Rättegången mot Jesus en juridisk härva

Processen mot Jesus för snart 2000 år sedan har blivit föremål för många bedömningar. En rad redogörelser har naturligtvis präglats av religiösa överväganden eller främst grundats på kända historiska förhållanden. Mera sällan har de rent rättsliga frågorna kommit att belysas. Om man medvetet försöker bortse från allt religiöst innehåll och symbolverkan kan man, trots brister i helt tillförlitliga källor, ändå dra en hel del proces­suella och straffrättsliga slutsatser kring det som trots allt är känt om rättegången.

Efter kung Herodes den stores död delades Palestina upp i två imperiella provinser, som skulle styras av kejserliga prokuratorer. En för Galileen och den andra för Samarien och Judeen. Det romerska rikets provinser delades av Augustus i sådana som lydde under den romerska senaten och imperiella provinser som styrdes av kejsaren själv. Till den första gruppen hänfördes de fredliga provinserna. De imperiella provinserna utgjordes av gränstrakter som krävde särskild övervakning och större militär närvaro av romersk ockupationstrupp.

Judeen var en specialprovins inom det romerska riket. Provinsens prokurator var under tiden 26–37 e Kr Pontius Pilatus. ­Judeen var endast en andra rangens provins, vars befolkning utgjorde ett speciellt orosmoment eller i varje fall var i något hänseende särpräglat. Prokuratorerna för dessa områden rekryterades inte bland ­romarrikets mest ansedda män och hade inte samma ställning som de ordinära ­imperiella provinsernas legater.

Den romerska makten i provinserna ­utövades egentligen oinskränkt endast i tre avseenden: militärt, finansiellt och ­judiciellt. Detta var den verklighet som det judiska folket tvingades leva under. I Lukas evangelium frågar fariséerna om det är lovligt att ge kejsaren skatt, varpå Jesus sägs ha svarat: ”Given vad kejsaren tillhör”. Detta visar att de finansiellt lydde under romarna.

Prokuratorns maktställning i Judeen är inte lika klar när det gäller rättskipningen. En allmän princip tycks dock ha följts i den romerska rättspolitiken. Om det i de erövrade provinserna fanns en etablerad och fungerande rättsordning så lät romarna denna bestå om rikets egna intressen medgav det. Rikets intressen ansågs helt säkert berörda när det gällde brott som hade en politisk bakgrund och där den ­romerska medborgarrättens ställning krävde en begränsning av den provinsiella rättsordningens. Detta gällde troligen i ­judarnas land eftersom det där uppenbarligen redan tidigare fanns en fungerande nationell rättsordning med tillhörande ­rättegångsordning.

Sådana brott vars prövning och bestraffning förbehölls kejsarmakten var brott mot rikets existens eller dess statsförfattning samt naturligtvis även så kallade majestätsbrott mot kejsarens person. Troligen förbehöll sig även kejsarmakten rätten att ensam pröva alla anklagelser om brott som var så allvarliga att de skulle medföra dödsstraff. Detta kommer till uttryck i judarnas uttalande inför Pontius Pilatus. I rättegången mot Jesus enligt Johannes evangelium: ”Då sade Pilatus till dem: Tagen i honom och dömen honom ­efter Eder lag”, då svarade judarna honom: ”För oss är det icke lovligt att avliva någon”. Dessa utsagor skulle alltså klart ange var en skiljelinje gick mellan romersk och mosaisk rätt. En annan gräns gick mellan den rättskipning som fick utövas mot en romersk medborgare och mot den del av befolkningen som inte var medborgare. Den romerska medborgarens personliga rätt hade en mycket stark ställning. I Apostlagärningna återges några uttalanden i rättegången mot aposteln Paulus, som var romersk medborgare. Följande ­replikskifte är av intresse. Ståthållaren Festus frågar Paulus: ”Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta inför mig i denna sak?” Då svarar Paulus: ”Jag står här inför kejserlig domstol och av sådan domstol bör jag dömas. Jag vädjar till kejsaren”. Festus: ”Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock fara” samt ”Denne man hade väl kunnat frigivas om han icke hade vädjat till kejsaren”.

