Tid att syna universitetens nyliberala anda

Det finns inte mycket kvar av den stora tilltron att det fria, gränslösa flödet av varor, kapital och tjänster skulle vara den självklara förutsättningen för stigande välstånd i världens alla hörn. Vem vill fortfarande, när den värsta överproduktionskris som någonsin drabbat den globala ekonomin råder, sjunga lovsånger till ohämmad konkurrens? Vem tror på den osynliga handen efter att ofantliga summor bara försvann, ”täckta” uteslutande av spekulation? Och vem skulle vilja hylla kapitalmarknadens absoluta frihet nu när staten fått rycka in i många industriländer för att rädda vad som räddas kan av banker, försäkringar och biltillverkare? Nej, det finns väl ingen som frivilligt skulle tala för marknadernas tygellösa frihet idag, och det lär åtminstone dröja några år innan den militanta ekonomiska liberalismen höjer rösten igen.

Men det finns stora områden inom samhället som under senare år radikalt omgestaltats i den fria företagsamhetens anda under välkända slagord som ”ökad konkurrens”, ”transparens”, ”valfrihet”, ”efficiency control” eller ”quality management”, och där en revision av affärsmodellen ännu inte ens övervägs. Till dessa områden hör alla offentliga institutioner som, mest under senare år och steg för steg, förvandlats till att allt mer likna företag i en marknadsekonomi, en stor del av sjukvården, äldreomsorgen, arbetsförmedlingen, även skolor, men ändå mest av alla: universiteten. Och hade inte den Europeiska Unionen, med sin ”Lissabonstrategi” från 2000, lovat att alstra världens ”mest konkurrenskraftiga”, ”vetenskapsbaserade” ekonomi, förenad med en stadig, varaktig tillväxt och fred på arbetsmarknaden?

Högskolornas förvandling till företag tycks nu till sist ha nått det gamla universitets centralgestalt: professorn, den ganska självständige forskaren och läraren, som förfogar över tid och pengar för att forska och skriva, och som åtnjuter en social säkerhet annars bara präster och domare kan räkna med. Yrket, åtminstone i sin traditionella mening, kommer helt enkelt inte att finnas kvar, säger Frank Donoghue , professor i engelska vid Ohio State University i Columbus. I sin bok The Last professors: The Corporate University and the Fate of the University (Fordham University Press, 172 s) förklarar han att konkurrensen numera fått åtminstone samma betydelse inom kultur och vetenskap som den redan har inom ekonomin. ”Denna konkurrens skapar ett fundamentalt behov av standardiserade mått för arbetsinsatser, av allmänt förpliktande, men ytliga normer, för att man ska kunna mäta mycket olika typer av intellektuella prestationer.” Om världens mest prestigefyllda universitet, alltså Harvard, Yale och Princeton, Oxford och Cambridge, idag utmärker sig också genom att ännu vörda den humanistiska bildningen, så är detta resultatet av att den försvunnit hos alla andra, av just ekonomiska skäl, bortsett ifrån att dessa universitets numera allt överstigande betydelse redan är ett resultat av den ökade konkurrensen inom den akademiska världen.

Den gamla byråkratin, den statligt garanterade sociala säkerheten, men framför allt den gamla yrkesetiken ersätts då av ”target agreements”, budgetering, rapporter och dokumentationer, ”benchmarking” och ”risk and benefit accounting”. Kort sagt: av hela den moderna företagsekonomins illusionsmaskineri. Som en direkt följd av denna nyorientering stärks universitetsstyrelsens makt över professorerna; rektorn, tidigare enbart den främste bland jämlikar, uppträder numera för det mesta som en verkställande direktör. Framför allt unga forskare förvandlas i allt större utsträckning till säljare av sig själva, emedan till exempel andelen av professorer i Förenta Staterna – där även forskarassistenter räknas som ”professorer” – sjunkit till en tredjedel av hela den akademiska lärarkåren (samma tendens finns i alla västliga länder). Alla andra är doktorander, adjunkter, lektorer, vikarier, ofta med tidsbegränsade kontrakt, som kallas in när pengarna inte räcker till och studenterna blir allt fler: Så uppstår ett pedagogiskt tjänstefolk med en mycket osäker framtid. Samtidigt sjunker de humanistiska ämnenas betydelse för universiteten, inte minst för att deras arbetsresultat är så svåra att mäta.

Att en akademisk värld som omskapas efter den fria företagsamhetens principer genomgående utvecklar en spekulativ karaktär som i alla hänsyn liknar den lössläppta finanssektorns kreativa förmåga, är tesen för en besläktad bok som den tyske sociologen Richard Münch från universitetet i Bamberg publicerade i våras. Under titeln Globale Eliten, lokale Autoritäten, Bildung und Wissenschaft unter dem Regime von Pisa, McKinsey & Co (Suhrkamp Verlag, 266 s) förklarar han att det nya universitetet inte enbart kännetecknas av ökad effektivitet, utan minst lika mycket av låtsas- eller pseudomarknader. Under trycket av en tilltagande redovisningsplikt skapas det alltså, i allt större utsträckning, fiktiva varor för att täcka fiktiva behov hos fiktiva konsumenter, inte minst inom humanvetenskaperna, innefattande sociologi liksom statskunskap. Den långa raden akademiska skandaler under senare år, allt ifrån plagiat till påhittade forskningsresultat och rent fusk, är en icke helt överraskande följd av denna utveckling.

