Radiohjälp i det nya folkhemmet

Sedan mitt allra första Sverigebesök har jag regelbundet förundrat mig över hur genom­pedagogiserat det svenska samhället är. I parker kan blommor vara försedda med namnskylt (ibland på såväl svenska som latin), plastkassar och mjölkförpackningar kan vara försedda med folkupplysande texter. ­Ibland ter sig pedagogiken mer dagisaktig: tågresenärer uppmanas att inte glömma sina tillhörigheter efter sig och att lägga märke till avståndet mellan tåg och perrong.

Folkhemmet lever alltså och det har levt länge. Om en specifik aspekt av ett folkhem som var under uppbyggnad handlar en färsk doktorsavhandling, Sofia Seifarths Råd i radion. Modernisering, allmänhet och expertis 1939–1968 (Carlssons, 387 s). Det är kanske inte helt lätt att föreställa sig idag men på 30- och 40-talen betraktades radion som det medium ”som mer direkt än någon annan bildningsform tränger in i familjerna”, som Alva Myrdal formulerade det, och radion utnyttjades energiskt i det sociala upplysningsarbetet. Gränsen mellan upplysning och propaganda var otydlig och för många oproblematisk eftersom ­föreställningen om ”samhällets bästa” tedde sig oproblematisk: Gunnar Myrdal – som tillsammans med Alva i boken ”Kris i befolkningsfrågan” varnat för konsekvenserna av nationens låga födelsetal – kunde leda radiostudiecirkeln ”Befolkningsfrågan” samtidigt som han medverkade i en statlig utredning i ämnet.

Som ett led i det stora samhälleliga ­moderniseringsprojektet startade den svenska radion 1939 sin första brevlåda för sociala frågor, ”Vart ska jag vända mig?”. Redaktör var Anna Lisa Söderblom, en dam som tidigare hållit föredrag och lett studiecirklar om sociala frågor och som nästan övertydligt symboliserade folkhemsetablissemanget: hon var dotter till statsministern Per Albin Hansson och gift med en son till ärkebiskopen Nathan Söderblom. 1951 togs programmet över av Åke Elmér, universitetslärare i nationalekonomi och socialpolitik, och 1956 av kuratorn Lis Asklund. Medan radion i övrigt var helt dominerad av manliga producenter och röster blev brevlådan ett sätt att ­informera det unga folkhemmets invånare – och då en ”övervägande kvinnlig och i hemmet sysselsatt publik” – om de socialpolitiska nyheterna och att göra det utifrån publikens egna funderingar.

Syftet med Seifarths avhandling är följaktligen att undersöka hur både redaktörerna – folkupplysarna – och brevskrivarna använde brevlådan, vilka intressen som låg bakom när den inrättades, vilka förväntningar, ideal, normer och visioner de olika parterna gav uttryck åt och hur brevlådans budskap och berättelser förhöll sig till det större idémässiga sammanhang som tidens reform- och moderniseringssträvanden utgjorde.

I början handlade de flesta frågor om offentliga bidrag som ju då var något nytt och löftesrikt. Det kunde gälla allt från julmat till rullstol men särskilt vanligt var att äldre personer frågade om folkpension, änkepension eller åldringsvård – ”ålderdomshem” – och de som då kallades invalider frågade om förtidspension och sjukpension. Också kvinnor som vårdade anhöriga i hemmet undrade vilken ekonomisk hjälp de kunde räkna med. Det finns hjärtskärande bevis på att fattig-Sverige levde kvar längre än vi gärna vill tro. 1943 skriver en kvinna som tjänar piga med 25 kronor i månadslön och frågar om hon kan få bidrag till kläder åt sin tolvårige son. Hon är visserligen gift, men hennes man är i Amerika och har inte hörts av på åtta år så därför undrar hon samtidigt om det är möjligt att ansöka om skilsmässa utan att det blir för dyrt.

Andra frågor kunde gälla familjerätt – till exempel om utomäktenskapliga barns ställning – eller till och med mycket personliga problem: en lyssnare var djupt oroad av att hennes man börjat brevväxla med en annan kvinna och ville gärna veta vad fru Söderblom trodde om hennes möjligheter att ”återfå lyckan”.

