Utan Grundtvig hade Danmark inte varit danskt

Efter Napoleonkrigen utbröt det som i Danmark kallas ”Den andra guldåldern”. Det är en passande benämning. Under denna tid framträder kulturpersonligheter som Adam Oehlenschläger, H C Andersen, Bertel Thorvaldsen, Søren Kierkegaard. Framträder gör också Nicolai Frederik Severin Grundtvig (1783–1872).

Han är inte särskilt välkänd i Sverige, men det gäller för många danska tänkare. Ändå har Grundtvig haft ett enormt inflytande. Lite grand också över oss. Och hans produktion är fullkomligt makalös. Det han skrivit skulle fylla 130 tunga volymer och fortfarande är inte på långt när allt utgivet. Det indikerar att Grundtvig var en kontroversiell person och det gäller fort­farande.

Han var ofta verksam i ett Köpenhamn som under den andra guldåldern hade lite drygt 100 000 invånare. Naturligtvis kände han Kierkegaard och H C Andersen. De tyckte inte särskilt bra om varandra. De var för övrigt många som ogillade denne Grundvig, som alltid tycktes ha funnits. Redan som 20-åring hade han avlagt prästexamen. Han behärskade ett flertal språk, flera av dem döda. Han översatte Snorre Sturlassons kungasagor från fornnordiska, ”Saxo Grammaticus” från medeltida latin och Beowulfkvädet från anglo-saxiska. Redan innan dess, i mars 1810, hade Grundtvig gjort skandal vid sin provpredikan över ämnet ”Hvi er Herrens Ord forsvundet fra hans Hus?”, som var en våldsam ­attack på det danska prästerskapet. Predikan i sig var ingen skandal, utan det faktum att han lät trycka den. Många upprördes också av den världshistoria han publicerade 1812. Mest upprördes man kanske av berättarformen, där poesi, predikan och historia fick utgöra en enhet.

Genom kung Frederik VI:s försorg fick Grundtvig ett förordnande vid Vor Frelsers Kirke i Köpenhamn. Det blev avgörande för hans typ av kristendom och om detta skrev han en berömd dikt i 312 elvaradiga stanser med titeln ”Nytaars-Morgen”. Den anses mycket svårforcerad, för den som inte är väl förtrogen med hans ­filosofi

Det viktiga för Grundtvig var församlingen. De kristna församlingarna var äldre än Bibeln. Kristus skulle i första hand inte sökas i denna bok, utan i församlingen, manifesterad i dopet och nattvarden. Detta satte Grundtvig i motsatsställning till teologiprofessorn H N Clausen, som han i en mycket hätsk skrift menade hade ställt sig i spetsen för kyrkans fiender. Grundtvig bötfälldes och ställdes under den dåtida danska censuren. Det innebar att inget av det han skrev fick publiceras, förrän poliskammaren läst och satt stämpeln ”Får tryckas” på papperen. Detta hände nu bara en gång, för det Grundtvig skrev var så svårt att förstå. 1837 slapp han censuren.

Han har kallats den störste psalmförfattaren sedan kung David och 271 av hans texter återfinns i den danska psalmboken. De handlar mycket om den kristnes dag­liga liv och storheten ligger i, anser experterna, att Grundtvig i så stor utsträckning uttrycker attityderna hos dem (församlingen) som sjunger. Bland de mest älskade psalmerna märks ”I denne söde Juletid”, ”Fra Himlen kom en Engel klar” och ”Tag det sorte Kors fra Graven”.

 Han hade således mycket gjort, när ­Sleswig-Holstein gjorde uppror 1848 och ville bryta sig loss från Danmark. Och nu följer ännu en kontroversiell tid i hans liv. Det finns en bok om detta av Claus Bjørn, som heter Grundtvig som politiker (Anis, 264 s). Bjørn dog innan arbetet hann avslutas, men hans anteckningar har sammanställts och bearbetats av Thorkild C Lyby.

