Annons
X
Annons
X

Låt upphovsrätten vila i frid

Han lever på upphovsrätten. Men priset för att försvara den har blivit för högt. Det är dags att sluta slåss mot väderkvarnar och acceptera det oundvikliga, skriver läroboksförfattaren Henrik Brändén och radar upp tre skäl till varför försvaret för upphovsrätten har blivit en fara för samhället.

Som traditionell socialdemokrat önskade jag en gång behålla TV-monopol och valutarestriktioner. Men den tekniska utvecklingen sprang förbi mina åsikter. Idag önskar jag att upphovsrätten ska bevaras. Om inte annat därför att jag lever på att förklara och popularisera naturvetenskap, och är ekonomiskt beroende av royaltyinkomster från de läroböcker jag skrivit.

Men när jag ser mig om är det uppenbart att den tekniska utvecklingen gjort även detta omöjligt. Såvida vi inte vill förvandla vårt samhälle till en ren övervakningsstat.

Dagens upphovsrättslagar skapades för att skydda författare mot tryckerier, som tog deras bok, satte den på nytt, tryckte tusentals exemplar och sålde dem. Eftersom en tryckpress alltid varit en stor investering hade bara ett begränsat antal människor möjlighet att bryta mot lagen. Eftersom en tryckpress tog en viss plats märktes den. Då staterna i Västeuropa skaffat tillräcklig kontroll över verksamheten på sitt territorium blev det därför under 1800-talet rent konkret möjligt att införa och någorlunda upprätthålla förbud mot sådant.

Annons
X

När grammofon- och filmteknikerna utvecklades var situationen likartad: Det krävdes stora investeringar och utrymmeskrävande maskiner för att mångfaldiga verken. Man kunde inte pressa vinylskivor i ett hörn av en studentlyas sovalkov. Övervakning kunde därför förenas med en viss respekt för privatlivets helgd.

Nu är situationen dramatiskt annorlunda. CD-, DVD- och MP3-teknikerna har gjort det möjligt att med en knapptryckning kopiera musik och film utan märkbar kvalitetsskillnad mellan original och kopia. Efter ytterligare ett tekniksprång kan man sitta lika bekvämt i fåtöljen och läsa en digitalkopierad bok som ett tryckt originalexemplar. Allt detta med hjälp av utrustning som bara kostar några veckors normala arbetsinkomster. Och som man kan bära med sig i en handväska eller en ficka.

Det säger sig självt att den övervakning som krävs för att i denna nya tekniska miljö hindra piratkopiering måste tränga betydligt längre in i privatlivet än den kontroll som behövdes för att hålla tryckerier och vinylpresserier inom lagens råmärken. Vi måste därför från grunden tänka om vad gäller avvägningen mellan upphovsrätt och integritet.

Många av mina vänner tar i den debatten upphovsrätten som en närmast gudomligt eller naturrättsligt given del av egendomsrätten. Låt oss därför titta in i ett medeltida kloster, där en munk efter tre års arbete just färdigställt en vacker bok, som på tidstypiskt sätt blandar en del egna tankar med avskrifter från kyrkofäder och andra tänkare. En munk från ett annat land ser verket och blir imponerad. Han ber att få skriva av en del av boken och ta med den hem, så att andra bröder från hans land också kan skriva av det.

Hur reagerar då den förste munken? Blir han kränkt av att brodern inte erbjuder honom pengar? Kräver han att den intresserade brodern både betalar en slant och tar personligt ansvar för att författaren får betalt för varje ytterligare kopia som skapas? Kräver han dessutom att när som helst få skicka någon att rota genom den intresserade broderns klostercell i jakt på piratkopior? Naturligtvis inte! Tanken på ekonomisk upphovsrätt fanns inte hos dessa munkar. Den uppkom långt senare, som ett resultat av en konkret social och teknologisk situation.

