Annons
X
Annons
X
Kultur
Reportage

Kvinnan har splittrat kärnfamiljen

I april blir det lagligt för ensamstående kvinnor att skaffa barn med landstingets hjälp. Vägen dit har varit lång men logisk, skriver Josefin Olevik som själv åkte till Danmark för att bli gravid. Den 12 mars kommer hennes bok ”Den befriade familjen”.

Foto: Staffan Löwstedt

Farmor var solen i min familjs universum. Vi rörde oss omkring henne, mer eller mindre frivilligt. Pappa stretade emot, det hade han gjort sedan han föddes. Jag gled med henne, njöt av den starka gravitationen som höll mig i bana och visade vägen utifrån just mina förutsättningar. Som farmor såg dem i alla fall.

Min bana var att bli läkare, det spelade ingen roll att jag utbildade mig till journalist: ”du kan alltid ändra dig”. Inga argument bet på farmor. Hon stod över verkligheten. Hon fuskade i minigolf, förlät en det man aldrig gjort, förklarade orsaken till skilsmässor som vore hon allvetande.

När jag skulle berätta att jag var gravid var hon ganska långt inne i demens. Hon kände inte igen sina möbler och var övertygad om att hon arbetade på äldreboendet. Så jag ljög. Tänkte att hon skulle ta för givet att min tidigare pojkvän var pappa. Tänkte att hon skulle fokusera på lyckan över barnet och inte fördjupa sig i praktikaliteter. Tänkte att hon var för snurrig för att minnas vem som hörde ihop med vem.

Annons
X

Jag: Jag är gravid.

Farmor (blixtsnabbt): Vem är pappan?

Jag: Eh…

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Farmor: Va?

    Jag: Ja, du vet min pojkvän har ju varit med här…

    Farmor: Men ni bor inte ihop?

    Jag: Nä… Det behöver man väl inte göra.

    Farmor: Ska ni gifta er?

    Jag: Nej.

    Farmor: Har han träffat en annan?

    Jag (Vad händer?!): Nej. Men jag kommer att klara det här bra, det är inget att oroa sig för.

    Farmor: Ja, det blir ju mycket jobb. Mycket jobb. Men det går det också.

    Farmor tyckte att jag skulle vänta med att binda mig, först skulle jag utbilda mig och vara fri. Det hade hon alltid sagt. Men ett barn?

    Foto: Staffan Löwstedt

    Farmor var ingen reaktionär moralist, hon reagerade bara utifrån vad hon upplevt. Hon föddes 1922 i en småländsk by, och hon visste att där ställdes en ogift mor inför en hopplös roll som försörjare och omhändertagare. Pigor som blev gravida med husbonden och fattiga stadsflickor utan familj tvingades i regel lämna bort sina barn. Vid samma tid var praxis att ogifta kvinnor i Stockholm förlöstes med ett lakan över huvudet så att de inte skulle se sina spädbarn och därför lättare släppa dem ifrån sig.

    Änglamakerskor fanns fortfarande i början av 1900-talet

    Barnen registrerades som ”uä” i dokumenten, utomäktenskapliga. De led större risk att dö under sina första år än de som föddes inom äktenskapet, eftersom incitamenten för att vårda dem var små. Varken mödrar eller fostermödrar såg något självklart värde i de oönskade liven. Änglamakerskor fanns fortfarande i början av 1900-talet, kvinnor som lät småbarn försvinna. Ofta handlade det om icke-vård, man tog ett spädbarn mot betalning och lät det ligga på en filt i ett stängt rum i några dagar.

    På 50-talet bodde 30 procent av de ”oäkta” barnen på barnhem eller i fosterhem och fram till 1973 var en ogift mor tvungen att ha en barnavårdsman som förmyndare till sitt barn. En eldig förälskelse och en förflugen kärleksstund i tonåren kunde räcka för att förstöra ett liv; den egna sexualiteten och fruktsamheten var ett av de största hoten mot en kvinna. Farmor skakade aldrig av sig den rädslan.

    Så var det aldrig för mig. Min rädsla inför moderskapet var en annan. Den handlade om att inte duga för tvåsamhet och att inte vara älskansvärd. Om att göra familjen besviken. Medan alla kusiner skulle sitta i sina kompletta familjeformationer på släktträffarna skulle min mamma behöva gå omkring som en halt mormor, en halv. En stackare som man slog ned blicken inför. Hon vars dotter var tvungen att åka till Danmark för att få till det.

