Ukrainas framtid en osäker historia

Vart är Ukraina på väg i dagens Europa? Östeuropas i särklass största land, Ryssland undantaget, tycks kunna utvecklas i nästan vilken riktning som helst, även på ganska kort sikt. Allt står för närvarande och väger och nationens öde på 2000-talet står ännu skrivet i stjärnorna. Osäkerheten har ökat dramatiskt under 2008, särskilt efter det rysk-georgiska augustikriget och nu även den globala finanskrisen, som drabbat Ukraina hårdare än de flesta andra länder. Detta har i sin tur förvärrat den redan tumultartade inrikespolitiska utvecklingen. Nya osäkerheter tornade upp sig lagom till nyår, då Ryssland ställde in sina leveranser av naturgas till det starkt gasberoende Ukraina.

Det är i dagsläget helt omöjligt att förutspå om Ukraina verkligen kommer att låta sig integreras med Väst- och Centraleuropa på det sätt som den starkt västvänlige president Jusjtjenko för närvarande arbetar för, eller om de komplexa relationerna till Ryssland kommer visa sig starkare och ta överhanden. I denna osäkerhet står också Ukrainas historiska och kulturella identitet på spel; den kan fortfarande komma att formas till nästan vad som helst. Det är signifikativt att omvärldens föreställningar om landet ännu inte på något vis har tagit fast form. Våra västerländska uppfattningar om Ukraina är oftast både diffusa och motsägelsefulla, och det är svårt för oss att sätta fingret på vad Ukraina egentligen är för ett land. Inte ens ukrainarna själva är särskilt säkra på detta.

I Sverige domineras synen på Ukraina av ett ryskt, Moskvacentrerat perspektiv: i historieundervisningen, såvida Ukraina över huvud taget berörs, får elever och studenter lära sig att det är i Ukrainas huvudstad som Rysslands historia börjar och att Ukrainas och Rysslands öden därmed är naturligt sammanflätade. Det ukrainska språket framställs ofta som något av en rysk dialekt. Intrycket förstärks av att svenska medier inte använder ukrainska geografiska namn, utan ryska: Kiev, Lvov och Dnjepr är till exempel ryska geografiska namn för vad som på ukrainska heter Kyiv, Lviv och Dnipro. Det gäller även personnamn: Tymosjenko skrivs i svensk press nästan alltid som Timosjenko, vilket är den ryska formen.

Det kan förefalla som detaljer, men i ett läge där Ukraina tycks kunna utvecklas i nästan vilken riktning som helst och ”allt flyter” kan de små nyanserna i omvärldens förhållningssätt oavsiktligt komma att bidra till att stärka en viss utvecklingsriktning. Sverige är för övrigt ett land som ukrainarna anser sig ha ett speciellt förhållande till, något som går tillbaka till vikingarnas närvaro och Karl XII:s senare allians med den ukrainske kosackledaren Mazepa under stora nordiska kriget. Det finns till och med en teori om att den ukrainska flaggan, som i likhet med den svenska är blågul, är ett arv från denna 1700-talsallians!

I Ukraina självt är historien ett konstant slagfält med nära kopplingar till de in- och utrikespolitiska spänningarna. En hätsk debatt som flammade upp häromveckan hade till exempel att göra med 75-årsminnet av den stora svälten i Ukraina 1932–33. Miljontals människor dog den gången och ukrainska historiker anser det bevisat att Stalin medvetet framkallade massvält för att ”knäcka Ukrainas oberoende bönder”. President Jusjtjenko har därför försökt få denna massvält internationellt klassificerad som folkmord. Rysslands president Medvedev blandade sig snabbt i saken: han protesterade å Rysslands vägnar och hävdade att Ukraina förvanskar historien.

En annan, och ofta återkommande, källa till politisk-historiska gräl rör synen på Kiev. Att Kiev är en i grunden rysk stad och att det medeltida ”Kievriket”, som dominerade en stor del av östra Europa från 800-talet till 1100-talet, utgör själva ursprunget till dagens Ryssland anses självklart i ryska kretsar.

