Stålstommarna som förändrade samhällsbilden

I och med sekulariseringen och framväxten av det moderna samhället fick kyrkorna finna sig att bli skymda av skyskrapor. Den kapitalistiska världens katedraler riktas liksom kyrkorna mot himlen, och kan liksom de fungera som såväl landmärken som markering av stadens centrum.

För lite mer än hundra år sedan, under 1880- och 1890-talen, byggdes i Chicago världens första skyskrapor – ordet sky scraper är belagt för första gången 1889. Det handlade, som någon uttryckt det, om hus som inte längre var uppbyggda som skaldjur utan som ryggradsdjur. Byggnaderna konstruerades kring en stomme av stål, the Chicago construction, och därmed kunde antalet våningar ökas radikalt, eftersom väggarna inte behövde bära hela tyngden. Dessutom hade hisstekniken utvecklats i USA under andra hälften av 1800-talet vilket gjorde hus med många våningar praktiskt användbara.

Det var ingen slump att de första av dessa hus byggdes i Chicago, som under sent 1800-tal var en häxkittel och smältdegel av modernitet, invandring och utveckling. Staden präglades av en explosionsartad tillväxt och befolkningsökning, från 300000 invånare 1870 till tre miljoner 1930. Det faktum att Chicago drabbades av en svår brand år 1871 underlättade dessutom en radikal omdaning av stadsbilden under uppbyggnaden. Skenande markpriser och spekulationsekonomi gjorde förstås även sitt till för att skapa idén om det höga huset.

I boken Chicago 1890. The Skyscraper and the Modern City (University of Chicago Press 2009) analyserar arkitekturhistorikern Joanna Merwood-Salisbury, som är verksam vid Parsons The New School for Design in New York, hur man i samtiden upplevde dessa nya byggnader. Hennes studie är inte i första hand en renodlad arkitekturhistoria, utan mer av en skyskrapans kultur- och socialhistoria – en mycket välskriven och väldokumenterad sådan, generöst illustrerad med teckningar, ritningar, foton och tidningsklipp.

Under 1880-talet eskalerade konflikterna på arbetsmarknaden i Chicago. Fackföreningsrörelsen radikaliserades av anarkister – många av dem var europeiska invandrare med revolutionerna 1848 och 1870–1871 i minnet. För anarkisterna framstod de nya skyskraporna som regelrätta monument över klassamhället, vilket inte var så långsökt eftersom skyskraporna byggdes mitt under en fastighetsrusch. De var den direkta produkten av ett skenande kapitalistiskt system där enorma resurser koncentrerades till de kontorshus som började växa upp ur marken i The Loop, det vill säga centrala Chicago.

Anarkisterna reagerade på nymodigheterna med en annan nymodighet som snart skulle bli populär i Chicago: dynamit. Man uppmanade folk att försöka spränga symboler för kapitalismen och äganderätten, och skyskraporna hörde till måltavlorna. Men när bomberna exploderade blev utgången tragisk. I samband med ett strejkmöte på The Haymarket Square i en arbetarstadsdel i maj 1886 kastades en bomb på polisen som var där och bevakade mötet. Åtta poliser och ett okänt antal strejkande arbetare omkom i explosionen och den efterföljande skottlossningen. Händelsen innebar slutet för den radikalt anarkistiska rörelsen i Chicago. Flera ledare fängslades och dömdes till döden för sprängdådet, som är känt som ”The Haymarket massacre”.

En annan aspekt av konflikterna på arbetsmarknaden var att de nya höga husen krävde allt mer av ingenjörers och arkitekters kunnande och allt mindre traditionellt hantverkskunnande vid konstruktion och byggande. Det gjorde dem än mer avskydda av dem som byggde dem, och som fick ägna sig åt ett enklare och mer mekaniskt arbete. Men paradoxalt nog sågs de nya höghusen samtidigt i mindre grad som arkitektoniska skapelser, de betraktades som något som saknade design och vars form var totalt underordnad innehållet.