    Men jag övervann rädslan. En stilla högsommardag på en skärgårdsö kissade jag på en sticka. Barnmorskan på Storkkliniken hade sagt så, att jag skulle kissa på en sticka för att kolla när jag fick ägglossning.

    Foto: Staffan Löwstedt / Svenska Dagbladet

    Jag hade inte alls bestämt mig, jag bara testade lite. Den här dagen blev det en glad gubbe på stickan vid femtiden på eftermiddagen. Jaha.

    Jag gick ut i skogen och promenerade. Vad bra. Då vet jag att det fungerar. Jag gick längre in. Det luktade varma barr och jag hoppade över knotiga rötter.

    Att göra sig ett barn är ett helt orimligt beslut

    Att resa till Danmark för att göra sig ett barn är ett helt orimligt beslut att fatta. Jag menar, hur kan man veta om det ska bli bra? Om man gör rätt? Om man kommer att kunna ta hand om det lilla barnet på allra bästa sätt?

    Jag gick tillbaka till huset. Packade en ryggsäck, vandrade ned till kvällens sista färja. Himlen var rosa och havet låg kav lugnt. Jag bar en rödrandig klänning med skärp, det var ljummet i luften. Ingen annan stod vid bryggan.

    Från Stavsnäs tog jag bussen in till Slussen, sedan tunnelbanan mot Centralen och så kom jag fram lagom till nattåget mot Köpenhamn. Jag reste, tåget dunkade mot rälsen, jag var rusig. En lättnad över att kunna påverka mitt liv överväldigade mig. Det jag trodde var förlorat fanns plötsligt att välja på nytt, om än i en annan form. Det var ett litet under.

    Ordet familj kommer från latinet och betyder ursprungligen ”alla under husbonden stående personer”. Man kan på goda grunder säga att det är kvinnan som har splittrat kärnfamiljen under 1900-talet. Kvinnan har inte hållit sig på sin plats. Det är hon som haft mest att vinna på en nyordning och hennes kamp har drivit fram en ny syn på hur vi kan leva tillsammans. Enskild beskattning och subventionerad barnomsorg är resultat av en kamp som syftat till att kvinnan ska kunna välja sitt liv, på samma villkor som mannen.

    Alltså klarar vi oss själva. Med staten i ryggen finns möjligheten att göra okonventionella val. Jag åker till Danmark och blir gravid eftersom det är olagligt i Sverige, ändå kan jag ta emot föräldrapenning och barnbidrag och jag betalar en spottstyver för förskoleplats eftersom avgiften baseras på hushållets samlade inkomster. Jag får till och med underhållsbidrag, staten går in och täcker upp för den pappa som inte finns.

    Allt det här gick ganska spårlöst förbi farmor.

    Moderskapet har på många sätt varit kvinnans definition och begränsning. Att inte bli gravid i ett äktenskap var att misslyckas som kvinna, att föda ett dussin barn innebar ofta att bli utsliten och dö tidigt, att lämna ett äktenskap kunde betyda att man förlorade sina barn, att bli gravid utom äktenskapet var som sagt en säker resa mot armod och utsatthet. Metoder för att göra abort efter graviditet utan giftermål är fortfarande livsavgörande kunskap i stora delar av världen.

    Även om det finns en historisk logik i hur synen på den ensamstående mamman utvecklats är klivet från förbannelse till möjlighet och till och med önskan omtumlande för fler än farmor.

    Vad ska vi tycka om de frivilligt ensamstående mammorna? Är det synd om dem? Eller är de starka och modiga? Får de beklaga sig när barnet är sjukt (de har ju trots allt valt sin situation själva)? Hur ska det gå för barnen som inte har någon pappa? Är det inte bättre med en pappa, även om han är frånvarande?

    Foto: Staffan Löwstedt

    När mitt barn väl har kommit är lyckan oändlig. Jag behöver inte tända lampor för jag strålar som en dubbelstjärna. Mitt barn är det vackraste som fötts, åtminstone detta sekel. Han är sju veckor och sover i vagnen när vi går över Medborgarplatsen.

    Liksom alla som inte är gifta måste jag infinna mig hos en handläggare på kommunen för att uppge vem som är far till mitt barn. I min väska har jag ett intyg från Storkkliniken som säger att min son är avlad med deras assistans. Handläggaren tittar på intyget och jag får ett papper där jag på heder och samvete ska intyga att jag inte haft samlag med någon man mellan två givna datum. Jag blir ganska paff. När jag ska skriva under dokumentet hejdar hon mig.

