skall följas, planer, rutiner och dokumentation dominerar. Att undgå avvikelser från andra skolor, följa ­regelverk och att undgå prickningar av en paragraf­ridande Skolinspektion medför att efterföljarskap dominerar stort över ledarskap. ”Vi är så lydiga”, som en rektor jag talade med uttryckte det.

Ledarskap som from förhoppning och legitimering av chefsarbete är vanligt även inom näringslivet. Vi är i färd med att avsluta närmare 20 år av forskning om ledarskap eller rättare sagt “ledarskap” i svenskt arbetsliv. Ett huvudresultat är att det sällan blir som utlovas i ledarskapsutbildningar eller utredningar. Ledarskap blir ofta tomt prat. Detta gäller även inom näringslivet, även om resultat – snarare än ­regelföljarfokus något förbättrar läget.

Ibland får ledarskap en mycket vid innebörd och omfattar nästan allt som en chef eller en informell ledare företar sig. Men ofta saluförs en glorifierad bild av chefs- och administrationsjobb. Bra för chefers ego-boosting men mindre bra för verksam­heten.

De flesta chefer vill gärna se sig som ledare – och många icke-chefer efterlyser denna goda kvalitet hos chefen. Som ledare skall helst det ibland lite trista arbetslivet berikas – med visioner, stämningsskapande, positiv uppmärksamhet till medarbe­tarna och annat muntert. Ibland vill dock medarbetare inte utsättas för mera eller mindre krampaktiga ­ledarskapsförsök – till exempel fluffiga visioner och värderingar, teambildning och andra chefs­initiativ. Det kan ta tid i anspråk och minska självständigheten. Som en person vi intervjuade uttryckte det: “De chefer som jag har haft mest besvär med är den ­motiverande typen – som flaxar med armarna men saknar en klar riktning”.

När vi observerat samspel mellan chef och med­arbetare kan vi konstatera att det sällan fungerar som det beskrivs i managementpornografisk litteratur eller i offentliga rapporter om akademiskt ­eller pedagogiskt ledarskap. De så kallade ledarna sysslar mycket med administration och famlar ofta när de skall utöva ledarskap. Det blir ofta magplask. Ofta har man en positiv självbild som inte delas av personalen. En chef menade sig vara en lysande coach – medarbetarna tyckte att han inte kunde fatta beslut.

I en studie intervjuade vi chefer om vad de gör. De framhöll sitt ledarskap: jobba med företags­kulturer, strategiska frågor, få folk att växa med mera. Närmare studier visade att de mest satt i ­möten och höll på med administration: budgetar, it-system, ekonomirapportering, personalplanering med mera. Hur är det med ledarskapet frågade vi: “Har inte riktigt tid”, blev svaret.

Ett problem med ledarskapsprat är kombinationen av önsketänkande och vaghet, förstärkt av tveksamma idéer som att ledaren leder de ledda. Men medarbetare styrs ofta av regelverk, leveranskrav, befattningsbeskrivningar, konventioner och gruppnormer. Även om undantag finns och en del chefer bidrar till mys på jobbet, har få riktig genomslags­kraft.

Vill man öka den senare inom till exempel svensk utbildning måste man minska det regelverks- och dokumentationsfokus som nu dominerar. En stor del av rektorsutbildningen går ut på att detaljkunna och följa skollagen. För att ledarskap skall ha någon betydelse måste det finnas handlingsutrymme och ett fokus på resultat. Om högskolor bedömdes ­utifrån förmåga att få studenter att studera på heltid och skolrektorer efter vad eleverna lär sig och annat nedtonades skulle utrymmet för och trycket på ledarskap öka. Nu blir det – som så mycket annat – tomt prat och fromma förhoppningar.

Mats Alvesson

organisationsforskare vid Lunds universitet

Mats Alvesson har nyligen publicerat ”När ledarskapet ­krackelerar” (med Anna Jonsson, Stefan Sveningsson och Robert Wenglen) och färdigställer Reflexive Leadership (med Martin Blom och Stefan Sveningsson).

Mats Alvesson Foto: Mark Harris

Annons
X

Ledare i dag pekar sällan ut egna vägar. I stället blir till exempel skolrektorer experter på att nitiskt följa regler och förordningar.

Foto: Claudio Bresciani/TT Bild 1 av 2

Mats Alvesson

Foto: Mark Harris Bild 2 av 2
Annons
X
X
X
X
Annons
X