Ukrainsksinnade historiker tolkar historien helt annorlunda: de menar att det Moskvacentrerade Ryssland ingalunda går tillbaka på Kievriket och att Kiev från mongolinvasionen 1240 och fram till slutet av 1600-talet dessutom låg utanför den moskovitiska maktsfären. De menar att det då blir ganska konstlat att tala om Kievs ”naturliga återvändande” till Ryssland. Merparten av övriga Ukraina förblev dessutom utom rysk kontroll fram till 1795 (de västligaste regionerna ända till 1944). Det som i ryskt perspektiv framställs som en 500-årig och i grunden betydelselös parentes i väntan på att den rätta ordningen skall återställas, framstår i ukrainskt västorienterat perspektiv tvärtom som den allra viktigaste perioden i landets historia, ett halvt årtusende under vilket Ukraina bygger upp sina starka relationer till Polen, Litauen, Österrike och Västeuropa och blir en självklar del av den västerländska gemenskapen.

Denna icke-ryska syn på historien har haft svårt att få rum i västvärldens skolböcker, men har fångats upp av bland andra den amerikanske historikern Timothy Snyder i den prisbelönta boken ”The Reconstruction of Nations” (2004). Snyder visar där liksom i förbiparten också hur idén om den ryska historiska kopplingen till Kiev var någonting som medvetet ”uppfanns” av Moskva i slutet av 1600-talet, mer eller mindre ur intet, för att bättre motivera det ryska imperiets expansion mot sydväst.

En liknande idé uppfanns för övrigt även av polackerna på 1500-talet. Den gick ut på att befolkningen i Polen egentligen härstammade från sarmaterna, ett folk av iranskt ursprung som under antiken dominerade stäpperna norr om Svarta havet. Vad som idag är södra Ukraina kom därför att tolkas som något av ett polskt urhem, och det tedde sig således ”naturligt” (ett farligt ord i all historieskrivning!) att Polen skulle härska över Ukraina även i samtiden. Om denna polska ”sarmatism” skriver Neal Ascherson på tänkvärt vis i ”Black Sea” (1995).

Det finns en mer underliggande historisk-politisk debatt som handlar om hur Ukraina egentligen bör definieras rent geografiskt. Vilka är egentligen dess ”naturliga gränser”? Gränsen i öster är särskilt känslig, eftersom den inte sammanfaller med någon tydlig historiskt definierad gräns eller någon avgörande övergång i språket: det är ryska som är majoritetsspråk på båda sidor om gränsen. Här finns regioner som till skillnad från merparten av nuvarande Ukraina aldrig kom att ingå i det tidigmoderna polsklitauiska samväldet och där själva begreppet Ukraina inte har klangen av ett eget land, utan mer av ett landskap.

Ukrainas gräns mot Polen är å andra sidan inte alls omstridd – trots djupt rotade polska härskaranspråk och trots att historien i gränstrakterna har innefattat såväl hänsynslös politisk terrorism som ömsesidig etnisk rensning. Polen och Ukraina har lagt gamla bitterheter bakom sig på ett till synes föredömligt sätt. Den gamla myten om den polska nationens sarmatisk-ukrainska ursprung förmedlar därvid snarast en munter känsla av gemenskap snarare än den väcker onda minnen till liv om den polska adelns exploatering av Ukrainas bönder. 2012 skall de två länderna till och med arrangera fotbolls-EM tillsammans – om inte Ukrainas ekonomiska kris hinner sätta käppar i hjulet för detta.

Den mest laddade frågan när det gäller Ukrainas geografi är vad som kommer att hända med de ukrainska regionerna längs Svarta havets norra stränder, inklusive den stora halvön Krim, som å ena sidan hyser Rysslands Svartahavsflotta som hyresgäst och å andra sidan är hemvist för en kvarts miljon krimtatarer. Dessa regioner har vare sig någon stark rysk eller ukrainsk ”urhistoria” som kontrahenterna kan stödja sig på. Krim tillfördes Ukraina av Chrusjtjov så sent som 1954, och den ukrainskspråkiga befolkningen är i klar minoritet på de flesta håll längs Svartahavskusten. President Jusjtjenko har försökt påverka detta genom hårdföra språklagar för att förhindra att ryskan tar över helt, kulturellt och språkligt.

