Utan kunskap blir man inte riktigt klok

En sökning på nätet tar mindre än en halv sekund. Nätet är numera trådlöst och finns därmed överallt. De mobila enheterna blir mindre och mindre. Och den fråga allt fler ställer sig – inte minst pedagoger och lärare på olika nivåer av utbildningssystemet – blir då hur viktigt det egentligen är att vi själva faktiskt samlar på oss den sortens kunskaper som traditionellt sett definierar bildning och allmänbildning. Måste vi förvara dem i huvudet när de hela tiden ligger inom omedelbart räckhåll med hjälp av några snabba knapptryckningar? Slaget vid Kadesh, Avignonpåvedömet, huvudstaden i Togo: är det sådant som vi verk­ligen måste eller åtminstone borde kunna, eller är den sortens inlärning bara slöseri med dyrbar tid och en minneskapacitet som kan användas bättre?

Tja, hur vi förhåller oss till den frågan beror förstås i hög grad på vad vi faktiskt menar med att ”kunna” något och hur vi ser på relationen mellan medvetande och omvärld. Tror vi att gränsen dem emellan är absolut och att det förra existerar och fungerar oberoende av det senare i något meningsfullt avseende? Och tror vi verk­ligen att allt det där som vi tror finns inne i det egna huvudet verkligen finns där om vi kontrollerar saken närmare?

Även om sökningar på nätet är ett relativt nytt fenomen är dessa frågor som sådana bra mycket äldre än gatan. Nya kommunikationsteknologier har alltid mötts med skepsis; att använda sig av dessa för att outsourca diverse tunga funktioner som, till exempel, informationslagring betraktas inte sällan som någon sorts fusk och ett uttryck för en skadlig lättja.

Det klassiska exemplet på denna konservativa skepsis är Sokrates berättelse om skriftspråkets mytiska uppkomst i Platons dialog ”Faidros”. Den vise kung Thamos av Egypten var, framhåller Sokrates, alls inte imponerad av vad man kunde åstadkomma med hjälp av bokstäver. Dessa utgör tvärtom, menar kungen, ett hot mot den genuina kunskapen. Den som lär sig läsa lär sig samtidigt att försumma det egna minnet. Man låter sig ”påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft”. Skriften är därför en ”drog” som ger en skenbar vishet som är väsensskild från sann vishet. Ingenstans markerar Platon att han uppfattar något ironiskt i att denna argumentation förs fram just i skrift.

Även boktryckarkonsten mötte på sin tid och på sina håll ett likartat motstånd. Johan Tritheim (Johannes Trithemius), abbott i benediktinerklostret i Sponheim, författade 1492 en skrift till försvar för munkarnas mödosamma skrivande och kopierande för hand: ”De Laude Scriptorum”. Att kopiera en text för hand ger, hävdar Johannes, munken tillfälle att försjunka i långvarig kontemplation och på så sätt skapa sig en fullständig förståelse av innebörden. Dessutom är den tryckta boken, som är tryckt på papper, förgänglig, medan den på pergament handskrivna texten är beständig. Inte heller denne gode abbot tycks ha funnit det störande motsägelsefullt att hans angrepp på den tryckta boken trycktes i bokform och på så sätt spreds till en stor läsekrets samtidigt som det kopierande för hand som han ville försvara marginaliserades ytterligare.

Uppenbarligen finns det alltså en mer eller mindre allmänt omfattad och i varje fall seglivad idé om att just den kommunikationsteknologiska nivå vi befann oss på ungefär i går är rimlig och acceptabel, medan nästa språng i utvecklingen måste innebära att omistliga värden går förlorade. Denna idé vilar i sin tur på det sunda förnuftets outtalade föreställningar om just den skillnad mellan ”främmande tecken utifrån” och någon sorts genuina insikter som kommer ”inifrån av egen kraft” som Platon talar om.