Sedan gammalt och även under romartiden fanns flera olika judiska domstolar. Den högsta instansen och tillika högsta judiska domstolen var det så kallade Stora rådet ­(Sanhedrin). Detta bestod av 71 medlemmar med översteprästen som ordförande. Allt sedan år 18 e Kr var Josef Kaifas överstepräst. Medlemmarna i Stora ­rådet var ­judarnas yppersta män och ­åtnjöt ett oerhört högt anseende.

Det är oklart vilken domsrätt som Stora rådet egentligen hade. Klart är nog ändå att det ankom på Stora rådet att pröva anklagelser om falska profeter. Sådana mål skulle säkerligen avgöras av Stora rådet in pleno. Stora rådet kunde också döma i form av mindre domskollegier (avdelningar med 23 ledamöter) som dömde ute i landsdistrikten. Sådana kollegier hade skyldighet att, efter en preliminär prövning, hänskjuta vissa allvarliga brottmål till Stora rådet.

Som allmän regel gällde i den judiska rätten att en frikännande dom omedelbart skulle avkunnas. I mål om grova brott förhöll det sig annorlunda eftersom domstolen först skulle överlägga och sedan ta ett uppehåll till den tredje dagen i det fall som en frikännande dom inte kunde meddelas. Vissa källor anger att uppskov skulle ske till nästkommande dag. Klart är dock att domstolen inte, som skedde i rättegången mot Jesus, slutligen fick döma till ansvar på en och samma dag. Det skulle då ha ­varit ett rättegångsfel när så skedde. Uppskovstiden skulle användas till informella överläggningarna och det förutsattes att domarna då var återhållsamma med vin och mat för att sådant inte skulle fördunkla deras omdöme.

Den judiska straffprocessen omgavs av vissa fasta processuella principer. Den var offentlig, muntlig och rent ackusatorisk, vilket innebär att den var en anklagelseprocess av en part. Detta förutsatte att det uppträdde en angivare eftersom något ämbete motsvarande en statsåklagarmyndighet inte fanns. För att en rättegång skulle kunna inledas krävdes dessutom att två personer uppträdde som angivare (måls­ägande). Bara beträffande det grövsta av alla brott, avguderi, var det märkligt nog tillräckligt med endast en angivare.

Även i den samtida romerska rätten kunde enskilda medborgare uppträda som angivare och initiera en rättegång. Men också en myndighet eller annan statens ­företrädare kunde uppträda som angivare. Till och med judiska myndigheter, där­ibland Stora rådet, kunde uppträda som angivare. Den stora frågan i diskussionerna kring rättegången mot Jesus bland jurister har varit och är alltjämt om ”rättegången” inför Stora rådet var en verklig sakprövning eller om det endast var en preliminär rättslig prövning för att utröna om det fanns tillräckliga skäl för att rådet som angivare skulle överlämna saken till den romerska prokuratorns prövning. Denna fråga har inte kunnat besvaras och vi vet alltså inte om Jesus dömdes enligt judisk rätt eller romersk rätt. Det var nämligen så att om Stora rådet fullt ut prövat och dömt i saken fick inte rådet enligt då gällande ordning låta en dödsdom gå i verkställighet utan prokuratorns godkännande. Om Stora rådet självständigt och slutlig prövat anklagelserna mot Jesus, vilket alltså är omstritt, så inskränkte sig prokuratorns prövning till frågan om domen skulle verkställas eller ej (en kassationsprövning). Vissa forskare är dock av uppfattningen att Stora rådet gjorde en fullständig prövning, men fann vid sakprövningen att brottet var sådant att det ej fick prövas enligt den judiska rätten utan endast av prokuratorn enligt romersk rätt. Högmålsbrott och avguderi var möjligen sådant som det den judiska domstolen inte själv fick pröva.

Kompetenstvister mellan olika rättsordningar är välkända för alla jurister och gäller, när det är fråga om straffrätten, konkurrerande intressen att beivra brott på olika staters territorium (internationell straffprocessrätt). Även konkurrens mellan skilda rättsordningar inom samma territorium är välkända. Med det perspektivet kan man möjligen förstå den osäkerhet som den ­romerska prokuratorn kände inför det ­judiska kravet att han skulle pröva och döma Jesus.