    Handläggaren: Du vet att du avsäger dig all arvsrätt om du skriver under nu.

    Jag: Han har ju ingen pappa, så det finns liksom ingen att ärva.

    Jag skriver under. Handläggaren sätter sig till rätta och jag förstår att mötet inte är slut.

    Handläggaren: Är det ett snällt barn?

    Jag: Snällt… Ja, han är nöjd och skriker väldigt sällan.

    Handläggaren: Vad skönt för dig. Allt blir ju dubbelt så jobbigt för dig.

    Jag: ...

    Handläggaren: Det är många par som inte orkar med, trots att de är två.

    Jag: Jag har familj och vänner som kan hjälpa mig.

    Handläggaren: Ditt barn kommer ju alltid att ha det lite sämre än andra.

    Jag: Vad menar du?

    Handläggaren: Ja, han har ju ingen arvsrätt från sin pappa.

    Jag: Alla ärver inte pengar från sina pappor.

    Handläggaren: Men det kan också vara så att du träffar en man. Det kan ju utveckla sig till det bästa, så att en ny man adopterar honom och blir pappa.

    Jag: ...

    Efter några veckor kommer ett brev. Faderskapsutredningen har gått vidare till socialnämnden och diskuterats av politikerna där. En av de förtroendevalda visar sig vara en gammal bekant, han har uppgett sig som jävig och inte deltagit i beslutet.

    Nämnden har tagit ställning till om jag verkar trovärdig i mina uppgifter och om celibattiden stämmer med födelsedatum. De har valt att lägga ned utredningen.

    Foto: Staffan Löwstedt

    Det är härligt att få stråla. Man blir en bättre människa och förälder med ljuset påslaget. Därför är lagen som börjar gälla den 1 april viktig inte bara för att kvinnor kan gå till sjukhuset och ställa sig i kö för assisterad befruktning istället för att kasta sig på ett flygplan eller tåg när ägglossningsstickan ger ifrån sig ett leende.

    Med sitt beslut säger staten också att enföräldersfamiljen är fullgod. Den är ingen avart, det är inte synd om den och beslutet visar att staten förlitar sig på den forskning som visar att barnen klarar sig bra. Lagen innebär att en kvinna har fri beslutsrätt över sin kropp och sin fortplantning. Det är ganska radikalt.

    Rent teoretiskt skulle det räcka med en man som försörjer en handfull kvinnor med spermier. En snabb jämförelse med djurvärlden visar att älgstammen i Sverige består av 20 procent tjurar och 80 procent kvigor, efter jägarnas hårda styrning.

    Ska en liten grupp män klättra på varandra för att få reproducera sig medan kvinnorna lever familjeliv med väninnor och barn i framtiden? Sådana farhågor ventileras av män i kommentarsfält på nätet.

    Risken verkar inte överhängande. Människor blir i hög utsträckning kära i varandra och tycker om varandras sällskap. Vi finner ett nöje i att dela våra liv och att uppleva kärlek tillsammans. Lagen öppnar bara för ännu ett sätt att bilda familj.

    Efter mötet med socialnämnden stöter jag inte på något motstånd. Ingen tittar snett på mig eller på mitt barn, åtminstone inte så att jag märker det. Arbetet med lagen rullar långsamt framåt, förhalat av KD och SD, men med brett stöd hos de andra partierna i riksdagen. Jag börjar arbeta och drar in skattepengar, jag hämtar och lämnar varje dag, jag får en tillfällig tjänst fast chefen vet att jag är ensam om att vabba.

    Vissa morgnar är ett krig, jag är tagen i anspråk varje dag, varje vecka, i hela mitt liv ska jag vara det. Jag är instängd i lägenheten när barnet sover, men jag är fri i min själ. Jag fick välja och jag gjorde det och min dubbelstjärna slocknar inte.

    Om farmor hade levt skulle hon ha tagit med mitt barn på minigolf och tältmöten. Hon skulle stakat ut banan för honom och struntat i om han sa emot henne. Hon skulle fortfarande ha tyckt mycket synd om mig.

    Josefin Oleviks bok, ”Den befriade familjen” (Weyler förlag), kommer ut den 12 mars.

    Foto: Staffan Löwstedt

    Annons
    X
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 6
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 6
    Foto: Staffan Löwstedt / Svenska Dagbladet Bild 3 av 6
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 4 av 6
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 6
    Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 6
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X