För brevskrivarna var det uppenbarligen en lättnad att kunna tala ut anonymt, att kunna få en utomståendes synpunkter på en konflikt, att få påtala missförhållanden och orättvisor, att helt enkelt få skriva av sig. Hur många olika förväntningar det fanns framgår av brevens mycket varierande tilltal: ”Till Sociala brevlådan”, ”Ärade Radiotjänst” eller ”Till sociala kuratorn” skrev somliga medan andra skrev ”Kära brevlåda”, ”Kära Anna Lisa”, ”Till allas vår rådgivarinna, Fru ­Söderblom”. Åke Elmér tilltalades oftast mera stramt med ”herr” eller ”fil.lic” medan man under 50-talets senare år kunde vända sig till ”snälla, rara Fru Asklund”. Det gjorde till exempel en kvinna som nekats abort trots att hon redan hade sju barn och som i sin desperation utbrast: ”Hjälp mig om det är möjligt, snarast.”

Som många i samtiden trodde Anna Lisa Söderblom att det vore bra om samhället i förebyggande syfte kunde ingripa mer direkt i människors liv – hon ansåg till exempel att man borde göra allt för att förhindra äktenskap mellan ”sinnesslöa” – men framför allt bedrev hon vad Seifath kallar ”populärupplysning i praktisk samhällskunskap”: ”Hon hänvisade till advokater, kuratorer, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder, pensions- och hälsovårdsnämnder. Hon lämnade adresser till enskilda läkare, föreningar och mottagningar som hon ansåg att brevskrivarna borde uppsöka. /…/. Hon redogjorde för regelverk och lagstiftning och förklarade hur åtgärder och regler skulle förstås.”

Vad det handlade om var alltså att förse svenska folket – och då i första hand de svenska kvinnorna – med karta och kompass för att kunna navigera i folkhemmet, att uppfostra dem till ett nytt slags medborgarskap som innebar att man frågade, tog reda på fakta både om sina rättigheter och sina skyldigheter och överhuvudtaget att man engagerade och förkovrade sig.

Brevlådan betonade att bidrag skulle betraktas som rättigheter, inte som all­mosor, och att institutionerna skulle vara medborgarnas stöd, att nämndemän och socialtjänstemän skulle vara professionella och fördomsfria och definitivt inte fick sätta sig till doms över sina klienter. Med sina skildringar av kränkande behandling, utsatthet, orättvisor, otrygghet och maktmissbruk visar breven emellertid att folkhemmet präglades av betydande skillnader mellan visioner och praktik. Dels fanns det bekymmersamma luckor i lagstiftningen. För att kunna få sjukpenning måste man enligt de nya sjukförsäkringslagarna ha en årsinkomst på 1200 kronor och många – som kvinnan med 25 kronor i månaden – låg långt under gränsen. Dels gavs socialhjälpen fortfarande ofta på ett ned­låtande vis som gammaldags fattighjälp och myndigheterna kunde vara beskäftigt kontrollerande. En ung kvinna vars son hade omhändertagits och placerats på barnhem hade av barnavårdsmannen blivit lovad barnet tillbaka på villkor att hon skiljde sig. Eftersom hon inte ville skiljas tog hon ett arbete och hoppades att den vägen kunna övertyga om sin duglighet som mamma. För att slippa göra upp eld i spisen sent på kvällarna gick hon och mannen ut och åt, och genom en granne kom detta till barnavårdsinspektrisens kännedom varpå det blev tal om att flytta barnet till ett barnhem ännu längre bort från mamman. Inte minst på landet kunde socialhjälpsmottagare drabbas av sneglande blickar, skvaller eller regelrätt missunnsamhet: det fanns de som ansåg att det var orimligt att någon fick socialhjälp så länge de hade symaskinen eller matsilvret kvar.

Signaturen ”En som aldrig frågat förr” är betecknande för en äldre tids strävsamhets- och förnöjsamhetsideal: man frågar inte i tid och otid utan reder sig själv. Men vad brevlådan ändå visar är att de traditionella idealen börjar vika undan inför medvetenheten om att man utan blygsel har rätt att ställa krav på det offentliga.

