Annons
X
Annons
X

Lärare: Skolans kursplaner fungerar inte

Läroplanen skulle fungera bättre om kravdelen i kursplanen togs bort. En orsak är att kravdelens skrivelser leder till en trivialisering av undervisningen. En annan orsak är att grundskolans och gymnasieskolans kursplaner i dag är mer eller mindre dysfunktionella. Det skriver läraren och författaren Johan Haeffner.

Foto: Lars Pehrson

DEBATT | LÄROPLANEN

Jag vill hävda att kursplanernas kravdelar inte förbättrar möjligheterna för lärare att göra rättssäkra bedömningar.

Att ta bort kravdelen i kursplanen ska inte missförstås som att jag förordar en kravlös skola. Varje skolämne i läroplanen har en kursplan, som är designad efter tre storheter: kunskapskrav, centralt innehåll och förmågor. Det centrala innehållet visar vilket kunskapsinnehåll som undervisningen ska bygga på inom respektive skolämne. Förmågorna är tänkt att ange varje skolämnes grundläggande syfte och mål. Poängen med kursplanens kunskapskrav är att tydliggöra vilka kunskaper som eleverna ska ha för ett visst betyg.

Utmaningen för lärare är att i praktiken få dessa tre storheter att samverka. Läroplanens konstruktion leder till att olika skolor och lärare i hög grad värderar ämnenas kursplaner olika. Vissa lärare kommer att betona kunskapskraven, andra centrala innehållet, medan övriga kommer att rikta sitt huvudsakliga fokus på förmågorna. Jag för fram två argument i artikeln, för att kravdelen bör tas bort. Det ena argumentet är att läroplanen inte är ett väl fungerande system och att ta bort kravdelen skulle göra systemet mer funktionellt. Här följer det andra argumentet:

Annons
X

Den svenska läroplanens kunskapskrav trivialiserar skolan. Ett alltför stort fokus på kunskapskraven riskerar att leda till en baklängesundervisning som börjar med att varje elev ska förstå vad hen ska kunna för att nå ett visst betyg. Skolan kännetecknas i dag av att elever undrar hur mycket de behöver göra för ett visst betyg. Lärare förväntas leverera en tydlig färdplan mot det betyg som eleven strävar mot. Det normala i en lärandeprocess är att vi utvecklas då vi lär oss. Vi kan och bör inte på förhand veta vilka nya kunskaper vi ska erövra efter att ha läst ett tema i historia under en sjuveckorsperiod. För hur ska en elev kunna förstå vad hen eventuellt ska kunna för att prestera A-nivå i historia, om eleven initialt är helt främmande för kunskapsområdet? De New public management- inspirerade kravtexterna urholkar och trivialiserar den svenska skolan. De skapar en illusion av kunskap och leder till felprioriteringar.

En vän till mig som är jurist berättade hur han försökt hjälpa sin son med att förstå kursplanen, i samband med en kurs som sonen gick. ”Det är ju rena rama juridiken!” uttryckte min vän upprört. Tydligheten och stringensen i de olika ämnena håller en ojämn nivå. I NO-ämnena och språk hänger kursplanens olika delar ihop ganska väl. I SO-ämnena, framförallt i geografi och samhällskunskap, spretar delarna åt olika håll. Jag exemplifierar med kursplanen i geografi:

Jag skulle planera en kurs och hamnade i bryderier kring hur mycket eleverna enligt kursplanen i geografi, skulle kunna då det gällde hur naturlandskapet formats. Det enda jag hittade i det centrala innehållet var ”… Fältstudier av natur- och kulturlandskap… ”. Det verkar alltså som eleverna ska ut i naturen och undersöka naturlandskapet. Ingenting tyder på att eleverna ska lära sig hur naturlandskapat formats enligt kursplanens centrala innehåll. I kunskapskraven står det ingenting om naturlandskapet men att eleverna ”… vid fältstudier använder eleven kartor och andra verktyg…”. Då började bilden klarna, trodde jag. Eleverna ska alltså ut och titta på naturlandskapet med hjälp av karta, gissade jag mig till. Men då jag tittade på kursplanens förmågor, som ska ligga till grund för all undervisning i geografi, fann jag att eleverna ska ”… analysera hur naturens egna processer och människors verksamheter formar och förändrar livsmiljöer i olika delar av världen…”. Kanske ska eleverna i alla fall förstå hur naturlandskapet har formats.

Andra personer som brottats med samma oklarheter måste vara de som utformat de nationella proven. Utformningen av de nationella proven blir prejudicerande för hur kursplanen ska tolkas. Här kommer likheten med juridiken. Jag studerade de två nationella prov som utformats för år 9 i geografi. Då kunde jag konstatera att det verkar som att de tolkat kursplanen som att eleverna inte behöver kunna hur naturlandskapet formats, eftersom det inte ställs några frågor på detta område. Efter några timmar gissar jag mig till att eleverna på högstadiet inte ska lära sig hur naturlandskapet formats. Frågan är om det är försvarbart att lärare ska behöva lägga så stora tidrymder på att tolka kursplanerna. Särskilt om ansträngningarna inte leder till ett klargörande.

Kunskapskraven är den del av kursplanerna som jag tror att lärare prioriterar främst, i utformandet av undervisningen. Inte sällan används matriser som visar kunskapskraven i en progression för olika betygsnivåer. Tanken är att det för eleverna ska framgå vad eleverna förväntas kunna för att nå ett visst betyg. Här följer ett exempel från kunskapskraven i geografi:

E- nivå: ”… eleven har grundläggande kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

C- nivå: ”… eleven har goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

A- nivå: ”… eleven har mycket goda kunskaper om samspelet mellan människa, samhälle och natur…”

Vad har lärare och elever för nytta av att det i kunskapskraven står grundläggande, god eller mycket god?  Konkretion måste hursomhelst göras av läraren och då är kunskapskravens skrivelser både onödiga och ett byråkratiskt hinder för lärare och elever. Kunskapskraven tillsammans med den allmänna förvirring som läroplanens dysfunktionalitet skapar, gör att en del lärare som vill göra rätt, omfamnar ämnets kravmatriser. Matriserna används inte sällan som avprickningslistor. Troligtvis för att uppnå en form av kontroll i kaos.

Lärarnas professionella uppdrag är att bedöma elevernas förståelse och förtrogenhet med aktuella kunskaper. Kunskapskravens progressionsskrivningar som till exempel ”grundläggande, goda, mycket goda” underlättar inte lärares bedömning eller utgör ett stöd för eleverna.

Jag vill hävda att kursplanernas kravdelar inte förbättrar möjligheterna för lärare att göra rättssäkra bedömningar. Däremot försvårar kunskapskraven lärares uppdrag samt leder till en trivialisering av undervisningen.

Jag tror att kursplanernas centrala innehåll och förmågor kan utgöra en stabil plattform för undervisningen i dagens svenska skola. Om vi tar bort kravdelen skulle kursplanerna bli lättare att överblicka och på ett bättre sätt än i dag utgöra en helhet. Det centrala innehållet sätter grunden för undervisningens kunskapsinnehåll. Förmågorna anger varje skolämnes grundläggande syfte och mål, samt sätter det centrala innehållet i ett fördjupat sammanhang.

Johan Haeffner

SO-lärare

författare till boken ”Skolan under ytan, en bok om arbetssituationen inom svensk skola”

Johan Haeffner Foto: Privat

Annons
Annons
X
Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2

Johan Haeffner

Foto: Privat Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X