Men även den ryska närvaron vid Svarta havet känns på sitt sätt främmande och kolonial: det var inte förrän i slutet av 1700-talet, på Katarina II:s tid, som Ryssland på allvar började bli en makt att räkna med i dessa tidigare osmanska trakter. Neal Ascherson framkallar i sin Svartahavshistoria en bild av Svarta havets numera ukrainska kustregioner som en integrerad del av antikens Grekland och Rom, som höll sig med kolonier här, vilket även de mäktiga italienska sjöfararstaterna Genua och Venedig gjorde långt in på 1400-talet. Historien är på det hela taget oerhört mångfacetterad och multikulturell på ett sätt som alla nationalister avskyr. Nära Dnipros mynning i Svarta havet låg den viktiga grekiska handelsstaden Olbia som en blomstrande länk mellan det mytomspunna Skytien och Medelhavsvärlden, och en modern ukrainsk stad som Cherson är förknippad med Herkules bravader. Det finns ingenting i detta som pekar framåt mot ett integrerande av dessa regioner i en ukrainsk nationalstat, och att koppla Svarta havets förflutna till ukrainsk nationalkänsla låter sig därför inte göras i en handvändning.

Något som ukrainarna däremot gärna förknippar sig själva med är kosackerna, som i Ukraina hade sitt centrum på en befäst ö i Dnipro. Deras speciella kultur inbjuder i ukrainskt perspektiv till romantiska föreställningar om både frihet och demokrati som en naturlig beståndsdel i Ukraina och dess förflutna. Deras kamp mot än den ryska, än den polska övermakten tolkar ukrainska historiker numera gärna som en kamp för Ukrainas självständighet som nation. När Ryssland i år firar 300-årsminnet av segern vid Poltava kommer man i Ukraina istället dra sig till minnes att detta slag inte bara tillintetgjorde den svenska armén, utan även utplånade en – må vara fåfäng – dröm om ukrainskt oberoende under svenskt beskydd. Kosackhetmanen Ivan Mazepas allians med Karl XII betraktas i dagens Ryssland ännu som ”förräderi”, och under Sovjettiden var det helt tabu att hylla honom. Men just därför har Mazepa sedermera kommit att få nationell hjältestatus i det numera självständiga Ukrainas historieskrivning.

Ett särskilt problem för Ukraina är att så många av dess stora kulturhistoriska personligheter inte betraktas som ”ukrainska” av omvärlden – vare sig i Ryssland eller i väst. Det gäller världsnamn som Kazimir Malevitj, Ilja Repin, Sergej Prokofjev, Nikolaj Gogol och många andra, som i ukrainska ögon samtliga är att betrakta som viktiga representanter för Ukrainas nationella kulturarv, medan de i Ryssland – och i väst – oftast klassificeras som ”ryssar från Ukraina” eller ”ryssar av ukrainsk härkomst”. Det ligger i linje med det ännu vanliga ryska perspektivet på Ukraina som ett i grunden ”ryskt landskap”. Ukrainska kulturhistoriker anser tvärtom att somliga av dem, som Prokofjev, i själva verket var med och kämpade för ukrainsk nationell frigörelse från Ryssland. Det hela kompliceras av att många ukrainare med stark ukrainsk nationalkänsla hade och har ryska som första språk – ungefär som många finlandssvenskar genom åren spelat nyckelroller i kampen för Finlands nationella sak.

Frågan är som sagt vad som egentligen kommer att hända med Ukraina i framtiden. Inom EU och Nato stödjer man officiellt Ukrainas strävan efter integration med väst och på sikt kanske till och med medlemskap i dessa organisationer. De flesta av oss västeuropéer delar förmodligen spontant en förhoppning om att Ukraina inte skall förlora sin västliga orientering. Men i vår historiska och kulturella okunskap tyr vi oss, ironiskt nog, ofta till vad som i grunden är ryska historiska och kulturella perspektiv på Ukraina. En orsak är definitivt att de flesta utländska journalister som bevakar Ukraina inte talar ukrainska, utan bara ryska. Därmed missar de mycket av ukrainarnas egna perspektiv på sitt land. Det är olyckligt, eftersom dessa perspektiv definitivt behövs om väst menar allvar med sin strävan efter att bygga ut relationerna till Ukraina.