Frågan är då bara vilket ursprung dessa inifrån och av egen kraft kommande impulser skulle ha. Faktum är att denna till synes naturliga och grundläggande gränsdragning mellan yttre och inre i det här sammanhanget är helt och hållet illusorisk. Medvetandet är inte inneslutet i vår hjärna utan finns och verkar i hela det kognitiva systemet som utgörs av hjärna och omvärld. Förbluffande mycket av det vi tror oss ha inne i huvudet befinner sig i själva verket ute i världen. Allt blir så mycket enklare så.

De modeller vi skapar av världen är ytterst skissbetonade och fattiga på detaljer. Det finns ingen som helst anledning att internalisera en större mängd detaljer eftersom det är så lätt att kontinuerligt kontrollera att det övergripande mönstret förblir någorlunda stabilt och sedan fokusera uppmärksamheten bara på de relevanta detaljerna om och när det behövs. Omvärlden finns ju alltid till hands. Med denna arbetsbesparing frigör hjärnan stora resurser och kan ägna sig åt annat än att lagra oväsentliga enskildheter. Men det innebär också att vår inre värld inte alls är lika rikt smyckad som vi gärna inbillar oss. Världen är i hög grad sin egen modell, och så har det alltid varit och det är lika bra det.

Så vad är då problemet? Brian Cathcart, professor i journalistik, diskuterar allmänbildningens utsatta status i sommarnumret av kvartalstidskriften Intelligent Life. Från den egna undervisningen kan han rapportera att studenterna i dag inte värderar generella sakkunskaper särskilt högt just därför att de är så lättåtkomliga. Man frågar bara datorn eller telefonen om och när man skulle råka behöva. Att själv faktiskt plugga in och känna till dem i gammal traditionell bemärkelse verkar inte vara något med hög prioritet. Och en intervjuad företrädare för det brittiska lärarförbundet ser inget särskilt alarmerande i detta. Det är viktigare att lära sig förmågan att hantera olika hjälpmedel för att skaffa sig den information situationen kräver än att trycka i sig fakta i stora mängder. Tyngdpunkten i studierna förskjuts gradvis från kunskapsinlärning till träning i viktiga färdigheter.

Fakta är på tillbakagång inom dagens utbildningssystem, konstaterar Cathcart krasst; han kan inte hitta någon sakkunnig som bestrider detta. Elever lär sig färre fakta i skolan än vad deras föräldrar gjorde på sin tid, och den ringa mängd som trots allt lärs ut förmedlas på ett sätt som gör att den inte förblir i minnet särskilt länge. Ett mått av vad som förr skulle kallas okunnighet eller brist på bildning byggs in i det nya systemet, men i gengäld erbjuder internet oskattbara informationsrikedomar till alla. Cathcarts studenter har aldrig hört talas om Falklandskriget, men det är det pris vi får betala. Det kommer alltid att finnas dumskallar (”dimwits”), skriver han, och man ska inte dra alltför stora växlar på detta. Nu kan de i alla fall snabbt och enkelt informera sig om både det ena och det andra tack vare nätets välsignelser.

Man kan dock hävda att det trots allt krävs ett minimum av kunskaper för den som hjälpligt vill orientera sig i ett bedövande informationsflöde. Det spelar inte så stor roll att sökningen går fantastiskt snabbt om den sökande sedan inte kan sortera den efterfrågade informationen och sätta in den i ett begripligt sammanhang. Och det krävs ett minimum av kunskaper för att man ens ska veta vad man söker efter. Men alldeles oavsett detta, och utan att för den skull förespråka en återgång till utantillrabblande i skolan, menar jag att professor Catchcart underskattar problemet med dumskallar på nätet.

När all information – åtminstone i princip – är tillgänglig för alla, finns det inte längre kvar någon enskild, central instans med nämnvärd makt över informationshanteringen. Och det låter ju som goda nyheter, eller hur? Monopolet är brutet, det är inte längre en liten, relativt homogen klick av människor som dikterar villkoren, makten sprids över flera händer, allas händer. Men allt är kanske inte bara solsken, trots allt. Detroniseringen av det medieetablissemang som en gång avgjorde vilken information som lämpar sig för vidareförmedling, innebär att allting kommer ut förr eller senare. Men – och det är det som är poängen i det här sammanhanget – allt kommer inte ut till alla. Även det offentliga rummet har brutits upp och förvandlats till en multidimensionell medie­galax fylld av parallella världar där var och en sysslar med sitt.

