Annons
X
Annons
X

”Kvotering återvändsgränd för jämställdheten”

Genom politiska diktat såsom könskvotering försöker politiker lösa problem man tycker sig se. Annars förutsätts resultatet bli massiv ojämställdhet. Men så ser det inte alls ut, skriver Karin Svanborg-Sjövall, Timbro, och Nima Sanandaji, ECEPR.

Förra året kunde Nordic Labour Journal visa att Norge åtta år efter att kvoteringslagen infördes inte hade en enda kvinna som chef bland landets 60 största företag, skriver Karin Svanborg-Sjövall och Nima Sanandaji.

Förra året kunde Nordic Labour Journal visa att Norge åtta år efter att kvoteringslagen infördes inte hade en enda kvinna som chef bland landets 60 största företag, skriver Karin Svanborg-Sjövall och Nima Sanandaji. Foto: Erlend Aas/TT

DEBATT | JÄMSTÄLLDHET

Norge hade åtta år efter att kvoteringslagen infördes inte en enda kvinna som chef bland landets 60 största företag.

Det finns i dag en anmärkningsvärd blocköverskridande enighet om beho­vet av att tvinga och tubba vuxna människor att organisera sitt privatliv efter en politiskt beslutad mall. Införandet av en tredje öronmärkt pappamånad, som trädde i kraft runt årsskiftet, innebär en ytterligare kvotering av föräldraförsäkringen. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har trots statsministerns uttryckliga motstånd tillsatt en utredning som ska se över möjligheten att kvotera även dagarna för vård av sjukt barn. Moderaterna har öppnat för att komplettera en av världens mest generösa föräldraförsäkringar med en ny variant av den jämställdhetsbonus som redan har dömts ut som ett dyrt misslyckande. Näst på tur kan vara lagstiftad kvotering av bolagsstyrelser. Men politiska diktat kommer inte att lösa de problem politikerna tycker sig se.

I den kommande boken ”The Nordic gender equality paradox” (Timbro) visar Nima Sanandaji att exempelvis de baltiska länderna, som i väsentligt större utsträckning respekterar föräldrarnas egna val, ligger före de nordiska välfärdsstaterna i en rad jämställdhetshänseenden.

Annons
X

I de tre baltiska länderna arbetar män i genomsnitt 9 procent fler timmar än kvinnor. I Norden är könsgapet i arbetad tid bland de anställda betydligt ­större, 22 procent. En kanske ännu viktigare indikator är andelen kvinnor i ledande ställning. I de nordiska länderna är 31 procent av alla chefer kvinnor, klart sämre än Baltikums 39 procent. I toppen av näringslivet är skillnaden ännu större. Där är andelen kvinnor i Norden så låg som 13 procent, jämfört med 31 procent i våra baltiska grannar.

Länder som på många punkter får anses vara mer konservativa än Sverige, och där föräldrar får större möjlighet att fatta egna beslut, har alltså ändå mindre skillnader i arbetad tid. Avsaknaden, inte närvaron, av politiska diktat, och närvaron, inte frånvaron, av välfungerande marknader har gjort att familjer hittar egna sätt att lösa vardagspusslet – via köp av tjänster eller hjälp från mor- eller farföräldrar.

Det mest extrema fallet är USA, som står ut i jäm­förelse med de flesta andra utvecklade länder genom att inte ha något offentligt system för betald föräldra­ledighet alls. I svensk retorik framställs det som kvinno­fientligt och föråldrat. När politikerna inte kan kontrollera föräldrarnas beteende med kvoterade bidrag förutsätts resultatet bli massiv ojämställdhet. Så ser det inte alls ut. I USA är 43 procent av alla chefer kvinnor. Enligt data från International Labour Organization är detta, vid sidan av Lettland (46 procent), högst i världen.

Varken människor eller privata företag ägs av politi­ker. Principiellt är det därför både enkelt och viktigt att avvisa kvoteringsförslag. Men även om man bortser från betydelsen av frihet så måste bevis­bördan tydligt ligga hos kvoteringsivrarna. Ger den sortens ingrepp verkligen resultat?

I Sverige framhålls ofta Norge som ett framgångsland tack vare den kvoteringslag som infördes 2006. Men i en forskningsartikel i National Bureau of Economic Research visade Marianne Bertrand med flera:

• Att kvoteringslagen inte hade någon nedsippringseffekt. Lagen har heller inte lett till högre löner för kvinnor i allmänhet.

• Att lagen inte hade någon signifikant effekt på könsgapet ­eller på kvinnors representation i höga positioner. Där­emot har lagen gynnat ett fåtal individer som har fått ännu fler styrelseposter att dela på.

• Att lagen inte hade någon effekt på unga kvinnors val av utbild­ningar, karriärvägar eller val kring familje­bildning.

Förra året kunde också Nordic Labour Journal visa att Norge åtta år efter att kvoteringslagen infördes inte hade en enda kvinna som chef bland landets 60 största företag.

Politiska försök att styra familjers beslut och ­reglera sammansättningen av styrelser leder sällan till ökad jämställdhet. Däremot innebär de oftast ökat krångel och alltid ökade ingrepp i familjers och före­tags frihet. Följden blir att individer och företag i stället ägnar sin kreativitet och energi åt att försöka kringgå eller manipulera systemen. Exemplen USA och Baltikum visar att ökad tilltro till meritokratiska principer och individers valfrihet, i kombination med lägre skatter som möjliggör köp av hushållstjänster, också skapar förutsättningar för fler kvinnor att nå de högsta positionerna.

Ingen välfärdsstat i världen kan trumfa hårt ­arbete och tuffa individuella prioriteringar. Kvotering är en jämställdhetspolitisk återvändsgränd.

Karin Svanborg-Sjövall

vd Timbro

Nima Sanandaji

vd för nystartade tankesmedjan ECEPR och författare till kommande boken ”The Nordic gender equality paradox”

Karin Svanborg-Sjövall och Nima Sanandaji Foto: Pressbilder

Annons
X

Förra året kunde Nordic Labour Journal visa att Norge åtta år efter att kvoteringslagen infördes inte hade en enda kvinna som chef bland landets 60 största företag, skriver Karin Svanborg-Sjövall och Nima Sanandaji.

Foto: Erlend Aas/TT Bild 1 av 2

Karin Svanborg-Sjövall och Nima Sanandaji

Foto: Pressbilder Bild 2 av 2
Annons
X
X
X
X
Annons
X