Rom kollapsade inte på en dag

I min bokhylla står en tidig upplaga från 1780-talet, i tolv vackert inbundna helfranska band, av Edward Gibbons klassiska arbete om det romerska imperiets nedgång och fall. Jag vill inte påstå att jag läst annat än brottstycken därur. I själva verket är det väl rätt få utanför en mycket snäv krets av specialister som i dag är bekanta med annat än huvuddragen i ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Ändå lever Gibbons arbete in i detta 21:a århundrade. Hans huvudtes – att det romerska riket föll samman under det yttre trycket av ”barbariska stammars” invasion och att kristendomen dessutom var en avgörande faktor bakom den inre upplösningen – är alltjämt föremål för forskarnas akademiska fejder.

Den tyske forskaren Alexander Demandt har rentav, med teutonisk noggrannhet, ställt samman en lista om 210 orsaker som i olika tider och av olika forskare framförts som förklaringar till romarrikets undergång. Listan är uppställd i alfabetisk ordning. Den börjar med Aberglaube (vidskepelse) och slutar med Zölibat (celibat). Däremellan ryms allt från Duckmäuserei (skenhelighet) och Kommunismus (!) till Quicksilberschädung (kvicksilverförgiftning) och Traurigkeit (sorgsenhet).

Endast en sak har forskarna hittills varit överens om: en katastrof drabbade romarriket med enorma politiska, ekonomiska, sociala och kulturella följder. ”Ett brott ägde utan tvivel rum, våldsam som sammanstötningen mellan två kontinentalplattor”, skrev Santo Mazzarino – en av de främsta kännarna av senantikens historia – i sitt stora verk ”Slutet på den antika världen”, från 1959, som nyligen, efter 50 år, utkommit i en ny upplaga (Bollati Boringhieri).

Redan 1971 underkände emellertid den irländske historikern Peter Brown den dittills härskande uppfattningen om romarrikets plötsliga förfall och undergång. Istället, menade han, bör man tala om en stor, men långsam, förvandling, som började under det sena romarrikets tid och som fortsatte under ”barbarinvasionerna”, en förvandling som dock ägde rum utan tvära brott.

Den kanadensiske historikern Walter Goffart har rentav vänt sig mot hela tesen om ”barbarinvasionerna”. Enligt hans uppfattning var det romarna själva som inbjöd germanska stammar att bosätta sig innanför rikets gränser – även om detta experiment med integration så småningom ”gick lite över styr”.

En aktuell exponent för denna ”revisionistiska” skola är amerikanen Peter S Wells . För ett antal år sidan gav han ut en bok om slaget i Teutoburgerskogen (i nordvästra nuvarande Tyskland) år 9 f Kr, då den romerske generalen Publius Quintilius Varus och hans tre legioner, sammanlagt 15000 man, tillintetgjordes av en koalition av germanska stammar. Boken översattes till svenska och gavs mycket förtjänstfullt ut på Dialogos förlag (den lovordades bland annat i denna tidning av Lars Lönnroth, 10/8 2004). Nu har Wells nya bok från ifjol snabbt givits ut av samma alerta förlag under titeln Från barbarer till änglar. De mörka århundradena i nytt ljus (övers: Claes-Göran Jansson, Dialogos, 203 s). De ”mörka århundradena” brukar räknas från början av 400-talet, då Alariks goter hotade Rom, eller från tidpunkten för det västromerska rikets slutliga fall år 476 fram till Karl den stores ”karolingiska renässans” kring år 800. Men dessa fyra ”mörka århundraden” – alltså grovt räknat från år 400 till år 800 –skildras av Peter Wells som ”allt annat än en mörkrets period”, utan tvärtom som en period ”rik på framstående kulturella aktiviteter, ny teknik och nya ekonomiska relationer. Nytt men inte för den skull sämre.

Bland 2000-talets antikhistoriker framstår den brittiske forskaren Bryan Ward-Perkins med sin bok ”The Fall of Rome and the End of Civilization” (anmäld under strecket 5/2 2006) som Peter Wells främste akademiske antagonist. ”De långsiktiga följderna av romarrikets fall blev dramatiska”, skriver han. ”Konsten, filosofin och de goda avloppen försvann alla från Västerlandet” (det antika Rom var ju känt för sina akvedukter och sitt effektiva avloppssystem).