1847 hade varit ett lyckligt år i Danmark, åtminstone vad gäller världsliga ting. Järnvägen mellan Köpenhamn och Roskilde var invigd och potatispesten hade varit mindre förödande. Man hade rentav långt framskridna planer på en ny järnväg, nu mellan den fortfarande danska staden Flensborg och västkusten. Men nästa år hade inlett en orolig tid i Europa. Frankrike hade blivit republik igen, efter att Ludvig Filip abdikerat. I Österrike hade furst Metternich tvingats avgå. Och i Danmark var man i färd med att avskaffa det kungliga enväldet och skriva en ny grundlag. Kung Frederik VII var helt med på dessa planer och en riksdag hade sammankallats. Den var knappast demokratiskt vald. Bland annat hade ett antal ledamöter utsetts av kungen själv. En av de valda var dock Grundtvig.

Han hade långt ifrån alltid varit författningsvänlig. Vid Frederik VII:s trontillträde 1839 hade Grundtvig tillsammans med J Chr Lindberg agiterat mot alla sådana ­liberala tankar. Men den under 1840-talet tilltagande sleswigska nationalismen hade fått honom att tänka om. Nu under slutet av decenniet hade Grundtvig intagit positionen som närmast ärkeliberal och, även för sin tid, extrem nationalist. 1848 startade Grundtvig tidningen Danskeren, där han var redaktör och för det mesta den ende journalisten. 20 inlägg finns tryckta i ”Grundtvig som politiker”. Det är pamflettjournalistik på temperamentsfull men ordrik och något tjatig 1800-talsdanska, plus en smula filosofi och en och annan dikt ur egen penna och andras.

Grundtvigs tyskförakt, eller rentav tyskhat, är smått befängt och borde ha varit det också runt 1850, trots kriget. Han ställer tyskarnas förnuftsdyrkan mot den högtstående ”danskheten”, som i detta pamflettskriveri inte definieras närmare. Här finns allmänt tal om danskarnas gudlighet, driftighet och tapperhet. Grundtvig gör sig också skyldig till ren krigshets, på ett sätt som närmast får kallas blodtörstigt och väckte uppseende också i hans egen tid.

Det hindrar honom inte från att vara ”nyliberal” på ett sätt som överträffar mycket av vad vi får höra 2008. Grundtvig är mycket skeptisk till skattefinansiering av kriget. Han anser att det hellre skall bekostas med frivilliga gåvor. Vidare är han motståndare till allmän värnplikt. Han har två söner som frivilliga i kriget och verkar se ett samband mellan soldatens tapperhet och frånvaron av tvång.

Grundtvigs insats i den danska riksdagen får ses som ett fiasko. Han var partilös, men mycket flitig i talarstolen. Så till den grad att både talmannen och övriga ledamöter ibland tystade ner honom. Grundtvig lade förslag efter förslag, som vanligen avslogs med stor majoritet. Han var i total avsaknad av så kallad politisk fingertoppskänsla och ville inte ha någon heller. Det var bara i ”Danskeren” Grundtvig kunde tala, utan att riskera att bli avbruten.

Men även om han blev avbruten, var han inte utan inflytande. Och han var heller inte alltid oklar. Hans definition av ett folkslag har mycket lite med etnicitet att göra. Den så kallade danskheten tog sig enligt Grundtvig framför allt uttryck i danska språket. Att behärska ett språk, ett så kallat modersmål, är samma sak som att tillhöra en nationalitet och att tillhöra en gemenskap. Detta gav i sin tur upphov till ett visst sätt att leva. I Grundtvigs kristendom fanns en växelverkan mellan människan och religionen. Och man kunde inte vara en fullgången människa, utan att ha en nationalitet, inklusive gemensamma seder, traditioner och historia, även om dessa förvisso var högst provinsiellt betingade. Grundtvig kan kanske kallas hyperliberal, men knappast globalist.

 Ordet folkelighet i Grundtvigs texter brukar ofta lämnas oöversatt. Det har en specifik dansk eller ”grundtvigsk” betydelse. Det är inget romantiskt eller ideellt begrepp. Det handlar inte om några ideal hos en viss socialgrupp eller kulturell gruppering. Det är i stället en term som gäller alla grupper inom en nationalitet på gott och ont. Folkelighet innebär ett mera kyligt konstaterande av vissa fakta. Men att vara till exempel dansk eller tysk eller svensk, innebär också att vara människa. Och kanske är detta även nödvändigt för att kunna ta emot det kristna budskapet. Folkeligheten varierar till sitt innehåll, men är också något klasslöst. Det är åtminstone en tolkning av Grundtvigs nationalism.