Rättegången mot Jesus kan sägas att i hög grad ha förenklats eftersom Jesus på direkt fråga av Kaifas inte endast erkände sitt brott utan också begick nytt brott inför sittande rätt. Enligt den judiska rätten ställdes mycket höga krav på tillförlitligheten hos vittnesmål. Dessutom var det så att straffet för mened skulle utmätas enligt den rena talionsprincipen, det vill säga samma straff skulle utmätas för mened­aren som det straff som kunde tänkas bli utdömt för den anklagade. I Jesus fall rörde det sig om alltså om dödsstraff. Evangelierna (Matteus och Markus) ger intryck av att vittnesbevisningen ansågs otillräcklig vilket ledde till att rättegången övergick till partsförhör. Eftersom det inte fanns någon åklagare, processen var inte i alla delar ackusatorisk, var det översteprästen Kaifas som ställde frågorna till ­Jesus. Många jurister anser att det var i detta moment som själva prövningen av rättssaken kom att ske. Jesus vägrade först att yttra sig över om de avgivna vittnes­målen var sanningsenliga. Kaifas gick då över till att nyttja den i den judiska processlagen föreskrivna högtidliga frågeformeln: ”Jag besvär dig vid den levande ­Guden” och frågade om Jesus verkligen ansåg sig vara ”Kristus, Guds son”. Jesus svarade då endast: ”Du sade det” med ­tillägget ”Dock säger jag Eder: Härefter skolen I få se människosonen sitta på kraftens högra sida och komma på himmelens skyar” (Matteus 26:64). Enligt ett av evan­gelierna rev då översteprästen sina kläder. Detta var det traditionsenliga sättet bland judar att uttrycka sitt yttersta ogillande och fasa. Kaifas sade också: ”Han har ­hädat, vad behöver vi mera några vittnen?” Enligt Markusevangeliet besvarades skuldfrågan enstämmigt av domstolens övriga 70 ledamöter och de ska då också ha tillkännagivit att den skyldige var förfallen till dödsstraff. Vi vet dock inte om denna omröstning var en del av prövningen om Jesus skulle överlämnas till den romerska makten eller om han verkligen slutligen dömdes av Stora rådet. Om det senare var fallet återstod ändå för prokuratorn att pröva verkställighet av dödsdomen. Även i det fall som prokuratorn endast skulle göra en kassationsprövning borde han rimligen ha tvingats sätta sig närmare in i anklagelsen.

Ur processrättslig synpunkt har det diskuterats mycket om Kaifas direkta fråga var opartiskt formulerad, vilken straffprocessrätten förmodligen förutsatte. Var den där­emot formulerad som en suggestiv snara för den tilltalade stred den mot objektivitetens grundsats. Detta skulle i så fall ha varit ett allvarligt fel i processledningen. Frågan har diskuterats i sekler och något klargörande svar kommer aldrig att kunna lämnas. Man kan dessutom undra över hur utmejslat och klart objektivitetskrav var vid den tiden.

Diskussionerna om eventuella rättegångsfel i processen mot Jesus har bland jurister mest handlat om det var fel att inte vänta till den tredje dagen för att ge domstolens ledamöter tillfälle att närmare överväga målet samt om Kaifas fråga provocerade fram Jesus historiska svar. Fällde Jesus sig själv inför sittande rätt och varför? Betänker man att Jesus säkerligen hade lärjungar och andra anhängare bland åhörarna, samt hans fullständiga oräddhet för den världsliga makten, framstår hans brott inför sittande rätt som på något sätt förklarligt. För den som själv deltar i påskens högtidlighet till minne av Jesus lidande och sista dygn på jorden kan det vara intressant att tänka på vad han egentligen straffades för. För juristen är det fullt klart att han inte straffades för att han förkunnat sin nya lära runt om i landet. Han straffades endast för att han med tre ord inför översteprästen bekräftade dennes utsaga att han var Guds son. Huruvida de eventuella rättegångsfelen var så allvarliga att själva rättegången var ogiltig återstår att diskutera i all framtid.