Ändå är Wells och Ward-Perkins överens om en grundläggande utgångspunkt: den historiker som skriver om de ”mörka århundradena” kan inte begränsa sitt källmaterial till skriftliga källor. De sena latinsk-romerska författarna hade – i och för sig i likhet med Caesar, Livius, Tacitus och andra – en Romcentrerad historiesyn. Senantika och tidigkristna författare såsom den helige Hieronymus eller Gregorius av Tours såg dessutom utvecklingen i katastroftermer, som till yttermera visso förstärktes av att den nya kristna statsreligionen i deras ögon hotades av hedniska stammar från norr och öster.

I stället bör historikerna i större utsträckning lita till andra, arkeologiska fynd, som inte alltid, stödjer katastrofteorin. Wells och Ward-Perkin är i princip överens i den metodologiska fråga, men drar ändå delvis mycket olika slutsatser ur det konkreta materialet.

Ta några konkreta exempel, där Ward-Perkins och Wells kommer till helt olika slutsatser utifrån samma material (eller brist därpå).

Från tiden efter romarrikets fall finns inte längre spår av de gigantiska och rikt utsmyckade monumentalbyggnader med tegeltak –basilikor, termer, portiker, teatrar etcetera –som var så typiska för högantiken. I stället uppfördes – i och för sig ofta tämligen stora – byggnader, dock i trä, som ibland tolkades som ”kunga-” eller ”hövdinga”-boningar. Och eftersom dessa träbyggnader ibland brann ner och ersattes med andra, också de i trä, bildades med tiden ett lager av svart jord som vid utgrävningar blir klart urskiljbart som platsen för mänskligt boende (by, stad). Ward-Perkins tolkar avsaknaden av monumentalbyggnader i klassisk mening som bevis för Roms ”förfall”. Wells menar att spåren efter dessa träbyggnader bevisar att dessa platser förblev tätt befolkade centrum för ett rikt ekonomiskt liv och livliga handelsrelationer med andra delar av den då kända världen.

Wells ägnar ett helt kapitel åt ChilderikI:s grav i nuvarande Belgien. Childerik var en frankisk ”stamhövding”– far till Frankrikes ”förste” kung Klodvik –som dog år 482 e Kr. Hans grav påträffades av en slump år 1653. Den visade sig innehålla ett hästkranium (efter Childeriks ”älsklingshäst”?), stora mängder guld- och silversmycken, andra smycken, vapen, guld- och silvermynt samt först och sist ett överdådigt guldarmband och en signetring med kungens namn och porträtt ingraverade. Ward-Perkins kontrar med att det rörde sig om ”elitobjekt avsedda för de allra högsta kretsarna i samhället”. Istället borde man rikta blickarna mot massprodukter ”av god kvalitet och till överkomliga priser”, exempelvis vardagsporslin som vid utgrävningar har påträffats i enorma mängder från högantik tid, men som senare praktiskt taget försvann. Romarrikets ”berg av krossat och bortkastat porslin”, skriver Ward-Perkins, förvandlades under ”de mörka århundradena” till några ynka kartonger innehållande krukskärvor”, därtill ”utan all funktionell eller estetisk finess”.

Ward-Perkins kommer med några ytterligare indicier, som stödjer hans tes om romarrikets fall och som ”slutet på civilisationen”. Han pekar på att småmynten under 500-talet försvinner ur penningpungarna. Av detta drar han slutsatsen att de ekonomiska transaktionerna blir färre eller rentav övergår från pennighandel till byteshandel.