Nämligen: (1) Tack vare tryckpressen kostade det inte längre lika mycket tid/pengar att göra den hundrade kopian av ett verk som att göra den första. När man väl satsat det som behövdes för att göra ett första exemplar blev vart och ett av de följande exemplaren i jämförelse mycket billigt. Men det var dyrt att starta hela processen. Tekniken gjorde alltså att husbehovskopiering blev dyrare än att köpa en ”legal” kopia. Att kopiera ett tryckt verk utan författarens samtycke var alltså bara lönsamt som centraliserad massproduktion. (2) De tryckpressar som då användes var så dyra och stora att de var relativt lätta att kontrollera. (3) Staterna hade blivit tillräckligt starka för att kunna kontrollera dem.

I dag är situationen helt annorlunda: Den första kopian är idag lika billig som den femtusende.

Husbehovskopiering har därmed blivit mycket lönsam. Dessutom ryms som sagt den utrustning som behövs i en liten väska, och är ekonomiskt överkomlig för de flesta. Därför är det tveksamt om staten skulle lyckas kontrollera kopieringen av olika verk ens om den använde alla en modern stats resurser för övervakning och kontroll.

Den situation som gjorde upphovsrätt tänkbar och möjlig existerar därmed inte längre. Upphovsrätten lever i dag på samma lånade tid som valutaregleringar och TV-monopol i mitten av 1980-talet.

Om upphovsrättens försvarare i dag bara hade drivit en ideologiskt grundad argumentation för upphovsrättens principer skulle jag kanske ha lutat mig tillbaka i stolen och sett på dem med samma sympati som jag betraktar andra idealister som utkämpar hopplösa strider mot övermäktiga krafter. (Ty som framgått är både min plånbok och delar av mitt hjärta på deras sida). Men tyvärr har deras agerande gått över styr på ett sätt som är djupt destruktivt för samhället:

• För det första kränker de metoder man vill använda för att hejda fildelning grundläggande principer om personlig integritet.

Min och mina medmänniskors rätt att slippa insyn i datorer och internet-trafik är helt enkelt viktigare än att jag ska kunna fortsätta att använda dagens system för att tjäna pengar på mitt skrivande.

• För det andra riskerar den kamp man för att upplösa legitimiteten för våra juridiska och politiska system hos stora delar av befolkningen. Och därmed allvarligt skada förutsättningarna för sammanhållning och solidaritet på andra plan i samhället. En stor del av befolkningen tycker nämligen inte att de stjäl när de laddar ner låtar och filmer.

Ju högre och oftare vi skriker ”Tjuvar!” i ansiktet på dem, desto mindre respekt riskerar vi få för andra regler och principer som rättsystemet försöker upprätthålla.

Många upplever idag att staten okritiskt solidariserar sig med stora företag som vill fortsätta tjäna grova pengar på monopol och oligopol på musikdistribution. Ju tydligare statens institutioner ställer sig på storföretagens sida, desto fler riskerar sluta uppleva sig vara en del av det samhälle, som staten är det yttersta uttrycket för.

• För det tredje står dagens gräl i vägen för den debatt som borde föras om hur samhället ska anpassa sig till den snara framtid, då de som arbetar med skapande inte längre kan få märkbara royaltyinkomster. Hela vårt utbildningssystem bygger exempelvis på att det finns lärare som använder obetald tid åt att författa läroböcker, som de sedan ersätts för genom royalties då skolor och studenter köper böckerna. Ekonomiskt starka särintressen har länge insett vad som är på gång och börjat arbetet att förse skolor och andra utbildningsinstitutioner med vackra, pedagogiskt genomarbetade och uppdaterade läromedel som skildrar stoff på det sätt som passar deras intressen. (Jag har själv hyrt ut min penna till sådana projekt.) Men vem ska i framtiden betala för arbetet att skriva nya allsidiga, oberoende läromedel?

Jag vänder mig därför till mina skapande vänner som engagerat sig för upphovsrätten, till våra organisationer och till våra politiker: Sluta slåss mot väderkvarnar! Acceptera det oundvikliga! Låt upphovsrätten vila i frid. Och låt oss istället diskutera hur vi och samhället ska anpassa oss till den nya situationen.

HENRIK BRÄNDÈN

före detta forskare i molekylärbiologi/immunologi som nu arbetar som vetenskapsinformatör, läroboksförfattare och lärarfortbildare i naturvetenskap. Har jobbat för Vetenskapsrådet, Ingenjörsvetenskapsakademin och Gentekniknämnden.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X