Home Insurance Building var först i världen med stålram. Den var klar år 1885 och hade tio våningar. The Monadnock, som var färdigbyggd år 1891, hade hisnande sexton våningar. Detta var rekordet dittills. Vid världsutställningen i Chicago 1893 fick huset nationell, till och med internationell berömmelse. I pressen kring världsutställningen beskrivs The Monadnock som något helt och hållet nytt, en monolit riktad mot skyn.

Byggnaden sågs i första hand som ett uttryck för kommers och kapitalism, eller något som inkarnerade det moderna, eftersom det saknade förankring i arkitekturens tradition. Det faktum att fasaden saknade ornamentik försvarade arkitekterna med flera argument. Dels skulle de stressade storstadsborna inte hinna titta upp på de höga fasaderna – människorna vid sekelskiftet hade ju knappt ens tid att titta i skyltfönster, hävdade många. Dels fanns det en hygienisk aspekt, menade arkitekterna Daniel H Burnham och John Wellborn Root. Ornamentik och liknande skulle bara samla smuts och damm, hävdade de, varvid de tangerade en annan viktig fråga: Chicago var smutsigt för drygt hundra år sedan, mycket smutsigt. Samtida fotografier visar hur smog och rök täckte staden. De flesta hem och byggnader värmdes upp med kol. Lägg till detta de många industrierna som ännu låg tämligen centralt i staden, ångloken som passerade genom staden och de många ångbåtarna på Chicago river. Skulle människor ens se de högsta våningarna genom diset?

The Monadnock diskuterades livligt i pressen. Det liknades vid en bikupa, där uppåt 6000 människor arbetade. Det var så stort att det fick ett eget postnummer och fyra brevbärare som enbart arbetade där – ett faktum som i sig skapade rubriker och helsidor i Chicagopressen.

Nästa stora samtalsämne var The Masonic Temple, ett 22-våningsbygge som kom att dominera Chicagos skyline, och som bland annat innehöll en galleria. Till skillnad från The Monadnock var The Masonic Temple en byggnad tillgänglig för allmänheten som kunde ta någon av hissarna upp och titta på utsikten från hundra meters höjd. Själva hissfärderna sågs som en futuristisk upplevelse och de många hissolyckorna fick stort utrymme i medierna. Byggnaden blev en Chicagoikon men drabbades efterhand av ett antal självmord då personer hoppade från takobservatoriet. Ett annat problem var de vinddrag som många hävdade skapades av de nya höga husen och som gjorde livet surt för dem som promenerade på gatorna kring dem.

Skyskrapornas belackare, som menade att de var fula, farliga och ohälsosamma, fick vatten på sina kvarnar, och i samband med den ekonomiska krisen efter börskraschen 1893 drabbades skyskraporna av en backlash. Kritiken växte mot byggena som ansågs bidra till överbefolkning i stadskärnorna och som skuggade stadens gator på ett ohälsosamt sätt. Många menade att skyskraporna också hotade luftcirkulationen, och kopplingen mellan osund luft, mörka gator, brottslighet, dålig hygien och omoral var given i samtiden. Andra påtalade att skyskraporna koncentrerade kommersen till centrum vilket påverkade den växande stadens periferi negativt. Många ville därför reglera höjden på byggnaderna, men arkitekter och investerare argumenterade mot regleringarna och påpekade att skyskraporna byggdes upp ovanför den dåliga luften och de stojiga gatorna: att vistas i dem vore faktiskt bra för hälsan. Men då invandrargrupperna i ökande takt samlades i nedgångna hyreshus strax utanför The Loops myllrande kvarter framstod skyskraporna alltmer bara som påkostade lyxbyggen.

Under en tid byggdes inga fler hus som var lika höga som de som blev färdiga vid början av 1890-talet. Skyskraporna som först representerat framåtanda, amerikanskt entreprenörskap och ekonomisk framgång blev symboler för klassamhället och hämningslös spekulation. Det tidiga 1900-talet präglades av regleringar av husens maximala höjd och en stadsplanering där de höga husens kollektiva uttryck var i fokus – inte de enstaka husens. Enskilda skyskrapor började inte utmärka sig igen förrän The Tribune Tower uppfördes på 1920-talet.