Det är kanske här man finner grunden till Grundtvigs mest berömda skapelse, folkhögskolorna. De har setts som demokratiska projekt. Viktigare var kanske att de manifesterade folkelighet. Dåtidens akademiska undervisning var fortfarande så latinbaserad och ledde till examen. Enligt Gruntvigs normer borde undervisningen istället vara dialogbaserad och mera utgå från det talade än det skrivna ordet. Det fanns ingen närvaroplikt vid föreläsningarna. De ledde inte till någon examen. Och det har på fullt allvar hävdats av många bedömare att detta var en förutsättning för andra företeelser som betecknats som mycket danska. Till exempel andelsmejerierna och andelsslakterierna. Påfallande många av dem som gjorde karriär där, hade bakgrund som elever vid folkhögskolorna.

Men eftersom Grundtvig även var liberal, var också hans syn på de folkhögskolor och församlingar som inte drog till sig människor, att de obevekligen borde stängas. Man kan kalla detta en obarmhärtig tillämpning av den starkastes rätt eller en metod att uppnå högsta effektivitet på längre sikt. Det beror på ens åsikt om den konsekventa liberalismen.

Men Gruntvigs liberalism var också medveten om risken för klasskamp. Adel, präster, borgare och bönder skulle troligen snart ersättas av krigarståndet, ämbetsmannaståndet, affärsmannaståndet och fabriksståndet. De tre förstnämnda stånden var tärande och inte närande och skulle ta brödet ur munnen på fabriksståndet samtidigt som detta i andligt hänseende plågades till döds. Jorden måste också fördelas, så att det danska folket förblev villigt att försvara äganderätten. Och att försvara Danmark.

 Grundvig var 75 år när han gifte sig för tredje och sista gången, nu med en 32-årig kvinna. Vid 77 års ålder blev han far på nytt. De som mötte honom under de sista åren, mötte en urgammal man med långt skägg. Grundtvig såg nu inte ens gammaltestamentlig ut, han liknade mer en druid från Englands forntid. Man såg en åldrande man som lärt sig läsa vid fyra års ålder och lika ivrigt tagit del av händelserna under franska revolutionen, som rapporteringen från Pariskommunen. Han var en kvarleva från den europeiska liberalism som inletts med Bastiljens fall och tillfälligt nu tagit paus med avrättningen av kommunarderna. Grundtvig var en relikt från den idéhistoria han själv varit med om att skapa.

Och hans produktivitet var som sagt övermänsklig. Det är också en nästan övermänsklig uppgift att under en normal livstid läsa igenom allt han skrivit. Då bör också nämnas, att alla de tal han höll och alla de filosofiska diskussioner han förde på tu man hand med olika människor, inte finns nedtecknade. Det hindrar inte att det i Danmark, men väldigt lite i Sverige, ständigt förs en diskussion om Grundtvigs betydelse. I Danmark hävdas på fullt allvar att hans skugga, eller hans solsken, fortfarande påverkar dansk mentalitet. Både vad gäller liberalism och den alltjämt starka nationalismen. Det är till exempel ingen slump att Danmark inte vill införa euron. Men det hade kanske varit det, om inte Grundtvig levat.

I, som bærer Rigsdags-Navnet

Her i Danskens Fødeland!

Mindes vel, ad uden Gavnet

Veier Navnet ei et Grand,

Tomt det kun forøger Savnet:

Dattersøn af Dag er Dan!

(”Ni som bär på riksdagsnamnet / här i danskens eget land! / Minns väl att förutan gagnet / väger namnet ej ett grand, / tomt, det blott förökar saknad: / Dotterson till dag är dansk/”)

En dikt som andas tidigt 1800-tal från en man som gärna ville göra om 1800-talet. Och delvis lyckades. Åtminstone i sitt eget land.

Ola Stensson är jur o fil kand.