Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Dick Harrison: Kunde bönderna vara handelsmän?

Harrisons historia

I historisk litteratur kan man ofta läsa att städernas borgare under medeltiden ville (och ofta kunde) monopolisera sjöfart och handel. Bönderna tvingades finna sig i att köpa och sälja på stadsbornas villkor. Samtidigt finns det uppgifter, både skriftliga och muntliga, som vittnar om bondeseglation och aktivt deltagande i långväga kommers från böndernas sida. Hur går det ihop?

Svar: sjöfarten var inte ett borgarmonopol under medeltiden. En stor del av den handel som ägde rum i det medeltida Norden låg i böndernas egna händer, både vad beträffar landbacken och havet. Skärgårds- och kustbönder bedrev med framgång köpenskap på detta sätt, trots att statsmakten ställde sig alltmer fientlig till företeelsen. I mitten av 1300-talet sökte kung Magnus Eriksson avskaffa den självständiga bondehandeln, ”landköp”, och gav bönderna endast rätt att handla sinsemellan med ”ätande varor”. Allt annat skulle föras till städerna, där borgarna skulle ha monopol på merkantil verksamhet, i synnerhet utrikeshandel. Men för att genomtrumfa sådana regler krävdes betydligt mer makt än vare sig kung Magnus eller någon annan medeltida nordisk härskare besatt. Alltså fortsatte bondeseglationen att blomstra. För medeltidens slutfas, liksom för 1500-talet, kan vi i detalj studera dess omfång och former i hansaborgarnas skuldböcker, Stockholms tänkeböcker, tullräkenskaper, med flera dokument.

Bondeseglationen var rentav något av en livsnödvändighet för det stora flertalet fattiga skärgårdsbönder. Det var ofta enda möjligheten att skaffa spannmål till försörjningen. Samma förhållande gällde i Norrland. Under 1200- och 1300-talen växte ett flertal svenska bygder fram längs den norrländska kusten, och även där måste spannmålsförsörjningen tidvis ha varit ett stort problem. Bönderna bytte därför sina egna varor, till exempel fisk, mot säd och salt. För välbärgade storbönder blev seglationen på främmande hamnar en källa till rikedom. I sina små båtar hade de pälsverk, fisk, ved, tjära, sparrar, bräder, smör, hudar, skinn, ibland även levande djur, vilka med god förtjänst såldes till städernas borgare.

Annons
X

Även den gamla svenska stadslagen, Bjärköarätten, som tillkom mot slutet av 1200-talet, nämner sjöfarare som kommer med varor till städerna. Produkterna måste föras i land före försäljning, men för vissa varor medgavs undantag. Sill, lärft, säd och säl fick säljas ombord. I den bevarade 1300-talsavskriften av Bjärköarätten, som var avsedd att brukas i västgötska Lödöse, kallas handelsmännen ”Lödösefarare”, men med all säkerhet kan vi även tänka oss dem som ”Stockholmsfarare” – det vill säga hälsingar och andra fjärranväga kustbönder som sökte sig till metropolen för att bli rika, och som det låg i stockholmarnas intresse att locka till sig.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Störst betydelse hade bondeseglationen på Gotland och Öland, men denna kommers var så omfattande och historiskt betydelsefull att den lämpligen sparas till en annan blogg.

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X