Nya fakta kallas ofta för nyheter. Förr i tiden förmedlades nyheter under ordnade former från ett producentled till ett konsumentled. På nätet förmedlas nyheter kors och tvärs och hur som helst i alla riktningar hela tiden. Konsumenten måste ständigt göra aktiva val, och varje val av en viss nyhetskälla innebär att oräkneliga alternativa källor väljs bort. Och alla dessa val (och bortval) tenderar att följa ett tydligt mönster i form av ”selektiv exponering”: vi söker oss till de informationskällor och auktoriteter vars intressen och värderingar stämmer överens med våra egna.

Det vill säga: vi väljer den information som bekräftar vad vi redan tror oss veta. Om de fakta och ståndpunkter som framförs börjar avvika från den omhuldade bilden av omvärlden på ett jobbigt sätt, söker vi oss helt enkelt till andra nyheter. Och vi hittar dem snabbt och enkelt på nätet. Det är så fantastiskt lätt att hitta menings­fränder och information som smeker ens fördomar medhårs. Och det är lika lätt att välja bort allt det som stör sinnesfriden och tvingar en att tänka när varje nyhetskonsument blir sin egen redaktör. Det gäller dumskallar likaväl som självutnämnda bildningsgiganter.

Detta är den enkla förklaringen till att kreationism, diverse new age-geggamoja, all världens knasiga konspirationsteorier och allt möjligt annat nonsens blomstrar som aldrig förr i det så kallade informationssamhället. Människor som inte vet vad en teori är kan ostraffat påstå att evolutionsteorin bara är en teori som alla andra eftersom de lever och propagerar inneslutna i väl skyddade verkstäder där man är fri att välja inte bara sina åsikter utan numera även sin alldeles egna faktauppsättning. Teknologibloggaren Farhad Manjoo har skrivit underhållande och oroväckande om detta fenomen i sin bok ”True Enough: Learning to Live in a Post-Fact Society” (2008). X och Y kan bo grannar med varandra och ändå leva i helt olika världar. Det blir allt svårare att enas också om vad man är oense om. Det blir allt svårare att föra vettiga samtal med meningsmotståndare när skilda ståndpunkter utgår från helt olika fakta.

Själv menar jag att detta också är den enkla förklaringen till ett fenomen som för många amerikaner är lika motbjudande som det är outgrundligt: Sarah Palin. Alaskas numera före detta guvernör, som hur man än vänder och vrider på saken knappast kan sägas vara den skarpaste kniven i lådan, blev under fjolåret inte bara en tänkbar kandidat till posten som vicepresident i USA (och i så fall även stand-in för en åldrad och invalidiserad president med minst sagt osäker prognos): hon är i dag det republikanska partiets starkast lysande stjärna.

Hur är då detta möjligt? Jo, Palin är i praktiken osårbar. Det spelar ingen roll hur mycket kultiverade kolumnister och kunniga kommentatorer kallar henne obildad och korkad, det är en kritik som inte når in i den bepansrade verkstads­lokal där stora delar av hennes väljargrupper lever och verkar. I den mån dessa omdömen alls tränger igenom, stärker de snarast hennes ställning eftersom all kritik riktad mot hennes okunnighet automatiskt spiller över på hennes om möjligt ännu okunnigare stödtrupper, som då känner sig personligt angripna och därför blir ännu lojalare.

Därigenom blir det vi hittills har betraktat som okunnighet alltmindre en belastning och alltmer av en vinnande affärs­modell i informationssamhället, inte minst inom just politiken. En förkrossande majoritet av väljarna är avgrundsdjupt okunniga om, till exempel, hur en ekonomi fungerar och hur välstånd skapas. Följaktligen är det politiskt rationellt att jaga de okunnigas röster, vilket i sin tur leder till antingen bedrägliga valkampanjer eller också väldigt dålig politik. wOm det nu var någon som trodde att Internet löser de problemen åt oss, finns det goda skäl att tänka ett varv till.