När Åke Elmér tog över hade han – liksom Söderblom – en egen agenda: han drog sig inte för att kritisera ersättnings­nivåer eller regelverk och påtalade exempelvis det orättvisa i att änkor kunde få pension vid 55 medan ogifta kvinnor med knaper ekonomi fick vänta till 67. Där­emot skrev han inga hjärtespaltssvar. Den typen av svar återkom – och vidare­utveck­lades – av Lis Asklund som döpte om brevlådan till ”Människor emellan. Brevlåda för sociala och personliga frågor” och som snabbt blev ”hela Sveriges kurator”.

En psykologiserande människosyn hade redan på 40-talet börjat ersätta den gammaldags moraliserande och fördömande. (Vilket inte hindrade att de två synerna kunde krocka – ibland i samma uttalande, som när det hette att de som ägnade sig åt socialt arbete skulle ”ha grundliga kunskaper om det mänskliga psyket” och ”systematisk träning i att bedöma och behandla de defekta och missanpassade människor, som till stor del utgöra klientelet”.)

Nu blev det sex och samlevnad som gällde trots att sexualupplysning fortfarande var kontroversiell: 1953 hade radioserien ”Äktenskapsskolan” anmälts av ett tiotal professorer och lärare vid Karolinska institutet som tyckte att man snarare borde tala om kärlek än om sexualteknik, och när det året därpå för första gången sändes sexualupplysning som var riktad till ungdom skrev en kvinnlig lyssnare att radion hellre borde ägna sig åt att tala om ”rara och fina saker”. Också Lis Asklund betonade kärlek och mognad som en förutsättning för sex men hennes budskap var nytt, nämligen att det närmast är en medborgerlig plikt att – som man idag skulle uttrycka det – ”må bra”: ”Det är således inte bara fråga om att vi för vår egen del har rättighet att kräva ett visst mått av personlig lycka utan vi har också skyldighet att försöka ordna tillvaron så bra som möjligt för oss, därför att vår harmoni betyder så mycket för människor omkring oss.”

Hennes tanke var att brevlådans lyssnare inte bara ville höra ”allmänna resonemang” utan också få ta del av andra människors erfarenheter och den vägen känna att de inte var ensamma om sina problem. Programmet skulle ge människor möjlighet att komma till tals, sätta ord på sina känslor, det skulle förmedla kunskap om barnuppfostran, sex och åldrandets problem och (liksom de tidigare brevlådorna) om vilka tjänster samhället kunde erbjuda. Nu hade man börjat betona att det inte var skamligt att gå till psykiatern. Inte minst skulle programmet – i kulturradikal anda – lätta på ”det konventionella trycket” genom att visa att det finns mer än ett sätt att leva, att man inte alltid behöver göra precis som släkt, vänner och grannar förväntar sig.

Liksom på Söderbloms tid var det en fördel att man kunde ställa sina frågor anonymt: kvinnor som hörde av sig därför att de inte blev sexuellt tillfredsställda i sina äktenskap eller ville ha sex oftare än sina män lät förstå att de aldrig i livet skulle ha vågat vända sig till sina manliga gynekologer. Men breven skildrade också en ny typ av bekymmer som hörde det inre livet till: vantrivsel, instängdhet, oro, sömnlöshet, ångest, ambivalens till hemmafrurollen. En av de stora normfrågorna som förhandlades fram och tillbaka var när man har rätt att bryta upp ur ett olyckligt äktenskap. När Lis Asklund själv bröt upp efter att i 40 år ha stått ut med ­arbetarpoeten Erik Asklunds otrohet och alkoholmissbruk blev det stor skandal.

Seifarths bok väcker många tankar. Själv ställer hon – som för övrigt också andra gjort – frågan huruvida expertväldet representerar makt och förtryck eller en medborgerlig resurs, och hennes svar blir ett försiktigt ”både-och”. Som läsare frågar man sig hur expertväldet egentligen ser ut idag och vilka normer som förhandlas. Bidragsberoendet står ju fortfarande – eller återigen – i fokus. Sexualitetens problem är inte heller lösta även om det inte är många som idag vågar hävda kärlek som en förutsättning för sex. Kvällstidningarnas sexgurus kan på sin höjd skriva: ”Det finns de som tycker att sexet blir bättre om man lär känna varandra lite först.” Lycka är mer än förr något alla förväntas ha rätt till – och numera entydigt för sin egen skull. Men lyckan har kanske blivit ännu svårare att uppnå: det inre livet, oron, ångesten, har bara visat sig mer och mer svårbemästrat