Just denna byggnad är i fokus i boken The Chicago Tribune Tower Competition. Skyscraper Design and Cultural Change in the 1920s (University of Chicago Press 2003) av Katherine Solomonson, som forskar i arkitekturhistoria vid University of Minnesota’s College of Architecture and Landscape Architecture.

År 1922 utlyste Chicago Tribune, stadens största och dominerande tidning, en tävling om hur deras nya redaktionslokaler skulle se ut. Det var ett lysande beslut, både pr-mässigt och arkitektoniskt. Tävlingen fick internationell uppmärksamhet och resulterade i bygget av The Tribune Tower, som stod klart sommaren 1925, och som än idag är en av Chicagos mest kända byggnader.

Chicago Tribune ökade snabbt sin upplaga under 1910-talet, och i takt med att annonsmarknaden expanderade efter första världskriget ökade behovet av större redaktionslokaler. Redaktionen lockade med 100000 dollar, uppåt 10 miljoner kronor i‑dagens penningvärde, i belöning för det vinnande bidraget. (Bygget i sin helhet kostade 8,5 miljoner dollar i dåtidens valuta.) Anspråken var inte små – det gällde att skapa ”den moderna världens vackraste byggnad” för ”världens bästa tidning”. Skyskrapor var återigen i allas medvetande, en ny högkonjunktur och den tekniska utvecklingen gjorde dem åter på modet: tidningarna runt om i USA bevakade ständigt byggen av nya skyskrapor. De prydde massor av vykort. Böcker och broschyrer på temat publicerades för fullt.

Läsarna inbjöds att ha synpunkter på husets utformning, och Chicago Tribune inskärpte i artikel efter artikel att såväl tidning som byggnad var centrala inslag i staden Chicagos identitet. Hundratals bidrag från ett par dussin länder, inkom snabbt till juryn, som dock kunde kora amerikanerna John Mead Howell och Raymond Hood som segrare. Juryns ordförande konstaterade att tävlingen etablerade det faktum att amerikansk design var överlägsen den övriga världens, och att det enda ickeamerikanska bidrag som enligt juryn stack ut kom från ett finländskt arkitektpar, vars skapelse snarast var att likna vid en korsning av en pyramid, en katedral och en gotisk skyskrapa. Ett annat förslag som väckte uppseende hade lämnats in av några tyska arkitekter. De hade ritat en skyskrapa vars högsta våningar övergick i en gigantisk indian, över tio våningar hög, med en tomahawk riktad mot himlen, en pose inte helt olik frihetsgudinnans. Alla bidrag visades sedan i en utställning över modern skyskrapedesign, och de samlades även i en bilderbok som såldes i bokhandlarna.

Det vinnande bidraget var en gotisk skyskrapa, och Solomonson argumenterar för att den valdes delvis för att utgöra ett minnesmärke över det första världskriget. Många Chicagobor, inklusive Chicago Tribunes chefredaktör överste Robert R McCormick, hade kämpat på västfronten och sett många förstörda kyrkor och katedraler i Frankriket. The Tribune Tower var en gest åt dessa.

När byggnaden med sina svindlande 34 våningar – och tryckeri i källaren – var klar var den ett givet besöksmål i‑staden. Nästan 100000 personer åkte högst upp i huset det första året. En attraktion var de byggstenar från kända byggnader som murats in i fasaden vid entrén. Chicago Tribunes korrespondenter hade samlat in stenar från Notre Dame, Taj Mahal, Kinesiska muren och så vidare under byggnationen, och därmed inordnades The Tribune Tower i världens elitserie av monumentala byggnader.

Efterhand byggdes ännu högre och mer kända skyskrapor i New York, men det är Chicago som är skyskrapornas ursprungsstad. Det är inte så konstigt – Chicago brukar kallas för ett USA i miniatyr eller den mest amerikanska av alla amerikanska städer.