Han konstaterar också att de skriftliga källorna, som skildrar människors vardagsliv, blir alltmera sällsynta. Den snabbt inristade graffitin – ”rösta på Publius Quintilius till questor” eller ”Antonia är ung och mörkhårig och tar endast sex sestertier för en stund av njutning” – som är så kända från Pompejis husväggar – försvinner nästan helt. Kvar återstår framför allt mera ”formella dokument, avsedda att bestå” under längre tid, såsom arrende- eller köpeavtal. Och så naturligtvis de tidiga kristna texterna. Ward-Perkins kan naturligtvis inte tolka allt detta såsom någonting annat än bevis för analfabetismens utbredning. Föga överraskande går Ward-Perkins slutsatser i en enda riktning: romarriket går mot kulturellt förfall, ekonomin kollapsar och ”vi får bevittna en dramatisk nedgång i livsmedelsproduktionen”.

Men Wells ger sig inte. Just på denna senaste punkt har Wells trumf på hand. En teknisk nyhet ser dagens ljus och förändrar i grunden människors levnads- och arbetsvillkor, på samma sätt som andra uppfinningar gjort vid andra tidpunkter i människans historia: kompassen, ångmaskinen, glödlampan. Någon gång under jordbrukets historia hade någon kommit på att låta oxar göra grovjobbet. Så spändes en kraftig best framför ett redskap, som på latin kom att heta aratrum. I ett vanligt latinsk-svenskt lexikon översätts aratrum med plog. Det intressanta är emellertid att plogen vid denna tid alls inte var uppfunnen. I stället användes ett redskap som vi på svenska kallar årder (just av aratrum). Detta var naturligtvis ett stort framsteg inom jordbrukstekniken, men årdret (i förstone draget av människan själv, sedan av oxar) gjorde i princip ingenting annat än att luckra upp marken genom att rispa på ytan. Den vände alltså inte jorden. För att vända på grästorvorna och lägga dem underst krävdes det vi idag kallar plog – gärna en tung sådan av järn, försedd med hjul. Och just ett sådant jordbruksredskap uppfanns under de ”mörka århundradena”.

Så medan Ward-Perkins talar om ”en dramatisk nedgång av livsmedelsproduktionen” hyllar Peter Wells ”utvecklingen av en ny jordbruksteknologi”, som gjorde det möjligt att öka produktionen av föda på ett sätt som aldrig varit möjligt under romersk tid. Så de ”mörka århundradenas” människor led alls icke av hungersnöd. Däremot flyttade de ut på ”landet”, närmare livsmedelsproduktionen – och där växte också livaktiga, om än mindre handelscentra upp, som med tiden kom att ersätta de klassiska storstäderna i provinsen. Hedeby på Fyn, Helgö vid Mälaren och Uppåkra i Skåne var sådana ”uppstickare” med produktion inte bara av livsmedel, utan också handels- och utbytesplatser för läder, bärnsten och smycken. Med tiden blev de dock ”omsprungna” av Lund respesktive Birka/Sigtuna. Och naturligtvis kunde de inte mäta sig med Rom eller Köln. Regensburg, Mainz eller London –viktiga storstäder som förblev sådana även långt efter romarrikets fall.

Bilden av Rom som antikens mäktiga storstad, som hade ”allt” – guld, mäktiga monumentalbyggnader, vattenförsörjning och sofistikerade avloppssystem, grandiosa kejsarporträtt – förstärktes ungefär samtidigt som Edward Gibbon skrev sitt stora verk av upplysningstidens nyvaknade intresse för det förflutna: de första, rätt amatörmässiga, utgrävningarna gjordes i Pompeji och Herculaneum. Och Piranesi illustrerade i sina etsningar storhetens förfall, med herdar som vallade sina får på Forum Romanum, där kolonner och triumfbågar stack upp till hälften ur den mark som höjts av nedrasade byggnader och mylla som skapats av århundradens naturliga processer.

Peter Wells, som är mån om att se Roms ”nedgång och fall” inte som en plötslig katastrof – inte som ”en våldsam sammanstötning mellan kontinentalplattor” – utan som en långsam historisk transformationsprocess betonar redan inledningsvis i sin bok att denna förändringsprocess inleddes redan på 200-talet. Med få undantag byggdes därefter inga fler monumentalbyggnader. Och läs- och skrivkunnigheten sjönk snabbt som en jättelik blyklump även om nya lärdomscentra snart uppstod, såsom i Irland och i klostret i St Gallen i Schweiz, där konsten att skapa illuminerade böcker växte fram.