Richard Münch räknar upp en lång rad effekter som alla uppstår genom universitetens reformering i nyliberal anda, utan att man hittills har förknippat dem med ett och samma fenomen: Mångspråkigheten gäller som ett hinder för produktionen av ”humankapital” då den kräver så mycket tid att det sker på de tekniska ämnenas bekostnad; den historiska vetenskapen ger vika för de ekonomiska; ämnenas institutionella ordning mjukas upp och ersätts med allt fler ”interdisciplinära” forskningsområden; även inom den humanistiska vetenskapen skriver professorerna mindre allmänt läsbara böcker och fler uppsatser för facktidskrifter med ”peer review” så att deras namn förblir okända utanför den egna institutionens gränser. Och inte nog med det: Den högre bildningens reformering enligt den fria företagsamhetens principer delar upp universiteten i några få elitskolor, där forskningen bedrivs relativt fritt och på framstående nivå, och många institutioner som får nöja sig med att undervisa de akademiska medelmåttorna eller till och med en ny intellektuell underklass.

Dessutom ”avprofessionaliserar” reformen professorerna, som alltmer ger upp den traditionella, entusiastiska bindningen till sitt kunskapsområde för att förvandla sig till ”rationella egoister” eller ”rationella opportunister” med ett alltjämt instrumentellt förhållande till både ämne och ämbete. Slutligen gynnar reformen uppkomsten av en ny kast av ”akademiska stjärnor” som är nödvändiga för att ett universitet ska kunna presentera sig som ett om möjligt ”globalt” märke – om så behövs även utan hänsyn till formella kvalifikationer, bildningstraditioner och ämnesgränser. Dessa stjärnor bidrar ytterligare till uppkomsten av slutna system inom den akademiska världen för att de å ena sidan lockar fram epigoner medan de på andra sidan stöter bort duktiga forskare på den egna institutionen som under dessa omständigheter måste uppträda som icke välkommen konkurrens.

Ideologin som alstrar alla dessa gärningar och öden kallas för ”New Public Management” (”NPM”). Överallt där dess principer härskar, uppstår en sfär som underkastas effektivitetskontroll i en sådan utsträckning att varje handling ”deformeras och överbelastas genom förpliktelsen till dokumentation och evaluation”, skriver Richard Münch. Den franske historikern Christophe Charle beskriver i en bok med titeln Les ravages de la ”modernisation” universitaire en Europe (Den förödande effekten av den akademiska moderniseringen i Europa, Éditions Syllepse, 292 s), denna utveckling som en ”paradoxal kombination av marknadens frihetsretorik och nästan totalitär kontroll”. Han lägger särskilt märke till att den ekonomiska liberaliseringen bland de europeiska universiteten, ofta förknippad med namnet ”Bologna”, inte alls leder till den utlovade frigörelsen av allahanda ödeliggande resurser. Istället bekräftas alla redan befintliga skillnader och hierarkier: de framgångsrika ämnena inom ett universitet blir ännu mera framgångsrika för att de får en allt större del av budgeten. Samtidigt blir de alltmer slutna och börjar kommunicera enbart med minst lika framgångsrika institutioner, med risk för bildning av (för det mesta manliga) akademiska karteller eller till och med monopol. Den akademiska hierarkin liknar därför alltmer serietabellerna inom elitfotbollen, där ett lags placering för det mesta ger en exakt bild av lagets ekonomiska villkor.

Detsamma gäller förhållandet mellan universiteten inom ett och samma land och även mellan länderna: med högskolor i Storbritannien, Nederländerna och de skandinaviska länderna i topp, Spanien, Portugal och Grekland i botten och Frankrike samt Tyskland någonstans i mitten (mest på grund av att universitetens ekonomisering går trögare i länder där det historiska arvet, synligt bland annat inom de akademiska ämnenas strikta ordning, är direkt bunden till statens eller delstaternas kontroll över bildningsväsendet). Dessutom förstärker de växande skillnaderna mellan universiteten alla redan befintliga sociala klyftor. I Frankrike talar man med anledning av högskolornas utveckling på senare år redan om en växande ”malaise des classes moyennes”, om ”medelklassens elände”.

Reformeringen av universitetsväsendet i nyliberal anda leder på så sätt till en massiv koncentration av utbildningsresurser. Dess yttersta uttryck är ”Shanghai-rankningen” som varje år listar de 500 mest synliga universiteten i världen. Det är självklart att bara de större institutionerna har en chans att hävda sig i denna jämförelseprocedur, och att det krävs väldiga insatser av monetärt och symboliskt kapital för att klättra lite högre i denna vetenskapens skönhetstävling. Men också här är liberalismens negativa konsekvenser påtagliga: en minskning inte bara av vetandets mångfald, utan också av möjligheterna att utveckla vetandet utanför de etablerade korridorerna, en reduktion av den vetenskapliga produktiviteten, då alla ansträngningar koncentreras på några få områden så att de måste falla offer för en fallande vinstkvot. Och förresten – vilken forskare i Lund skulle ingå ett samarbete med en kollega i Jönköping, om han samtidigt skulle kunna få igång ett samarbete med Stanford, även om kollegan i norra Småland är mycket kunnigare på sitt område än kollegorna i Kalifornien?

Gärna skulle man vilja veta hur stora effektivitetsskillnaderna faktiskt är mellan det gamla och det nya universitet, hur mycket bättre resultat den nyliberala reformen faktiskt får fram – men svaret på denna fråga finns bortom alla empiriska undersökningar. Just därför får man förmoda att alla dessa reformer inte så mycket följer ekonomiska utan framför allt politiska bevekelsegrunder. De står för en enbart skenbar rationalisering av före detta ”slutna kognitiva anstalter”, med Richard Münchs ord, som fick öppna sig för den intellektuella kapitalismen mest av ideologiska skäl. Denna ekonomiska frälsningslära, som för några år sedan var grunden till denna reformering, har tills vidare förlorat sin trovärdighet. Men när kommer bildningspolitiken att lägga märke till den senaste tidens nedskrivningar och rätta till detta i böckerna?